Höstbäckens visa
Höstbäckens visa.
Husch, så hett det var
Under sommarns dar,
Och hur den solen brände
På min lilla våg!
Men hvad hände?
Allt har ände:
Åter jag börjar mitt glada tåg.
Sjung, min bölja, sjung!
Jag är fri och ung,
Fruktar ej solen mera;
Länge nog hon fått
Mig martera:
Sten och lera
Visade vandrarn, — hvar bäcken gått.
Nu du nödgas fly
För den mörka sky.
Lagom åt dig, du höga!
Blomman brände du. —
Göm ditt öga!
Låt mig löga
Grönskande stränder en gång ännu!
Upp till raska språng!
Dagen är ej lång;
Dock — mina rosor svalkas
I hans milda sken.
Jag vill nalkas,
Med dem skalkas. —
Jämmer och sorg! De ha vissnat re’n.
Vakna, bleka ros!
Solen flytt sin kos.
Se, hur min bölja häfves
För att kyssa dig! —
Allt förgäfves!
Sucken qväfves:
Bleknade vännen förstår ej mig.
Ljuft dock lifvet är. —
Stackars blomman der,
Snart fick hon ögat sluta
På dess graf vill jag
Tårar gjuta, —
Sedan njuta
Än af mitt leende lifs behag.
Derför, bölja blå,
Klaga icke så!
Nej, jag vill muntert sjunga,
Tills jag glömt mitt qval,
Ej betunga
Sinnet unga:
Frisk är ju luften och vinden sval.
Ja, jag lefver än. —
Känn hur ljufligt, känn!
Svalkande droppar falla
Rikt från himmelen,
Högre svalla
Bäckar alla. —
Lustigt! Jag tror, det är vår igen.
Moln, du himlens skänk,
Dina perlor stänk!
Bäcken, din vän, begär det:
Då han slipper dö. — —
Men hvad är det?
Nedåt bär det.
Hjelpe mig himlen! — Det faller snö.
Sol, hvar är du? — Ve,
Hon har slocknat! — Se,
Klarare stjernan lyser:
Köldens förebud!
O, jag ryser. —
Böljan fryser
Snart skall jag svepas i dödens skrud.
Klara sol, vänd om!
O, jag dåre, som
Glömde att tacksam blifva! —
Ångrens suck dock hör:
Smält min drifva,
Åter lifva
Stelnade vågorna! — — — Sol, jag dör.