Från Wikisource, det fria biblioteket.
| Skillingvisa ur Visbok, 1923. Visa om engelska fartyget Capitains förolyckande 1870 vid Rio Janerios kust. |
Havets vreda vågor skölja
Och sitt skum mot stranden slår.
På den mörka, dystra bölja
Här ett skepp man såda får.
Stolt det uppå vågen gungar
Anande ej Neptuns svek,
Liksom kung bland alla kungar
Syn's det i sin majestät.
Capitain, femhundra männer,
Levnadsglada, friska var;
Ingen av dem sorgen känner,
Någon smärta eller kval.
Mången av dem maka hade,
Många levnadsglada barn,
Som av längtan alltid sade:
Snart vi återse varann'.
Ödet har dock beslutit
Annan lott för alla dem,
Vågen skulle snart uppsluka
Stolta skeppet med dess män.
Hastigt stormbyn havet rörer
Uti fridsäll morgonstund,
Och en strandning skeppet förer
Ned i djupet samma stund.
Kriget med dess död och fasa
Kan beredd en finna ju,
Men när havets vågor rasa
Liksom händelsen var nu.
Då man ej i bottra nöden
Hjälpen får i rätta stund,
Opåtänkt då kommer döden,
Sluter ögat, tystar mund.
Mången moder, ömmer maka,
Sörjande vid stranden står;
Nu hon får allt gott försaka,
Hon har blott en avskedstår.
Än att giva uti hemmet —
Minnets ringa offergärd.
Men i himlen träffas vänner:
Kärleken är himlen värd.
Sjöman, du som böljan plöjer,
Vandringsman på Neptuns teg
Här vid mina ord du dröjer,
Kanske har du skådat med:
När som havet synes rasa
I sitt vilda element.
Mången motgång, mången fasa
Har du kanske sett min vän.
Lycklig den, som i sin hydda
Inga stormar hinna, nå,
Som har livets bästa krydda
Vid en makas famn också.
Glöm dock ej att lyckan snarligt
Flyktar bort liksom en dröm,
Lev och njut blott därför varligt
Glädjens fröjd på världens ström.
