Hemligheten är Upptäckt!/Tredje Kapitlet

←  Tillredelse-Dagen

Hemligheten är Upptäckt! eller en sann skildring af hwad Mormonismen är i Lära och Lefwerne av Carl E. Malström Tredje Kapitlet

Fjerde Kapitlet  →

1. Om emot biblen stridande och besynnerliga läror i Mormonismen

Sedan jag här ofwan tydligt bewisat, att mormonismen är det andra "wilddjuret," så will jag i detta kapitel framlägga några besynnerliga styken utur deras skrifter.  Jag upptager icke andra än sådana, som äro mest grofwa och emot bibeln stridande, ty eljest skulle uästan intet slut blifwa på dem.  Jag begynner först med "Mormons bok," som är deras läras regel, och om hwilken de sjelfwa säga, att den är "Evangelii fullhet."  Se "Förbundets bok", 5 sid., 15 rad uppifrån.

1.  Men för att läsaren skall kunna få se hwad den i werkligheten är, så will jag först framlägga hwad de säga om wår bibel.  Uti Skand. Stj., 6 Årg., 123 sid., 17 rad nedifr. står följande:  "Härifrån komma Atheisternas och wantrognas häntydningar till böcker, som äro uteslutna (ur wår bibel), och till de språksel och motsägelser, som finnas i den närwarande bibel-öfwersättningen, hwilket kommer deraf, att öfwersätterena icke ha haft Guds anda, som ransakar de djupa ting af Guds ord, och åtskiljer sanning från willfarelse."  Sedan anföras de böcker, som biblen omtalar, men som icke finnas der.  Jag will blott gifwa hänwisning till de ställen, hwilka anföras som bewis på, att biblen är orätt äfwersatt, genom dessa "motsägelser och språksel," nemligen: 1 Mos. 3 Cap. 18 v. 2 Mos. 32 Cap. 35 v. Matth. 21 Cap. 7v. Heb. 7 Cap. 3 v. 1 Mos. 14 Cap. 18, 19 vv. 22 Cap. 1 v. Sal. 1 Cap. 13 v. Joh. 8 Cap. 14 v. Joh. 5 Cap. 31 v. Ap. G. 9 Cap. 7 v.; 22 Cap. 9 v. 2 Sam. 24 Cap. 1 v. 1 Chrön. 21 Cap. 1 v.  Sedan utropas: "Detta är frukten af den werldsliga wisdomen."  På 133 sid. heter det, då förf. slutat sitt ämne:  "men lofwadt och prisadt ware hans namn, som thronar i det höga, och råder öfwer menniskans öde; Han har talat från himmelen i dessa dagar; Han har upprest en profet (Josef Smith), siare och uppenbarare, som efter befallning och genom hjelp af Urim och Tummim och inspirationens kraft har öfwersatt, bragt tillbaka och återgifwit de tydliga och ypperliga ting, som hafwa blifwit borttagna af oinspirerade män, under en förderfwad och fallen kyrkas (Katholska) myndighet, så att de-sista-dagarnes-helige (Mormonerne) känna, förstå och kunna urskilja sanning från willfarelse, och den allsmäktiges inspiration (ingifwelse) från menniskors wisdom."  Och uti "Evangeliets sanna grundsatser," 78 sid., då fråga är om gåfwan att uttyda tungomål, säges det:  "En sådan gåfwa gaf Gud till de-sista-dagarnes store profet Josef Smith.  Han war inspirerad af Gud till att öfwersätta skriften ("biblen"), ty Josef Smith har öfwersatt biblen, men den får icke gifwas ut bland folket."

21 rad uppifr.:  "Oinspirerade mäns öfwersättning af biblen gör biblen till mennisko-ord i stället för Guds ord;" och 80 sid.:  "På den dagen skola biblar på olika språk, öfwersatta af oinspirerade män, icke finnas eller efterfrågas, och skola blott blifwa framwisade som prof på babylonisk därskap."

Sedan läsaren nu sått se Mormonernas tro om wår bibel-öfwersättning" af biblen, hwilken de så mycket derömma.  Att en Mormon säger, att han tror biblen, det sker för det mesta för att icka bortstöta menniskor, och det kan man se af det nyligen anförda.  Judarna hafwa den Hebreiska biblen, Gamla Testamentet, alldeles oförfalskad, och den är lika med wåra biblar, endast med den skillnad, att wåra biblar äro något otydligare, men allsintet är förändradt i hufwudsaken.  Jag will nu göra ett utdrag af Josef Smiths berömda "ofwersättning," som läsaren torde wara god och jemföra med 1 Mos. 6, 7 Cap. Uti "Evangeliets sanna grundsatser," 42 sid., heter det:  "I 1 Mose bok, sådan den är öfwersatt genom inspiration af den nyare tidens store profet, Josef Smith, läsa wi, att Noah predikade omwändelse och dop; wi göra följande utdrag."

"Och i de dagarna war det kämpar på jorden, och de sökte Noah för att borttaga hans lik; men Herren war med Noah, och Herrans kraft war öfwer honom.  Och Herren ordinerade Noah efter hans orden och befallde honom, att han skulle gå ut och förkunna hans Evangelium för menniskors barn, lika som det blef gifwet till Enoch.  Och det skedde, att Noah ropade till menniskorna, att de skulle omwända sig, men de lyßnade icke till hans ord, och ändock efter att de hade hört honom, kommo de fram för honom, sägande: si, wi äro Guds söner, hafwa wi icke tagit till oß sjelfwa menniskornas döttrar, och äta och dricka wi icke, och taga wi icke till äkta, och gifwa bort i äktenskap? — — — Och det skedde, att Noah widdlef att predika för folket, sägande: lyßna och gif akt på mitna ord; tror och omwänder eder från edra synder, och låten eder döpa i Jesu Christi Guds sons namn, lika som wåra förfäder gjorde, och I skolen mottaga den heliga andas gåfwa, att I kunnen få alla ting uppenbarade.  Och om I icke görden detta, skall syndafloden komma öfwer eder.  Lifwäl lyßnade de icke dertill.  Och det ångrade Noah och det smärtade honom i hans hjerta, att Herren hade skapat menniskorna på jorden, och det bedröfwade honom, och Herren sade: jag will utrota menniskorna, som jag har skapat, från jordens yta, både menniskor och djur, och krypande djur, och fåglarna i luften, ty det ångrar Noah att jag har skapat dem, och att jag har gjort dem, och han har påkallat mig, och de hafwa sökt hans lif."

Detta har de-sista-dagarnes store profet Josef Smith öfwersatt.  Men hans "ofwersättning" hämnar sig sjelf, såwida wi icke skola kalla den uppspunnen i hans egen hjerna, i stället för "ofwersättning;" ty öfwersätta betyder att öfwerflytta, öfwerföra, t. ex. att öfwerflytta det Danska ordet "kun" till Swenska, som dä heter "blott" m. m.  Men om jag will begynna att klyfwa ord, så kunda jag af detta ordet "kun" i den Dansk bok få en hel mängd läror, som jag wille hafwa fram, och hwilka woro uppspunna i min egen hjerna:  Så är det med Josef Smith.  Han hade tänkt sig, att omwändelse och dop i Jesu namn predikades i Noahs tid; derföre satte han det i sin "Bibel-öfwersättning."  För det andra säger han, att det ängrade Noah att Gud hade skapat menniskorna, och att Gud skulle utrota dem af jorden, för det att det ångrade Noah.  Det wore det samma, som om en mästare skulle bygga ett hus, och han skulle säga: "det ångrar min lärpojke, att jag har byggt huset, derföre skall jag rifwa det ned."  Men i wår bibel heter det: att det "angrade Gud."  Det är det samma som om mästaren wille hafwa något förändradt, och han sade: "det ångrar mig att det är på detta sätt, jag will rifwa ned och göra om det".  Jag hoppas att läsaren, om han har sundt förstånd, skall kunna se att Josef Smiths berömda "öfwersättning" är blott ett oförnuft och omening.  Om det i Noahs dagar predikades "om dop i Jesu namn," dertill kan jag hwarken säga ja eller nej; men att det skulle stå i Mose bok, det säger jag bestämdt nej till, ty då skulle Judarna, som hafwa den Hebreiska biblen, trott på Jesus, men de tro icke på Jesus, och icke komma de heller att som ett folk tro på honom, förrän hans andra tillkommelse; och detta bewisar, att det icke finnes i biblen, utan är en uppsinning af Smith.  Kan en öfwersättning, som talar så emot sanningen, kallas af Gud inspirerad?

Men om en ärlig menniska öfwersätter biblen ordagrannt, då säga Mormonerna, "att det är mensklig wisdom och bewisar, att hon icke hade Guds anda."  Låt så wara, att man tagit något felt, så är det dock icke förändradt i hufwudsaken; "den som icke felar på ett ord, är en fullkomlig man."  Wåra bibelöfwersättare hafwa icke sagt, att de öfwersatt biblen fullkomligt, utan de säga,att de kunna icke göra det fullkomligt, emedan Hebreiskan är ett dödt språk, men att de hafwa gjort det bästa de kunde; och då må man icke så förakta dem, för det de icke hafwa gjort det fullkomligt.  Men då Mormonerna säga sjelfwa, att Mormons bok och biblen äro öfwerssatta genom Guds inspiration af Josef Smith, då är det klart, att det måste wara fullkomligt.  Wi skola nu med uppmärksamhet se efter, om det är fullkomligt och oklanderligt, som Josef Smith har öfwersatt, och om icke deras "inspirerade skrifter" motsäga hwarandra inbördes mycket mer, än wår "oinspirerade skrift," biblen, gör.  Af det jag nyligen anfört kan läsaren se, att Smiths "bibelöfwersättning" är icke så "inspirerad" som de föregifwa.

2.  Wi skola således nu begynna med "De-sista-dagarnes store profet Josef Smiths inspirerade öfwersättning af Mormons bok."

Mormons bok 79—95 sid. samt flera ställen äro ända till 19 Kapitlet afskrifna ur profeten Esaias i biblen, alldeles ordagrannt som i den Engelska biblen, och äfwen tredje och fjerde kapitlet ur Malachias.  Det war besynnerligt, att icke Smith begynte att klandra sin egen "öfwersättning" för att wara öfwersatt utan Guds anda och af mensklig wisdom.  Men när Josef Smith öfwersatte Mormons bok genom "inspirationens anda," så anade han wäl icke, att han om några år skulle i "inspirationens anda" öfwersätta biblen.

Och på den 43 sid., 3 rad nedifr. i Mormons bok står det: "att Jesus är Abrahams, Isaac och Jacobs Gud."  Och 179 sid., 6 rad. uppifr. står följande: "och nu sade Abinadi till dem: jag önskar, att I skolen förstå, att Gud sjelf skall komma ned ibland menniskornas barn (detta säges wara skrifwet omkring fyra hundrade år före Christus), och skall återlösa sitt folk; och för det han bor i kött skall han kallas Guds Son; och han gör köttet Fadrens wilja underdånigt, och kallas Fadren och Sonen; Fadren, för det han war aflad genom Guds kraft; och Sonnen, förmedelst köttet; således blifwer han Fadren och Sonen, och de äro en Gud; ja, himmelens och jordens sanne weige Fader."  Se äfwen 244, 519, 527 sidd.  Detta är alldeles som Swedenborgianismen lärer, hwilken Mormonerna säga "är af djefwulen."  Men sedan lära de alldeles det motsatta sjelfwa, se Skand. Stj., 6 Årg., 49 sid., der det står:  "Jesus Christus och hans fader äro twå personer, på samma sätt som Johannes och Petrus äro twå personer; hwar och en af dem har en organiserad särskild lekamen, samlad i en materiel form, och sammansatt af materiela substanser i menniskobild, och är i besittning af hwarje organ, hwarje lem, och hwarje kroppsdel som menniskan har;" och i Skand. Stj., 10 Årg., 51 sid., 4 rad nedifr. säger Josef Smith:  "Gud sjelf war en gång, lika som wi nu äro, och är en upphöjd menniska, som sitter på sin thron i de höga himlarna.  Detta är den stora hemligheten."  Och längre fram på samma sida säger han:  "det blifwer nödwändigt, att wi förstå Guds person och wäsende och huru han blef en Gud; ty jag aktar att säga eder, huru Gud blef Gud.  Wi hafwa föreställt oß, att Gud har warit Gud ifrån ewighet.  Jag will utrota detta felaktiga begrepp och kasta slöjan till sidan, så att I skolen kunna se."

Men Salomo säger i 1 Kon 8 Cap. 27 v.: "Si, himmelen och alla himlars himlar unna icke begripa dig" (Gud).

Och i Mormons bok, 120 sid., 7 rad. uppifr. står det: "Men Guds ord betungar mig, för edra större öfwerträdelsers skull, ty se, så säger Herren: Detta folk begynner att wäxa i ogudaktighet; de förstå icke skriften; ty de söka att undskyla sig, i det de bedrifwa horeri, genom det som är skrifwet om David och Salomon, hans son. Se, David och Salomon hade i sanning många hustrur och medhustrur, hwilket war mig en wederstygglig ting, säger Herren." Och i en af deras böcker, betitlad "Celestiala äktenskap," i en Josef Smith gifwen "uppenbarelse om äktenskap" i Nauvoo den 12 Juli 1843, 36 sid., 16 rad. uppifr. står alldeles motsatsen, nemligen: "Davids hustrur och medhustrur blefwo honom gifna af mig (Herren) genom Nathans min tjenares och andra profeters hand, som hade nycklarna till denna magt, och uti intet af allt detta syndade han (David) emot mig, utom i det tillfället med Urie och hans hustru." Detta är ju så motsatt hwarannat, som något kan wara. I Mormons bok 340 sid., 11 rad nedifr. står, att folket i Amerika kallades Christna, och det war omkring fyra hundrade år före Christus; men i wårt nya testamente står det, att det war först i Antiochien, långt efter sedan Jesus war uppstånden, som de kallades Christna. Se Ap. 11 Cap. 26 v. I Mormons bok 150 sid., 15 rad nedifr. står följande: "Lifwäl I blefwen skapade af jordens stoft." Och i Skand. Stj., 9 Årg., 148 sid., talar Brigham först om "att fröna till träd och wärter på jorden ha blifwet tagna från en träd och wäxter på jorden ha blifwit tagna från en annan planet" (werlds- eller himlakropp); sedan säger han: "Låt mig här säga till alla jordens filosofer af alla klasser, att när I wiljen omtala för mig, att fader Adam blef skapad af jord, lika som wi göra abidais (ett slags mursten, som göres af lera och torkas i solen), så will jag swara att det är en stor dårskap. När I wiljen omtala för mig, att jordens olika djurarter blefwo skapade på samma sätt, så är det blott meningslöst snack. — — — Upprinnelsen till menniskans tillwaro här är, att de (Adam och Eva) äro aflade af föraldrar, som först bragtes hit från en annan planet." Detta är ju alldeles raka motsatsen till både hwad Bibelen och Mormons bok lära, nemligen att Adam blef skapad af jordens stoft.

Att säga att de äro komna från en annan planet, det är blott en tom inwändning, likasom Gud skulle wara så swag (och det är icke underligt, då de säga, att Adam är Gud), att han icke skulle hafwa magt att skapa Adam af jordens stoft, utan att först föras från en annan planet. Wore det så, då frågar jag: hwarifrån har den planeten kommit? Ha den och menniskorna derpå skapat sig sjelfwa? Huru kan Adam wara Gud och likwäl icke kunna få lekamen, utan att först aflas af föräldrar, som skulle hemtas srån en annan planet? Men är det en Gud, som har skapat den werlden, såwäl som millioner andra, och tillika de lefwande warelserna derpå; då säger jag, att hade han magt att skapa dem, så hade han också magt att skapa Adam och Eva af jordens stoft. Och jag will säga: tillbed Adam den som will, jag will tillbedja den Gud, som war mägtig att af jordens stoft skapa en menniska, hwilkens like alla jordens konstmakare, med Mormonernas Profet Brigham Young till anförare, icke kunna efterapa.

Sådana läror kallas i Mormonismen för "Guds rikes hemlighet och höga läror," hwilka ingen kan få rätt reda på förr, än man kommer till Utah. Men då kan det också kallas "Guds rikes hemlighet och höga läror," som en fritänkare sade till mig, att "Gud kom ur ett berg." Jag kan icke kalla det annat än en slags Guds bespottelse och ringa aktning för hans stora och heliga namn, att på detta sätt tala om honom; men Mormonerna gilla allting, blott de få det från "Zion" (Utah).

3. I Mormons bok, 456 sid., berättas, att då Jesus korsfästades uti Jerusalem, blef det i Amerika jordbäfningar, så att stora städer sjönko och uppbrändes, att berg sjönko och sjöar kommo i stället, och att allt detta skedde i tre timmar; 25 rad. nedif. står det: "och sedan blef ett mörker öfwer hela landet i tre (säger 3) dagar, och mörkret war så stort, att de icke kunde upptända någon eld, utan måste wara i mörkret alla tre dagarna." Hela denna berättelse står från 455—459 sid. I motsats härtill står det i Bibeln, i Matth. 27 Cap., 45, 50, 51 vv.: "Och ifrån sjette timman wardt ett mörker öfwer hela landet, intill nionde timman. Åter ropade Jesus med höga röst och gaf upp adan. Och si, förlåten i Templet remnade i tu stycken, ifrån ofwan och nedigenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade." I Mormons bok står: "att jordbäfningarna skedde i de tre timmarna, och sedan blef ett mörker i tre dagar." Men i bibeln står det: "att mörkret warade i tre timmar, och sedan gaf Jesus upp andan, och då skedde jordbäfningen."

Uti "Mormons bok" 49 sid., 15 rad. nedif. säges om helwetet följande: "och snart kommer änden, och de blifwa omstörtade och kastade i elden, hwarifrån intet wänder tillbaka; ty deras geringar följa dem." Och i "Förbundets bok," 154 sid. står det sålunda: "Ty se jag är ewig, och det straff, som blifwer gifwet af min hand, är weigt straff; ty Ewig är mitt namn, hwarför Ewigt straff är Guds straff." Genom detta försöka de sedan att få bortwänd läran om, att ingen kan komma från helwetet, sedan han är bomd att wara der; derföre säga de, att "Weigt straff" är icke annat än "Guds straff;" således lemnas en möjlighet att slippa ut. Och i Skand. Stj., 10 Årg., 164 sid. står det: "att det straff de få, som komma i helwetet, består deruti, att de skola dö, att anden upplöses till sitt ursprungliga element;" äfwen står det, "att det är icke någon werklig sjö af eld och swafwel, der de skola lida en ewig elds straff, utan minsta möjlighet för dem att blifwa förtärda eller förändrade. Jag upptager icke skriftens ord i denna betydelse." Se äfwen en skrift, betitlad: "Är Mormonsimen en Irrlära?" 19 sid. 10 Årg., 150 sid. står, "att helwetet är i jordens inre," således skulle det wara en naturlig eld, ty wi weta att det brinner inuti jorden. Men i bibeln står det, "att de skola plågas dag och natt, ifrån ewighet till ewighet." Se Uppb. 20 Cap. 10 v. och Esaias 66 Cap. 24 v. "Ty deras matk skall icke dö, och deras eld skall icke utslockna." Således är det icke naturlig eld, utan "Guds wredes eld," som skall plåga dem "från ewighet till ewighet," och hwarifrån "intet wänder tillbaka."

I "Mormons bok" 466 sid. berättas, "att Jesus hade uppenbarat sig i Amerika," och det, som han skulle hafwa talat för folket, är alldeles ordagrannt, som i wår öfwersåttning af nya Testament, och bland annat äfwen Bänen "Fader wår" ordagrann, utom de twå bönerna "Tillkomme ditt rike" och "Gif oß i dag wår dagliga bröd;" antingen nu Jesus hade glömt dem, eller Josef Smith, det kan jag icke säga, men ett är wißt, att ett feltag är gjordt dereuti. Troligtwis tyckte wäl Smith, att han icke behöfde bedja dessa böner. På samma sida 15 rad uppif. står det: "alltså är det der war fordom, hwilket war under lagen, allt fullkomnadt i mig; det gamla är afskaffadt, och allting har blifwit nytt."

Detta hafwa Mormonerna icke efterlefwat, efter som de ha dödsstraff för hor i Utah, och det blef besaldt i Mose lag; likaså dödsstraff för den som lärer något annat än de sjefwa lära. Och de hafwa många lagar som Mose lag föreskrifwer, t. ex. Tionde-lagen, att man skulle gifwa tionde-delen af all förtjenst, som Mormonerna fika så mycket efter för att få, så att de befalde, se Skand. Stj., 7 Årg., 238 sid., "att den som icke betalade tionde-delen af sin förtjenst, war icke wärdig att stå i samfundet, utan skulle uteslutas, men de som betala sin Tionde och fastepenningar, och diwerse andra utgifter, deras namn skulle skickas till "Zion" (Utah) för att uppskrifwas i kyrkans böcker, så att, när räkenskapsdagen kommer, hwar och en kan få lön för sina gerningar; och om de blott förtjenade tio skillingar om dagen, så skulle de gifwa den tionde." Efter nyare ordning har det blifwit något förmildradt, så att det numera ej är så strängt. Hade Gud befallt det förra, hwem har då wågat att förändra det, eller är deras Gud så ostadig, så att han den ena gången befaller ett, och en annan gång ett annat?

"Tionden," säga Mormonerna, "skall wara att uppbygga Guds rike med." Om Mormonismen wore Guds rike, då skulle det bäst uppbyggas med att utskicka dugliga Missionärer, som kunde få underhåll af tionden, så att de kunde få flera omwända; men i det stället skiekas tionden till Utah, för att dermed uppbygga Tempel, Rådhus, Theater, och Frimurar-Loger, och äfwen andra allmänna byggnader. Och de låta sina Missionärer gå utan hjelp, så att de icke kunna mycket werka för sin sak, men hwilket befrämjar Mormonismen bäst? Wore den sann, då wore det beklagligt illa tillstäldt, men nu är det bra som det är.

Men då Herren befalte Israel att gifwa tionde, se Mal. 3 Cap. 8—11 v., så är jag wiß uppå, att det kräfdes icke något af de fattiga, utan blott af dem som hade att gifwa, som hade hus och egodelar, och af dem war det ej underligt att Herren fordrade tiondedelen af deras förtjenst. Men att de taga tionde af fattiga och pråta med i Utah, derför ha de en dom öfwer sig i Mormons bok, 517 sid., 15 rad. nedif., som säger: "De wandra i stolthet och bära fina kläder, ty se I ölsken penningar och edra fina kläder och edra kyrkors (templens) utpyntning mera, än I älsken den fattiga och den nödlidande, den sjuke och den plågade. O, I besmittade, I skenhelige, I lärare som säljen eder för det som skall förtäras. — — — Hwi utpynten I eder med det som har intet lif, och dock låter den hungrige och den nakne gå förbi eder? Ja, hwi uppbyggen I edra hemliga wederstyggligheter?"

Således ha icke Mormonerna upphäft Mose lag, fastän det står uti deras religionsbok, att den war afskaffad, och det är likbetydande med upplossa. Men deremot säger Jesus i Matth. 5 Cap. 17 v.: "I skolen icke mena att jag är kommen till att upplossa lagen, eller Profeterna: Jag är icke kommen att upplossa, utan att fullborda."

I "Mormonsbok," 3 sid., 18 rad. nedif., står det: "att en man, som het Lehi, med familj gick från Jerusalem till öknen och wandrade på utkanten wid Röda (icke Döda) hafwet, och då de hade wandrat i öknen i tre dagar, kommo de till en flod som lopp ut i Röda hafwet" (det war nemligen, då det heter, att de kommo till Amerika, och nu kallas "Indianer"). Men denna "flod, som lopp uk i Röda hafwet," har aldrig funnits, och finnes icke, hwarken på kartan, i geografien, eller i någon mans kunskap. Öknen och Röda hafwet finnas qwar, men till sloden finnes intet spår, och ingen som warit der har gifwit någon berättelse om, att der har funnits någon flod, och säkrast är att "floden" är diktad. Af detta torde läsaren kunna se, att det finnes mera och större fel i Mormonernas skrifter, än uti bibelen. Längre fram skall han få se det tydligare.

4. I Skand. Stj., 9 Årg., 22 sid., 15 rad. nedif. stå följande trösteord: "Och med upplystadt hufwud och frimodif ande wandra segerrikt fram på den trånga, men jemna och säkra stig till upphöjelse och ewigt lif, hwilken är oß utstakad af det nittonde århundradets store Profet Josef Smith." Således får icke Jesus äran. Och på den 45 sid., 12 rad nedif. säger Brigham följande: "De Åldste i Israel (Mormonismen) känna särdeles huru folkets fördomar werka på dem, och stå deras ande emot; men när de först öppna sin mun och bekänna att Josef Smith är en Profet, så kommer det med Ett en sådan ström af ljus och kraft öfwer dem, så att de känna som om de hade mod till att utmana hela werlden" (att säga något mot om den kunde). Han berättar sedan, att "det war en Äldste, som blef ombedd att predika för en stor församling; han hade aldrig wittnat om Josef Smith, han tänkte att hålla bön och sluta. Han hade aldrig tillfullo känt att Josef Smith war en profet, men nu måste han säga Josef, antingen det blef godt eller icke. Så snart han hade sagt "Josef" och derefter "är en Profet," blef hans tunga lossad, och från den stunden kunde han tala, och han predikade intill det nästan blef mörkt." Den man mest håller sig till, och gifwer wittnesbörd om, får man kraft af. I Skand. Stj., 10 Årg, 83 sid., 2 rad. uppif. står det: "Hwem wet icke att president Brigham Youngs stämma är Guds stämma?" Och i Skand. Stj., 9 Årg., 164 sid., 16 rad. uppif. säger Brigham: "Jag skall säga eder något, hwilket utan twifwel skall wara upprörande för eder, — — — nemligen, att ingen man eller qwinna i denna utdelning (tid) någonsin skall komma i Guds Celestiala (himmelska) rike, utan Josef Smiths samtycke. — — — De måste hafwa en rekommendation från Josef Smith den yngre, såsom paß för att få träda in uti den boning, hwari Gud och Christus uppehålla sig." Detta är ju förskräckliga hädelser.

I Skand. Stj., 8 Årg., 76 sid., 18 rad. nedif. bland andra frågor, som af Smith beswaras, är följande: "Hwem är Isai rot, omtalad i Es. 11 Cap. 10 v.?" "Se, så säger Herren: det är en ättelägg af Isai, så wäl som af Josef, hwilken prestadömet och rikets nycklar rätteligen tillhörer, som skall stå som ett baner, och som skall samla mitt folk i de sista dagarne." Och Mormonerna säga, "att Smith härstammar från Josef som säldes till Egypten." Således tillämpar Josef Smith detta på sig sjelf. Men det står icke hos Esaias att det skulle wara både "Isai och Josef," utan af "Isai rot." Konung Davids fader hette Isai, och han war af Juda stam, och icke af Josefs, och Jesus blef född i Davids slägt, spledes är det Jesus, och icke Smith, som Esaias omtalar "skulle stå som folks baner!" I 11 Cap. 10 v.: "Och det är honom som "Hedningarna" tillka med Israel skola fråga efter, och hans hwila skall wara ära." Och det blir till Canaans land, och icke efter Josef Smith och att resa till Amerika.

Uti Skand. Stj., 8 Årg., 116 sid. säger Brigham, "att det finnes personer i Utah, som ha funnit penningar uti sina fickor, som englar lagt dit." "Den animala Magnetismen," säger Brigham, "är en gåfwa af Gud." Se Skand. Stj. 6 Årg. 84 sid. 22 rad. uppif.

Och uti Skand. Stj. 6 Årg., 368 sid. predikar Brigham öfwer detta ord: "Älska din nästa som dig sjelf." Han säger, "att älska mig sjelf är, att om jag gjort en stor synd, som icke kan förlåtas, utan att jag utgjuter mitt blod, det är: att öfwerantwardas till satan (d. w. s. att dödas), intill Förloßningens dag, så att jag kan blifwa frälst, att jag då kan säga, om jag hade gjort en så stor, synd, åt en broder, utgjut mitt blod; det är att älska sig sjelf direkte till en ewig upphöjelse. Wiljen I älska edra bröder och systrar lika så högt, när de hafwa begått en synd, som icke kan försonas, utan genom utgjutelsen af deras blod? Wiljen I älska den man eller qwinna så högt, som att utgjuta deras blod? Det war det som Jesus menade." Sedan wänder hat det så, som om det icke wore Jesu mening, att wi skola älska wåra owänner. Men det är alldeles motsatsen till Jesu lära.

I Skand. Stj., 7 Årg., 246 sid., 13 rad. uppif. står det: "att Oliver-Cowdery (ett af "Mormons boks" wittnen) war uti öfwerträdelse, men eftersom han hade blifwit wald att wara en af rådgifwarena, så slapp han att uteslutas." I "Förbundets bok," 123 sid., 1 §, står det: "att icke Oliver-Cowdery skulle betros att föra penningarna till "Zion," utan att en säker man skulle följa med honom" (detta föregifwes att wara en uppenbarelse från Gud).

Jag har ofwan omtalat hwad Orson Pratt säger, nemligen att Josef Smith hade "tungomåls-gåfwan," så att han genom den öfwersatte biblen m. m. Wi skola nu se efter på hwad sätt han undfick den gåfwan. Uti Skand. Stj., 6 Årg., 70 sid., 15 rad uppif. läsa wi, och hwilket är skrifwet af Smith sjelf: "Måndagen den 18 (Jan. 1836) öfwerwar (jag) den Hebreiska skolan. Tisdagen den 19 tillbragte (jag) dagen i skola, — — — i dag begynte wi att läsa uti wåra Hebreiska biblar med mycken framgång. — — — Och min bön är, att Gud wille begåfwa oß med kunskap om alla språk och tungomål." Det är sannt, att det är en gåfwa att kunna tala sitt modersmål, men då det särskildt kallas "tungomåls-gåfwan," då måste det wara liksom med Apostlarna på pingstdagen, nemligen, att kunna tala i främmande språk, utan att behöfwa lära sig det; ty om man lär sig ett språk, det är så allmänt, så att det kan icke kallas för något underwerk.

Mormonerna wilja liksom bewisa att de hafwa sanningen, för det att det icke finnes något annat religionsparti, som har Apostlar m. m. mer än de. Men likwäl omtala de sjelfwa, att det finnes äfwen andra, som hafwa Apostlar; ty i Skand. Stj., 6 Årg., 204 sid., 10 rad nedif. står följande: "Irwingiterna hafwa apostlar, profeter, herdar, lärare, evangelister och englar (äldste); de påstå att de hafwa tungomålsgåfwan, och tungomåls uttydelse, och i några få tillfällen, helbregdagörelsens gåfwa."

Brigham säger om Mormonerna i Utah följande (se Skand. Stj., 7 Årg., 229 sid., 7 rad. uppifr.): "I kunnen se män och qwinnor, som äro sextio till sjuttio år gamla, se unga och sköna ut; men om de affölle (ur Mormonismen), så skulle de blifwa gråhåriga och skrynkliga och swarta just likt djefwulen." Att blifwa gråhårig är ju att få hwita hår? Då måste också Gud (rysligt att säga) wara lik djefwulen, ty det står att han har hwitt hår. Se Dan. 7 Cap. 9 v. Upp. 1 Cap. 14 v.

I en bok, betitlad "Evangeliets sanna grundsatser," 41 sid., 24 rad nedifr., göres ett utdrag ur "Enochs bok," hwilken skulle wara skrifwen före syndafloden, som säger: "Att Jesus skulle lida och dö för synden, deraf kom det tal ut ibland folket, att Christus hade försonat för arfsynden." Märk! "arfsynden," hwarom Mormonerna säga i Skand. Stj., 8 Årg., 193 sid., följande: "Läran om arfsynden hade sin början i det stora affallet, under Katholska tiden;" hwilket äfwen står uti kyrkohistorien. Men om den hade sin början då, huru kunna då Mormonerna säga, "att det talades om arfsynd redan i Enochs dagar," som gör en tidsskillnad på twå a tre tusen år. Detta är ju alldeles raka motsägelser mot hwarandra. I "Evan. san. Sr.," 27 sid., 21 rad nedifr. står: "det är en förskräcklig ting att förkasta en Guds profets budskap, så oändligt wigtigt som det, Gud har gifwet i Mormons bok." Om läsaren har lagt märke till det ofwanstående, så kan han se att det är icke så särdeles "wigtigt."

I samma bok säger Pratt på 130 sid. följande: "Af dessa skriftställen är det klart, att den stora massan af fallna christna nationer betecknas under namn af djuret och deß beläte." Af dessa ord kunna wi se det inre hatet till dem, som wilja tjena Herren och icke äro Mormoner; wäl sannt, det kan icke lätt ses då de tala wid någon s. k. "läsare;" men då de komma ifrån dem, då skratta de åt honom, och det är blott få af dem som icke göra det. Och tillika en förwänd uttolkning af djurets beläte, ty det måste blifwa ungefär som Nebucadnezars beläte. Se Dan. 3 Cap.

Och uti samma bok säger Pratt, på 122 sid. 5 rad nedifr., då han talar om Jesu apostlar, följande: "Och de skola sitta på throner och döma Israel hus, under det stora Millenium" (det tusenåriga riket). Detta öfwerensstämmer icke med Upp. 20 Cap. 1—10 v., ty der står det, "att de helige skulle få sin dom, och sedan regera med Christus i ett tusen år." Och i Dan. 7 Cap. 22 v.: "Till deß den gamle af dagar kom och höll dom för den högstas helige, och tiden kom, att de helige intogo riket." Således se wi att först skall domen hållas, och sedan skola de helige intaga riket. Men icke att domen skall hållas under loppet af detta riket.

I Skand. Stj., 10 årg., 184 sid., 6 rad. nedifr. säger Pratt, då han talar om uppståndelsen, följande: "Omkring på samma tid som de helige blifwa lefwande gjorda (förstås under: att deras lik förlängas), icke odödliggjorda, skola de döda helige uppstå." Alldeles motsatsen härtill säger Paulus i Cor. 15. Cap. 51—57 v. Han såger icke, att deras lik skola "förlängas," utan hwad mera är, "att det dödliga skall iklädas odödlighet." Han gör ingen skillnad mellan dem som lefwa då Christus kommer och dem som uppstå, utan sedan äro båda parterna lika odödliga. Se 1 Theß. 4 Cap. 15—18 vv.

Utaf detta, som jag allaredan har påpekat, hoppas jag skall wara tydligt för läsaren, att "Mormons bok" och öfriga deras skrifter äro icke hwad de utigifwas för att wara, nemligen "att de äro öfwersatta och skrifna af inspirerade män samt korrekta och öfwerensstämmande med hwarandra och bibelen." Och skulle jag påpekat alla ställen, så skulle jag hafwa fått hundradetals med fel, mer än bibelen har; men detta torde wara nog, för att ej upptaga tid och plats. Men innan jag slutar detta stycke, will jag anföra följande ur "Mormons bok," 515 sid., 17 rad nedifr.: "Och ho, som erhåller denna upptecknelse ("Mormons bok") och icke fördömer den, för de ofullkomligheter som äro i den, densamma skall få större ting att weta än dessa." Och nästa sida, 5 rad uppifr. står: "Och om der är fel, då är det en menniskas fel. — — — Hwarför, den som fördömer, låt honom wakta sig, att han icke warder skyldig till helwetes eld."

I Mormoner! jag fråger eder: hwarföre skolen I tala så hårdt om dem som öfwersatt biblen, för det att der finnes några fel i öfwersättningen; det är bock icke något hufwudsakligt, kan det icke wara "menskliga fel"? Hwarföre döma andra så hårdt, och göra det mycket sämre sjelfwa? hwilket är så mycket wärre, emedan I sjelfwa wiljen öfwerskyla edra egna fel, och med det samma förebrå andra, som icke gjort så stora fel. Då wår tids prester äro lärda "af menniskor," så bören I, som ären lärda "af Gud," göra det bättre, och likwäl icke döma hårdt om dem, för att de hafwa gjort i wälmening så godt de kunnat, de äro också menniskor. Men huru tron I, att I skolen kunna blifwa betraktade af hederliga menniskor (dem som äro det) och isynnerhet af dem, som wilja tjena Herren? Kunnen I fordra, att I skolen blifwa betraktade såsom hederliga och rättänkande menniskor? Låt så wara att I uti det dagliga lifwet äro hederliga, men här är frågan i religions saker, och jag säger, huru kunnen I wänta att blifwa ansedda som ärliga menniskor, då I gören ett så orimligt påstående, som ofwan är anmärkt? Waren dock en gång uppriktiga mot eder sjelfwa och medgifwen hwad rätt är!

2. Att Mormonerna kriga mot sina förföljare.

1. I "Mormons bok," 500 sid., 14 rad. nedifrån står följande: "Och de (ogudaktiga) slogo Jesu folk; men Jesu folk slog icke igen." Här träffa wi på något, som Mormonerna skulle önska att det aldrig hade stått der. Wi skola nu se om de hafwa efterföljt denna i sig sjelf så goda lärdom, nemligen, att en Jesu bekännare skall lida och tåla, och icke wedergälla ondt med ondt.

I "Förbundets bok," 57 sid., 10 rad nedifr. står följande: "Och det skall ske, att hwem som lägger wåldsomma händer på eder, skolen I befalla att blifwa slagen i mitt namn. Och se, jag will slå dem efter edert ord, i min egen behagliga tid." Det kunde inwändas: "Men det står in att det är Herren som skall slå dem." Ja wäl! men gif akt på det, som på ett annat ställe säges, nemligen att det skall icke göras något utan hwad Herren befaller "sina tjenare" till att göra. Och således är det Mormonerna som skola göra det lika wäl. Och denna befallning förklaras bäst af deras framgångssätt, på hwilket wi nu skola skåda litet.

I Skand. Stj., 10 årg, 11 sid., 24 rad. nedifr., då det talas om huru Mormonerna förföljdes, säger Josef Smith: "Men i Jesu Christi den lefwande Guds sons namn, wi skola icke tåla det längre. Så sannt den store Jehovah will utrusta oß med mod, kraft och styrka, till att motstå dem i deras förföljelser. — — — Men wi skola bjuda wåra fiender spetsen, om de icke låta oß wara i frid." På 13 sid., 4 rad. uppifr. står, att "Mormoner hade warit i slagsmål, och twå blefwo döda och en sårad." På 61 sid. står det först, att "flera bröder gingo åstad, för att hjelpa de andra bröderna i förswaret emot fienden;" och sedan står det, att "en af Mormonernas kaptener, wid namn William Allred, tog en wagn lastad med gewär från sina fiender, och gewären delades ut till bröderna; sedan gladdes han öfwer, att fienden på detta sätt slapp att skjuta på dem. Äfwen fingo Mormonerna krigsfångar." På 206 sid. står, att "Mormonerna beswarade fiendens gewärseld;" och på 222 sid. står: "inuti hyn står Hinkle i spetsen för tre a fyra tusen Mormoner, som wilja förswara den (byn), och han säger, att han heldre will dö, än låta drifwa sig från stället, och att de hade lossat 15 till 30 skott."

I Skand. Stj., 10 årg., 33 sid. står det, att "Mormonerna höllo et råd om, huru de bäst skulle kunna förswara sig emot fienden, och att tjugoåtta bröder bewäpnade sig. Fienden blef öfwermätig Mormonerna, och fråntog dem deras wapen." På 220 sid. säger Smith derom följande: "Wardet af de wapen, wi utlemnade, anslå wi till 12 a 15000 dollars" (en dollars är Riksdaler Swenskt mynt, således ett wärde af 48 a 60,000 riksdaler Rmt); och om ett slagsmål berätter Smith följande (se Skand. Stj., 8 årg., 318 sid., 16 rad nedifr.): "Från säkra källor erfara wi, att etthundrafemtio Missourianare hade kämpat mot sex till tolf af wåra bröder, hwilka kämpade som lejon; flera Missourianare fingo sina hufwudskålar krossade. Helgadt ware minnet af dessa få bröder, som så tappert stredo för sina konstitutionella rättigheter och religionsfrihet mot en sådan öfwermagt af wåghalsar." Och i Skand. Stj., 6 årg., 136 sid., 3 rad. uppifr. talas om, att "twå herrar kommo för att se på templet; de blefwo tillsagda att taga af sig hattarna, hwilket den ene gjorde, men den andre sade "nej," han wille icke buga sig för Smith, men han hade fått Smith att buga sig för honom; det blef honom tillsagdt af äldste Morey, husets waktare, att han skulle utan uppehåll gå utur huset; ty när någon förnärmar mig, så blir han också förnärmad. — — Jag (Smith) aktar äldste Morey för denna oafhängighet och beståmdhet och för den kärlek han wisade för mig; och må Israels Gud wälsigna honom och gifwa honom öfwerlägsenhet öfwer alla hans fiender." Uti Skand. Stj., 4 årg., 314 sid., då Brigham talar om sina fiender, säger han: "Beder jag för dem? Ja, att Herren skall döma dem efter deras egen muns talande, och det hafteligen." Men hwad säger Jesus, som war en förebild i allting? I Matth. 5 Cap. 38 v. säger han: "I hafwen hört, att det är sagdt: öga för öga, tand för tand." 39 v.: "Men jag säger eder, att I icke skolen stå det onda emot; utan är det så, att någon slår dig wid det högra kindbenet; så wänd honom ock det andra till." 43 v.: "I hafwen hört att det är sagdt: Du skall älska din nästa och hata din fiende." 44 v.: "Men jag säger eder: Älskeredra owänner; wälsigner dem, som eder banna; görer wäl emot dem, som eder hata; beder för dem, som göra eder skada och förfölja eder." 45 v.: "På det I skolen wara eder faders barn, som är i himmelen; ty han låter sin sol uppgå öfwer onda och gods, och låter regna öfwer rättfärdiga och orättfärdiga." 46 v.: "Förty, om I älsken dem, som eder älska, hwad sån I för lön? Göra icke publikanerna detsamma?" 47 v.: "Om I ären wänliga emomt edra bröder allenast, hwad besynnerligt gören I? Göra icke publikanerna betsamma?" Och i det 26 Cap. 52 v.: "Då sade Jesus till honom: Stick ditt swärd i sitt rum; ty alla de som taga till swärd, de skola förgås nied swärd."

Det kunde inwändas, att "Petrus war den anfallande och att Jesus derför sade detta åt honom; men att gå förswarswis tillwäga kunde wara tillåtet." Men dertill swarar jag med Johannis ord, då han talar om den yttersta tiden i Upp. 13 Cap. 9 v.: "Den der öra hafwer, han höre! Den der lider i fängelse, han skall gå i fängelse; den der dräper med swärd, han måste dödas med swärd. Här är de heligas tålamod och tro."

Och då Israel skall samlas till sitt land, skall man icke kriga, utan som Es. säger i sitt 2 Cap. 1—4 v.: de "skola göra sina swärd till plogbillar och sina spjut till liar." En Mormon wille nu swara mig och säga: "Ja, men säger icke Joel i 3 Cap., att de skola göra af sina plogbillar swärd, och af sina liar spetsar; då måste de ju göra detta först innan de kunna göra dem till plogbillar och liar igen." Nej, min wän, du har tagit fel; ty om du läser Joels 3 Cap. 9—18 vv. skall du finna, att det är hedningarna, som skola göra "af sina plogbillar swärd," men Israeliterna "skola göra sina swärd till plogbillar och sina spjut till liar." Israel behöfwer icke wapen, ty Herren sjelf skall strida för dem; se Sach. 14 Cap. Att Mormonerna göra wapen, det är jag icke emot, ty de måste uppfylla sin del uti det stora werk, som snart skall wisa sig för alla menniskors ögon. Men hwarföre jag säger detta, är att bewisa att de icke äro Guds folk och hans rike.

3. Om ogndaktiga ord af profeten Brigham.

Jag will påpeka blott twenne af Brigham uttalade ogubaktiga ord, som icke anstå en "Guds man." I Skand. Stj., 4 Årg., 119 sid., 1 rad nedifr. talar han först om några, som icke hade kommit upp till Utah från Nauvoo, förrän en tid efter sedan Mormonerna hade anländt dit; till dem säger han följande: "Och försöken att få oß till att tro, att I ären hogst förträffliga Sista-dagarnes helige (Mormoner). Min mening är: — I stackars djeflar."

Och i Skand. Stj., 7 Årg., 129 sid., 17 rad nedifr. talar samme man om de Förenade Staterna, då de hade skickat upp trupper till Utah. I början af sin predikan säger han: "Medan bjefwulska stigmän (fiender till dem) afskuro deras strupe (Mormonernas) — allt detta har passerat förbi mig i natt (i tankarna) och har gjort mig allt för wred till att predika." Och på 148 sid., 21 rad. nedifr. står det i samma predikan: "Om jag wore en officer i de Förenade Staternas armé, så skulle jag hafwa reda på hwarför jag skulle sändas till Utah, och heldra än att hålla med tyranner och mördare (Förenade Staternas regering), skulle jag aflefwerera min beskickning, och säga: Tag den och stick den i eder stöfwel och gå åt h—e" (Helwete).

Detta är ju förskräckliga uttryck af en "Guds profet," ty uttrycket är alldeles som af en ogudaktig man, och likwäl kan det sägas, att "hans ord är Guds ord."

4. Om Mormonernas Profetior.

I Skand. Stj., 10 Årg., 236 sid., 7 rad. nedifr. står följande profetia: "Thomas Grower sade, att han war fast i tron (på Mormonismen) och trodde att den tid skulle komma, då Josef (Smith) skulle stå för jordens konungar och tala förunderliga ting." Detta gick icke i fullbordan, ty i "Förbundets bok," 316 sid. står det, "att Josef och hans broder belfwo skjutna i Cathagos arrest den 27 Junii 1844." Och han har aldrig warit hos någon konung så länge han lefde, så wida han icke skall gå ut som ande till jordens konungar, till att församla dem till strid, till fullbordan af Uppb. 16 Cap. 13, 14 vv.

Och i samma Årg., 252 sid., 25 rad. nedifr., säger Josef Smith sjelf (och namnen äro på sådana, som hafwa warit Mormoner): "Betrakta herr Hinkle — en ulf i fårakläder; betrakta hans broder John Corrill (se Förd. bok 93 sid. 8 §); betrakta — — Denne arme man Mc Lellin, som säger sig wara en så stor profet, han har ingen annan stum åsna att rida på, än David Whitmer (en af "Mormons boks" wittnen; se "Märkwärdiga syner," 12 sid.); och då denna åsna (David Whitmer) icke är af samma slag, som Bileams, så kunde deß förstånd icke tillräckligt öppnas, oaktadt ängelen wilsade sig för honom, utan han bräker förbannelser i stället för wälsignelser. Stacars åsna! Ho som lefwer länge nog, skall få se henne och hennes ryttare omkomma, lika som de, som omkommo med Korah, eller efter då uttalade förbannelse." (Se 4 Mos. 16 Cap. 27—34 v.) Men detta har aldrig skett.

Och i Skand. Stj., 10 Årg., 189 sid., 6 rad. uppifr. står det i Josef Smiths Lefwerneslopp för den 14 Feb. 1835, "att Jesu andra tillkommelse skulle ske innan femtioser år." Sedan han sade detta hafwa nu förlidit tjugosju år (i Mars 1862), och tjugonio år stå qwar; således skall Christi andra tillkommelse ske innan 1891, efter Josef Smiths profetia. Gif akt derpå tills den tiden kommer.

5. Huru Mormonernas Profeter få "uppenbarelser."

Då Mormonerna tro och lära, att Smiths och Brigham m. fl. hafwa uppenbarelser, så snart det war något nytt som skulle utföras, så will jag göra några påpekningar om, huru de få dessa "uppenbarelser." Det är så tillgånget, att då det har warit något af wigt som skulle göras, så begynna de att tänka huru de skola bäst kunna styra dit, och just som de sitta och tänka, så upprinner plötsligen en ide i deras hufwud, som upplyser det, som de hafwa tänkt på, och detta gifwes ut som uppenbarelse, och hetes att en ängel har talar wid dem. Af sådana "uppenbarelser" är en stor bok utgifwen, betitlad: "Lärdomens och Förbundets bok" (på Danska: "Pagtens Bog"). Men skola sådana tillkännagifwelser kallas uppenbarelser af Gud, då finnes det icke någon menniska på jorden, som icke har haft uppenbarelser, ty det sker nästan dagligt.

Och att det är på det sättet, som Mormonernas profeter hafwa fått uppenbarelser, skall jag nu af deras skrifter bewisa; se "Förbundets bok," 80 sid., 5 rad uppifr., uti en "uppenbarelse" gifwen i Feb. 1831 (se 78 sid.). I hela den föregifna "uppenbarelsen" ser det ut som om Jesus skulle hafwa talat till Smith, och på slutet står följande: "Lyßna till dessa ord: se, jag är Jesus Christus, werldens frälsare." Men midt uti denna "uppenbarelse," 80 sid., 5 rad uppifr., har Smith förglömt sig, då han skref den, ty det står: "Ty om jag, som är en menniska, upplyfter min röst och ropar till eder, att I skolen omwända eder, och I haten mig, hwad skolen I då säga, när dagen kommer, då thordönen skola låta höra sina röster från jordens ändar, och tala till alla lefwandes öron, sägande: Bereder eder till Herrans stora dag." Det är tydligt att det är Smith, "som är en menniska." Huru kunde Smith tala så om sig sjelf, då det annars i hela "uppenbarelsen" talas i den ton, som om Jesus personligen hade warit hos honom, om det icke wore som jag sade, nemligen att de fingo en ingifwelse i sitt hufwud eller hjerta, och tyckte att de hade rätt, och derföre utgifwit det, som om Jesus skulle ha warit personligen närwarande och med egen mun talat orden: "Och således predikade han sitt hjertas syner och icke af Herrans mun."

Och i Skand. Stj., 6 Årg., 31 sid., 11 rad. uppifrån berättar Smith: "Omkring kl. 11 (på dagen) mottog jag följande inbjudning: Sålunda säger andens stämma till mig: Om din broder Josef Smith Junior (den yngre) will öfwerwara festen i ditt hus i dag kl. 12, skola de fattiga och de lama glädja sig af att han är närwarande, och likaledes tro sig ärade. Eder i wänskap och kärlek. N. K. Whitmer." Detta är också en sorts uppenbarelse. Det wore det samma som om det skulle falla mig in att bjuda någon på the, och jag skulle säga, att det wore andens stämma. Hwilken andes stämma? Min egen, men icke Guds andes.

Och i Skand. Stj., 6 Årg., 23 sid., 6 rad. nedifr. säger Brigham: "Wäl, broder Brigham, har I haft syner? Ja, jag har. Har I haft uppenbarelser? Ja, jag har det alltig. — — — Jag har aldrig mottagit en prick af kunskap, från ordet A till hwad jag nu wet; jag menar, att från begynnelsen af mitt lif, till denna tid, har jag aldrig fått den minsta kunskap, utan genom uppenbarelse. Lika mycket hwad, antingen min fader, moder, syster eller nästa uppenbarade det. Har I Jesu Christi uppenbarelser? Jag will öfwerlemna till andra att beswara det (emedan Mormonerna tro, att han har uppenbarelser, derföre öfwerlemnar han till dem att beswara det, ty han wet sjelf, att han icke har det på annat sätt än som jag förut sagt). Hwem uppenbarar? Hwar och en som är omkring oß; wi lära af hwarandra. — — — Jag tror att wi äro uppenbarelser för hwarandra. Äro himlarna (blifna) öppnade? Ja, för några under tiden, bock efter naturliga principer (på naturligt sätt) efter naturliga filosofiska principer. — — — Jag will meddela eder en uppenbarelse, som jag hade i Far West, och den war på samma sätt, som om jag skulle få en uppenbarelse nu, medan jag talar till eder." Och upppenbarelsen, säger han, bestod deruti, "att han tänkte och såg efter naturliga omständigheter att de helige (Mormonerna) skulle blifwa fördrifna derifrån, för det att folket war förbittradt på dem" (Mormonerna). Detta war "uppenbarelsen." Således kan läsaren se att de ej hafwa fått sina "uppenbarelser" på annat sätt, än som jag förut sade; och äfwen synes det tydligen, att de predika det de se i sitt eget hjerta, och äfwen säger Brigham det sjelf i detta stycket, ty han säger icke att han har haft några andra uppenbarelser, än som äro på naturligt sätt. Se widare här om i "Slutordet."

6. Om Frimnreriet i Mormonismen.

Mormonernas apsotel Orson Pratt är magister artium, professor i mathematik; se en skrift, betitlad: "En röst frän landet Zion" af Erastus Snow, 15 sid. (den utgifwes icke nu mera). Han är äfwen medlem af "Frimurare-Orden," och det känna alla äldre Mormoner, och troligtwis är det han som har infört Frimureriet hos dem, ty han war Frimurare, innan han kom in uti Mormonismen.

En af de Mormoner, som icke warit i Utah, will nu swara mig: "Det kan icke wara möjligt, att Mormonerna hafwa Frimureri bland sig." Och en som warit der, i Utah, säger: "Nej, ty den Orden, som är i Mormonismen, det är Guds Orden, som tillhör prestadömet."

Jag will nu swara på båda inwändningarna. Den första får wara nöjd med den förklaring som följer. Och den andra will jag swara, att det är just detsamma om de icke kalla sig Frimurare, de må kalla sig "Frimurare Orden," eller "Guds Orden," eller hwad orden som helst, det gör detsamma; men det är frågan, om den har samma systemål och inrättning, som i Frimureriet. Jag will gifwa en sanningsenlig kort berättelse om "Frimurerier", sådant det är i Swerge, d. w. s. så långt man kan få reda på det. Och sedan skall jag göra en kort redowisning om denna "Guds Orden" i Mormonismen (uppe i Utah) och jemföra dem och se, om det finnes någon likhet dem emellan eller icke.

1. Uti "Nerikes Nya Allahanda" (en tidning) läses följande: "Frimureriet kan wäl med logens "heliga murar" stänga ljuset ute från sig, men det kan aldrig dermed stänga det inne hos sig;" — heter det i en längre uppsats, som meddelas i både Aftonbladet och Dagligt Allehanda (tidningar, utgifna i Stockholm), N:o 278 och 279, 1861, med öfwerskrift:' 'Äro frimurarne jordens falt och werldens ljus?" samt med motto "Mundus vult decipi, decipiatur igitur." Mot slutet af samma uppsats finner man en sammanfattning, så lydande:

"Frimureriet är, såsom helhet betraktadt, ett bedrägeri, och måste förblifwa det, så länge det will gälla för en institution, som har betydelse för menniskoslägtets förädling; deß tillwaro med sin hemlighetsfullhet, sina gradwis skeende inwigningar, och sina anspråk, att hafwa ett närmare förhållande till Gud och sanning, än menskligheten och Christendomen, är till sitt wäsen en lögn, som drager den förbannelsen med sig, att det ständigt måste frambringa sken och bedrägeri, för att gå de förwäntningar till mötes, hwilka det sjelf wäcker. I deß korta historia af ett och ett halft hundrade år (d. ä. det nuwarande frimureriet, det har sitt ursprung från ett annat, som fanns under Katholska tiden) har det derföre frambragt först en förwånande mängd af rent af bikter och påfund, dels till förherrligande af Ordens fordna historia, dels såsom grundwal för fåfängliga och egennyttiga spekulationer, samt derpå inbördes stridigheter till bedrägeriernas afflöjande. Genom brist på naturlig uppgift har detta sällskap, som will gälla för ett ljus mörkret, än spridt den plattaste upplysning och den fattigaste moral, än werkat för den dunklaste obskurantism, likasom det ännu på senare tider frammanar från ofta eljest hederliga män en mängd förblomerade och mystiska (hemliga) yttranden, för att dölja för sig sjelf och bröderna, att deras tempeltjenst är en sjelfdyrkan. På de tider, då logerna (så kallas de hus der de samlas) woro som mest berättigade, drefwo de en naturalistisk och humanistisk kultus; men till och med då war det uppstyltade talet i logen om Gud, dygd och humanitet blott ett matt och swagt eko af den djerfwa och manliga kampen utanför logen, der den egentliga ord- och wapenfejden mot fördom för frihet föreföll. Då Danska konversationslerikonets frimurare mena, att frimureriets historia är mensklighetens förädlings-historia, fördrista wi oß att säga: icke en enda stor, sann och upplyftande tanke är född i frimureriet; allt är eko eller ett långods från mensklighetens lif utanför logen; icke en enda stor institution har utgått från den skrytsamma frimurare-orden ^[1]." — Dem, som känna någon böjelse att snärja in sig i frimureriets garn, uppmana wi att taga del af ifrågawarande uppsats, gagnelig som "kylande medel."

Nu skola wi se hwad "Guds Orden" i Mormonismen är. Jag skall påpeka hwad deras egna skriftwer säga derom. I "Förbundets bok," som säges innehålla blott "uppenbarelser" från Gud, äro några som sägas wara gifna till Enoch (som lefde före syndafloden) om en Orden, som war "för de fattiga," och utsatt med gamla namn, för att det skulle se åldrigt ut; men de hafwa blott förändrat nya namn till utseende af gamla. Om detta, se Skand. Stj., 8 Årg., 246 sid. Der underrättas man af dem sjelfwa, att det är så förhållandet, "att de måste förändra namnen på sig (Mormonerna) för förföljelsens skull;" äfwen blefwo "uppenbarelserna" tillagda, då de skulle tryckas. Till förswar derför åberopa de Jer. 36 Cap. Då Jeremias skref en bok, och Juda konung brände upp den, då tog Jeremias och skref en annan bok med samma ord uti, men lade flera ord till de förra. Men detta är icke något stöd för Mormonerna, ty det war icke någon som brände upp Smiths "uppenbarelser," så att han behöfde skrifwa om dem och tillägga något. Men att Jeremias gjorde tillägg, det är icke underligt, ty i sin första bok bestraffade Jeremias Juda konung, för hans ogudaktighet; och då han uppbrände boken, så war han wärd mera bestraffning, emedan han derigenom wilsade en större ondska, och derför befallde Gud Jeremias att skrifwa om samma ord som förut och lägga flera dertill. Troligtwis innehöllo de en större bestraffning till konungen, och derför måste det tilläggas flera ord. Men det är icke något stöd för det Smith fretog sig, nemligen att förändra namnen, m. m. af rädsla för förföljelsen.

På den nästa eller 247 sid. förklara Mormonerna sjelfwa dessa förändrade namn, som följer: "Då det wisserligen kan intressera de helige (Mormonerna) att känna de werkliga namnen uti manuskripterna (till "Förbundets bok"), så wilja wi här återgifwa dem, så långt wi kunna erinra oß dem. I 76 stycket 2 §. står: "Enoch och Gazelam," läs: Josef Smith Junior (den yngre); står: "Ahashdah," läs: Newel. K. Whitney, och: "pelagoram," Sidney Rigdon. I 94 stycket, 1 och 2 §§ står: "Thederlaomach," läs Fredrik G. Williams. I 97 stycket, 2 § står: "Zombre," läs: John Johnson, och: "Seth," läs: Josef. I 99 stycket, 3 § står: "Tahhanes," läs: garfwerigården, och: "hinehah," läs: Kirtland. 5 § står: "Olihah", läs: Oliwer Cowdery, och: "Laneshire-huset," läs: tryckeriet. 7 § står: "O Zondah," läs: handelsbod, och: "Shule," läs: Potaske-kokeriet. 10 § står: "Shinelah," läs: trycka. 11 § står: "Shielanes," läs: trycka. 12 § står: "Talenter," läs: dollars. 12 § står: "Cainhannoch," läs: New-York. I 101 stycket 4 § står: "Baruk Ale," läs: Josef Smith Junior. I 102 stycket 8 § står: "Baneemy," läs: Sidney Rigdon."

Wi hafwa nu sett förklaringen på namnen. Wi skola nu äfwen se huru beskaffad denna "Guds Orden" är i sitt wäsen. I "Förbundets bok," 224 sid., 4 § läses: "Derför, sannerligen säger jag eder: Det är af nödeatt mina tjenare Alam (ingen uttydning på), Ahashdah (Newel K. Whitney), Mahalaleel (ingen uttydning på), Pelagoram (Sidney Rigdon) samt mina tjenare Gazelam (Josef Smith), Horah (ingen uttydning på), Olihah (Oliver Cowdery), Shalemanaseeh och Meheson (ingen uttydning på) blifwa förenade genom ett band och förbund, som icke kan brytas genom öfwerträdelse, utan att straffet straxt påföljer i deras olika förwaltningar." Och 225 sid. 5 §: "Och den själ, som syndar emot detta förbund och förhärdar sitt hjerta emot det, skall behandlas efter min kyrkas (mitt folks) lagar, och öfwerantwardas till att tuktas af satan intill förloßningens dag" (det är: att dödas). Se äfwen 201 sid., 2 och 3 §. På 25 sid., 5 rad. uppifr. och 242 sid., 1 § står: "Sannerligen, så säger Herren, Jag gifwer till den förenade Orden, som är organiserad och öfwerensstämmande med den befallning, som förut är gifwen, en uppenbarelse och befallning, angående min tjenare Shederlaomach (Fredrik G. Williams), att I skolen annamma honom i Orden. Hwad jag säger till en, säger jag till alla." Se också 246 sid.

Och 255 sid., 10 rad. nedif., står följande: "Till att wara en förenad Orden, och en ewig Orden till gagn för min kyrka, och till menniskors frälsning intill jag kommer." Och sid. 256, 4 rad. uppif., står det: "Ty jag, Herren, har beslutat i mitt hjerta, att så framt någon som hör till den Orden, befinnes wara en öfwerträdare, eller, med andra ord, bryter det förbund med hwilket I ären bundna, så skall han blifwa förbannad i sitt lif, och skall nedträdas (dödas) genom hwem jag will." 2 § på samma sida står: "och nu gifwer jag eder (som är i Orden) magt från denna stund, att om någon ibland eder af den Orden befinnes i öfwerträdelse (bryter förbundet) och icke omwänder sig från det onda, skolen I öfwerantwarda ^[2] satan (döda honom, på det satan skall kunna tukta honom) honom att tuktas, och han skall icke hafwa magt att bringa ondt öfwer eder." Och nästa sida 4 rad. uppifr. står det att denna Orden skulle wara för: "Att de fattige skola blifwa upphöjda derigenom, och de rika förnedrade." Och skulle wara på ett ställe, och kallas den förenade Orden af staden Zion;" äfwen står huru husen (logerna) skulle byggas, i hwilka de skulle samla sig.

Ochi Skand. Stj., 7 Årg., 15 sid., 7 rad. nedifr. i en "uppenbarelse" den 6 Aug. 1836 står följande: "Och det skall ske i min egen bestämda tid, att jag skall gifwa denna stad (Salem i Massachusetts i Amerika) i edra händer, och I skolen få magt öfwer den, och det så mycket, att de icke skola (kunna) upptäcka edert hemliga parti; och deß rikedom af guld och silfwer skall blifwa edert."

Jag har nu gjort utdrag af det hufwudsakligaste, och jag tänker att läsaren kan se, att de äro lika med hwarandra dessa båda berättelser, nemligen "Guds orden" och "Frimurare orden" hafwa samma syfte och ändamål, båda göra påstående att hafwa närmare umgänge med Gud än menskligheten, båda hafwa samma hemlighetsfullhet och Eder, som icke kunna brytas utan att straffet straxt påföljer, och den Eden binder deras tunga, så att de icke kunna omtala hemligheten, och det har gjort att ingen ännu i dag wet något om hwad de hafwa för sig, då de samlas; båda påstå att orden är stiftad för att hjelpa de fattiga, och slutligen: båda hafwa de uträttat lika litet godt och finnas till blott till förargelse.

På wåren 1861 kom en af de 70 Äldste, wid namn Bäckström, hit till Örebro, för att besöka de "helige." En morgon då han ännu låg, tog jag i hans arm och frågade: Är der den klädnad, som de 70 Äldste hafwa? Han sade: "Ja!" Jag frågade: hwarför skola de hafwa en såden klädsel? Då gnuggade han sig i skägget och smålog, sägande: "Ah ja, — det skall föreställa änglaklädsel."

Denna klädnad skola alla af de 70 Äldste hafwa. Den är så beskaffad: Den är af hwit särg och, om jag påminner mig rätt, af sint ylle, den räcker öfwer hela kroppen, de hafwa den närmast kroppen under linnekläderna, och de lära icke få hafwa den af sig, d. w. s. att de måste alltid hafwa en sådan klädnard på sig, och på denna klädnad är det kantade runda hål för armbågarne och knästålarna.

Detta är åter ett tecken på att de äro medlemmar af denna s. k. "Guds orden" och jemwal att den är lik frimureriet. Mean tillika är det ett historiskt saktum, att Mormonerna hade i Nauvoo en frimurare-loge uppbyggd, och naturligtwis hafwa de det äfwen i Utah.

En Mormon wille nu säga: "Ja, men icke är wäl frimureriet så farligt." Dertill swarar jag, att jag icke kan säga, om det är farligt eller icke, emedan jag icke känner det, och ingen är det, icke en gång en frimurare, som känner hela frimureriet, utom dem, som äro i den högsta graden. Men att det är hemligt, det wet jag. Och wore det så, som de sjelfwa säga, att nemligen frimureriet är till menniskoslägtets förädling, hwilkel är en himmelskriande lögn, då skulle frimureriet icke wara hemligt, utan wara uppenbart för folket, så att det kunde "förädla" detta.

Jag will nu, om läsaren tillåter mig, omtala en anekdot; jag kan icke answara för deß sanning, men den har blifwit berättad för mig som en werklig sanning; den lyder som följer: "Det war en wiß man, som war Frimurare; han hade en slags förewitelse i sitt bröst derför, och hans hustru wille weta af honom, hwad det war för något, som de hade för sig, då de samlades; hustrun förmådde honom slutligen en gång, då de hade lagt sig till hwila, att gifwa en liten halfdragen mening derom, men han hade knappt begynt att öppna sin mun, för att berätta det för sin hustru, förrän han plötsligen låg stendöd i sängen bredwid henne." Detta skulle hafwa skett i Swerige; om det är sanning eller icke, kan jag icke säga, men ett wet jag, efter som det står i Mormonernas egna böcker, att den, som i den s. k. "Guds orden" i Mormonismen, will omtala något (bryter förbundet), skall dödas, såsom jag redan har ansört. Det hjelper icke att säga: "den och den är frimurare, och då kan det icke wara farligt." Ty då kunde man på samma grund säga: "den och den höge mannen har mördat, och derför kan det icke wara farligt." Utan det är frågan om hwad som är Gud behagligt eller icke.

Skulle någon, som är medlem af den nämnda Orden, blifwa stött på mig för det jag har skrifwit om den, då will jag säga till honom: Undra icke derpå, emedan jag icke önskar att behaga menniskor, utan tala om rättwisa, på hwilken sida som helst; och ja kan icke gifwa med mig, utan jag säger bestämdt, att det kan icke wara till någon nytta för folket, så länge det är hemligt, och troligtwis är det hemligt för den skull, att det är icke någon god sak de förfäkta, som kan leda till någon "förädling," åtminstone icke uti det som hör Gud till, fastän de bära den falska stämpeln för syns skull. Efter som Mormonerna säga att deras hemliga Orden är "Guds orden," till gagn för Jesu församling; och tillika tillhör Jesu "Evangelium," så will jag swara med apostelen Pauli ord i 2 Cor. 4 Cap. 3 v., så lydande: "Är nu wårt Evangelium förtäckt (fördoldt eller hemligt), så är det förtäckt för dem, som förtappade warda." Jag hoppas att detta skall blifwa ett "kylande" medel för dem, som känna sig böjda att öfwergå till Mormonismen.

7. Om förhpllandet i Utah.

Wi skola nu se efter huru det står till i Utah, der Mormonerna samlas. Låt så wara att det är utspridt en hel del lögner, men det röker icke, om det icke är eld under, och hwad är naturligare än att Mormoner, som komma derifrån, tala det bästa de kunna derom.

Men likawäl, om man lägger märke till deras egna berättelser, skall man finna, att de hafwa förtalat sig sjelfwa. Käre läsare, om du skulle wara en Mormon, så will jag råda dig till att något lägga märke till det som höres, och rätta dig icke efter det, som talas muntligen af edra Äldste, hwilket strider emot det, som edra öfwermän hafwa skrifwit i skrifterna; och kommer någon från Utah, så lägg märke äfwen till hans ord, så skall du finna att han talar ibland ett och ibland ett annat, eller med andra ord, att han talar emot sig sjelf; låt icke några lockande ord förleda dig, utan se efter litet nogare, och de skall finna att de hafwa bedragit dig, huru uppriktigt och godt det än synes till att börja med; till och med den, som har predikat för dig, har kunnat tyckas uppriktig, men uppriktigheten synes icke alltid utanpå, och många gånger bäres en uppriktig stämpel, fast hjertat är långt derifrån; sålunda war det med Josef Smith, han kunde synas att wara uppriktig, men hans gerningar och ord bewisa annat, han blef sjelf bedragen, och sedan bedrog han andra; att så är förhållandet bewisas af det jag redan skrifwit. En man kan wara uppriktig i handel och wandel och likawäl icke wara uppriktig för Gud; jag menar: han är icke uppriktig i hwad hans själs frälsning angår. Ja, det finnes många grader af uppriktighet. Låt derför icke söta ord förwilla ditt öra och förblinda ditt öga, så att du icke kan se äfwen det andra.

Wi skola nu betrakta om Utah är ett Zion, som Mormonerna säga. Jag skall nu framlägga några punkter, som deras profet har talat. I Skand. Stj., 8 Årg., 322 sid., 8 rad. uppifr. talar Brigham först om, huru Mmormonerna hafwa det, innan de resa till "Zion" (Utah), och anför hwad en Mormon skulle hafwa sagt innan han reser till Utah. Hans ord äro som följer: "I kanske skulle hafwa utbrutit: "Ack, om jag fick bo midt ibland de helige, och fly från detta ogudaktiga land! Ack, om jag hade medel till att taga min familij med, och resa till de heliges (Mormonernas) samlingsplats" (Utah)! Detta war eder önskan, detta war eder bön. I önskade eder befriade från helwete, för att finna en himmel ibland de helige; I wäntade att finna Zions skönhet och ordning, i stället för Babels förwirring; frid och lycksalighet, för elände; ro, för oro; fruktan för Guds namn, i stället för bespottelser; öfwerflöd, för hunger; i korthet: I wäntade att finna ett ställe, der allt ondt har upphört, och synd och sorg icke fanns, och der I dag efter dag ostörda kunde njuta Herrans goda. Jag tror, jag har gifwit en sann skildring af de flestas tankar, förrän I kommen hit i dessa dalar (Utah, ty det är der, som han talar detta). Nu, bröder och systrar, hwad hindrar eder från att njuta allt hwad I önsken. — — — Om jag icke har erhållit allt, hwad jag önskade, så är skulden hos mig sjelf; om min nästa gör mig orätt, är jag derför twungen till att göra orätt emot andra? Jag säger nej! Om en broder nedträder min säd, är jag derför nödgad att nedträda andras? Nej! — — — Likasom (se 327 sid.) de hafwa föreställt sig framtida lidanden långt större, än de i workligheten äro, således hafwa de föreställt sig en skönare himmel i Zion (Utah), än de kunna finna. — — — I hafwen icke funnit det Zion I wäntade." När Brigham sjelf säger detta, då är det wäl icke mycket att rätta sig efter, om någon kommer och säger motsatsen. Men nu till saken igen. I Skand. Stj., 4 Årg., 22 sid., 15 rad. uppifr. (märk, att det jag här antecknar är taladt för Mormonerna i Utah) står det som följer: "Wi höra några (bröder) swärja och ljuga, de undertrycka sina grannar rättigheter, bryta sabbaten genom att blifwa borta från församlingar, ridande omkring i staden, uppsökande hästar och kreatur, eller arbetande mellan fjellen. Döm icke sådana personer, ty I weten icke hwad Herrans afsigter äro med dem (lika som, om en man skulle stjäla, och jag skulle icke få säga det, blott för att jag icke wisste Herrens affigter med honom), säg icke, att de ej äro helige. Hwad skola wi göra med dem? — Wi skola hafwa öfwerseende med dem. Döm ingen! Den person, som säger om en annan, att han icke är en siste-dagarnes-helige, för en obetydlig förseelses skull i det dagliga lifwet (är det "obetydliga förseelser" att arbeta på sabbaten, att swärja, ljuga, m. m.? Deras del är i den sjön, som brinner af eld och swafwel, se Upp. 21 Cap. 8 v., och så säger Brigham, "att det är en obetydlig förseelse"), bewisar, att han icke hafwer Guds anda. — — — I nyomna isynnerhet, sen till, att I icke dömmen edra bröder och systrar!"

Och i Skand. Stj., 4 Årg., 358 sid., 7 rad. uppifr. står det som följer: "Kunnen I icke hafwa Zion inuti eder? I mån föra det med eder (i hjertat), om I skolen förwänta att lefwa i det; om I icke gören det, så ären I likaså mycket blottade på Zion här (i Utah), som på andra ställen. Några (Mormoner) fråga: kunna wi icke tjena Gud i andra land, så wäl som här (i Utah)? I kunnen göra det lika så godt ibland alla nationer, som I kunnen det här (i Utah). "Wälan," sägen I; "låt oß då gå." Men wänta litet! I kunnen tjena honom likaså wäl på något annat ställe, då det är eder plikt, men om det icke är eder plikt att wara annorstädes — — — så skolen I wara på det ställe han kallar eder."

Och i Skand. Stj., 7 Årg., 69 sid., 9 rad. uppifr. kunna wi se, huru det förhåller sig der, och att det icke är så som Mormonerna muntligen berätta. Det lyder: "Och jag sade det samma till en af bröderna från Grantswille (en coloni i Utah), då jag talade med honom om småkäblerierna der. Om en engel, sade jag, komme till den byn, skulle han säga till deß innewånare: "omwänder eder och twätta eder lekamen; omwänd eder och rengör edert husrum; omwänd eder och rengör edra uthus, hwilket är min allwarliga mening att de behöfwa mycket wäl göra. — — — Och dock kunnen I finna boningar i denna stad (deras hufwudstad: stora saltsjöstaden, som ligger uti denna öknen) som kunda få eder att tänka, att Provo-floden gifwer icke mera watten, än som behöfwes för att rengöra dem."

Af detta kunna wi se att det icke är i Utah, som om det wore Guds Zion, och att det icke är så godt der, som det talas så mycket om. Och det borde folk förstå, att de icke tala om det sämsta utan det bästa (och blir det tillagdt något, så äro de icke så noga), och icke blindt tro deras fantasier och gißningar. Och d"de skrifwa sådant, hwad skall det då icke wara i det hwardagliga lifmet; hwar och en med sundt förnuft må wäl kunna förstå, att det ej der mer än här springer swin med knif och gaffel i ryggen och säga: skär och ät. Och att somliga ha det godt der, är icke att undra på, då t. ex. åt en wid namn Liljenqwist, när han skulle resa till Utah, Mormonerna samlade ihop, om jag icke mißminner mig, flera tusen Riksdaler. Den 23 Nov. 1859 kom han tillbaka på mission; han är en af de 70 Äldste. Och nu kan han tala om sin gård och egodelar; det låter bra att på twenne år hafwa hus och egodelar, och sedan berättas och tillökas det från mun till mun, och på detta sätt blir det förträffligt godt att bo i Utah. Dock, hade de sanningen, då gjorde det intet huru många beswärligheter det wore; men då det är en osann lära, så är det förskräckligt, att menniskor skola kasta sig onödigt i elt sådant elände, som är en följd af den långa landresan. Men nu tillbaka till berättelsen.

I Skand. Stj., 6 Årg., 346 sig., 13 rad. nedif., står det som följer: "angående skeppet Westmoreland med de Skandinaviska helige, — det war en renlig och sund flock af folk, och just den rätta sort för Utah; det förekom mig, att det war de mest lydiga och ödmjuka helige, som någonsin ha rest öfwer det Atlantiska hafwet." Af detta deröm för de Skandinaviska "helige" kunna wi förstå, att det öfriga folket i Utah är icke så serdeles godt.

Och i Skand. Stj., 9 Årg., 244 sid., 20 rad. uppif., står följande: "och jag hoppas och beder, att de Äldste i stora saltsjöstaden, midt i deras förströelser och förnöjelser, icke skola försumma sina böner m. m." Och i Skand. Stj., 7 Årg., 333 sid., 26 rad. uppif.: I ett bref från Äldste G. W. Mills, dateradt Stora saltsjöstaden den 5 April 1858, heter det: "I winter hade wi många festiwiteter och förnöjelser af olika slag; de dramatiska och wetenskapliga sällskaps-mötena woro mycket starkt besökta, såwäl som de många baler och sällskaper och underhållningar af alla slag, passande för ett upplyst och bildadt folk, hwilket war en inkomst-källa för dem som hade arrangerat (tillställt) det, och en källa af oskyldig förnöjelse för deltagarna." Och 6 Årg., 93 sid., 11 rad. uppif. står följande: "Wi blefwo införda i salen till en underhållning af annat slag: Musik, bön, predikan, dans, sång och declamationer."

I ett bref från Utah (författadt af en man wid namn Larsson, från Norrköping), tillegnadt en man i Thorshälla stad, wid namn Lindroth, står det: "att då Larsson kom till Utah, hade han med familij fått öfwer wintren ligga i en wagn" (det är icke så kallt der som här, men tänk hwilken swårighet det skulle wara). Och äfwen står följande: "det finnes bränwins-bränneri här, och måltidssupen begagnas här allmänt, och somliga af bröderna gå fulla hela dagarna," och Larsson sjelf ämnade sig att taga en hustru till.

Dett finnes äfwen Theater der, men det finnes icke något serskildt Theater-sällskap, detta weta åtminstone alla äldre Mormoner.

I Skand. Stj., 7 Årg., 221 sid., 7 rad. uppif. läses det som blef taladt då Förenade Staternas trupper woro uppe i Utah 1857. "Tretusen bewäpnade Mormoner stå i Echo-passet (ingången till saltsjödalen). — — — Men om det blir krig, så blifwer det ett Guerilla krig. Mormongossarna finna nöje i lägerlifwet, och komma att spela en stor roll i ett sådant krig." Äfwen står det, att Brigham Youngs andra Rådgifware "Wells är General-Löjtnant och iklädd full uniform." Och 7 rad. nedif. står det: "att Mormonerna tillwerka femhundra pistoler i weckan, och krut har äfwen tillwerkats, som har wunnit Brigham Youngs godkännade." Och 222 sid., 9 rad. uppif. står det, "att de som icke blifwa Mormoner, men icke äro fiendtliga emot dem, skola blifwa stalldrängar och skoputsare åt Mormonerna i den tillkommande werlden."

I 6 Årg., 357 sid., 2 rad. uppif. säger Brigham, "att de icke kunna döda alla, som bryta deras lagar nu, men att då Utah får blifwa en fristat, så att de slippa att hafwa några andra embetsmän än som äro Mormoner äfwer sig, så skall dödsstraffet blifwa allmänt." Och i 7 Årg., 295 sid. står det, "att Mormonerna skola wara tiotusen gånger bättre ordnade till krig än hedningarna." Och på 334 sid. står det, "att om icke Brigham hade hållit Mormonernas känslor i tömmar, så hade soldaterna (som kommo till Utah) warit till föda för ulfwar och matkar nu." I 6 Årg. 108 sid., 13 rad. nedif. säger Brigham, "att Mormonerna stjäla watten ifrån hwarandra (ty det regnar icke der), och om de skulle stjäla från Brigham, så skulle han få säden som wäxer deraf." Och i 6 Årg., 47 sid., stå lagarna för templet, som de hade uppbygt i Kirtland, af lydelse: "att om någon gör gyckel m. m. åt Mormonerna, så skulle den utkastas ur templet, och om någon förnärmar den presiderande Äldsten, så skall det betraktas som om det wore emot hela samfundet: att ingen får gå inuti templet utan en ledsagare som fått uppdrag dertill: att ingen får gå in predikostolarna, mer än embetsmännen som ha sina platser der."

Uti allt detta finne wi summan sållunda: Att det bär intet spår till att wara ett "Zion" i Utah, ty det är fullkomligt som i den ogudaktiga werlden. Och äfwen hafwa wi orsak till att mißtänka de sjuttio Äldste för lögn, då de tala godt om Utah, ty den som kan wara falsk en gång, kan wara det den andra. Liljenqwist sade en gång till mig i somras (1861) på det bestämdaste, att ingen har blifwit dödad i Utah för hor. Men i Skand. Stj., 7 Årg., 219 sid., 2 rad. nedif. står det: "att de finnas, som blifwit dödade redan." Och i Skand. Stj., 138 sid., 17 rad. nedif. står följande: "Hedningarna (så kalla de alla som icke äro Mormoner) får man öfwerse med i det hänseendet, wi måste hålla oß till bibelen då wi lära Hedningarna." Af detta synes tydligt, att de äro icke serdeles noga med att tala uppriktigt, och att slänga och wrida, det till och med lärer deras lärare dem, och då kunna de också ljuga litet då och litet då om Utah, och det räknas för att wara ingenting; men wore det icke bättre att wara ärlig och upprigtig mot sig sjelf och andra? Jo wisserligen.

8. Om Äktenskapet i Utah.

Att Mormonerna hafwa månggifte i Utah, det weta nästan alla menniskor nu för tiden, och Mormonerna tala derom offentligt och de hafwa böcker utgifna till förswar af månggiftet, derför will jag icke tala derom, utan blott påpeka något i deras egna skrifter, som säger alldeles emot det som Mormonerna muntligen berätta, då de wilja öfwertala någon att gilla månggiftet; de säga nemligen, att ingen man i Utah får taga en hustru till, utan den första hustruns tillåtelse eller samtycke. Och sedan en man och hustru ha blifwit sammanwigda för tid och ewighet, af kyrkans Profet, Brigham Young, så skola de icke få skiljas utan för hor skull.

I "Celestiala Äktenskap," 60, 61 sidd., står det, "att ingen man (i Utah) får taga sig en hustru till, utan hans samtycke som är President (Fader) öfwer hela kyrkan (Brigham), och genom honom fått uppenbarelse (läsaren må ihågkomma hurudana uppenbarelser Brigham får) ifrån Gud, om han får en hustru till eller icke. Och förbjudes han genom uppenbarelse, då är saken slutad. Och om han genom uppenbarelse får lof att taga en till, så får han likawäl icke säga något till flickan, utan måste först fråga föräldrarna Samtycka icke hennes föräldrar det, då slutar det också saken. Och om de samtycka, då får han tala wid flickan derom, men om hon icke antager tillbudet, då slutar det också saken. Men om hon antager det, då får han gifta sig med henne." Således kunna både flickan och föräldrarna upphäfwa "det Gud har uppenbarat," och äfwen efter detta tal ser det ut som om deras Gud låter menniskor gäcka sig.

Och på 63 sid., 15 rad. nedif., står följande: "om en man har en hustru, och han genom uppenbarelse får löfte att taga en till, men hustrun skulle neka honom det, då skall hon framlägga orsaken dertill för Presidenten (Brigham), och om hon har giltiga orsaker och kan bewisa att mannen har gjort äktenskapsbrott, då får icke mannen taga en hustru till, men om hon icke kan fromlägga någon giltig orsak för, att hon förnekar sin man att taga en hustru till, då är det lofligt för hennes man att taga en hustru till, utan sin första hustrus samtycke, och mannen är rättfärdiggjord deruti, men hon skall blifwa fördömd för det hon icke gaf mannen en hustru till."

Och på 76, 77 sidd. står det, "att de äktenskap, som göras i dessa land, äro horeri för Gud, och derför skola de giftas om i Utah," och att dessa äktenskap, som göras der, icke få brytas, det är blott lösa ord. Ty det står i en "uppenbarelse" till Smith den 12 Juli 1843, i ofwannämnde bok, 36 sid., 11 rad. nedif., som följer: "och då du (Smith) hafwer begärat att få weta om hor, — sannerligen, sannerligen säger jag dig: om en man annammar en hustru i det nya och ewiga förbundet (det är: om han har blifwit gift för tid och weighet), om hon befinnes att wara hos en annan man, och jag icke har beskickat henne (dertill) genom min heliga smörjelse, då har hon bedrifwit hor." Af detta synes det tydligt, att det kan låta sig göra, att fastän de äro gifta för ewigheten kan hustrun blifwa gifwen af den "heliga smörjelsen" till en annan man, utan att någon har bedrifwit hor, ty det står sedan stadgadt huru det skulle wara om de begå hor. Men "om hon icke är beskickad af den heliga smörielsen att wara hos en annan man," då är det hor. På detta sätt kan en man i Utah, som har en hustru, utan att weta ordet af, mista sin hustru genom "uppenbarelse" af Brigham. Är icke detta ett elände? Jo!!! — förskräckligt! —

Och på 188—197 sidd. står det, att Jesus war gift då han wandrade här på jorden, och Pratt (som skrifwit boken) will bewisa det ur Nya Testament. Om han war gift, det kan jag icke säga något om, och det wore ju heller icke illa, men åtminstone finnes det icke omtaladt i bibelen.

Pratts bewis äro i korhet följande: först, "att Maria, Martha och Magdalena woro Jesu hustrur för det att Jesus uppenbarade sig först för dem. Se Matth. 28 Cap. 1 v." För det andra: "att Jesus blef gift, då han sade dessa ord i Matth. 9 Cap. 15 v.: "huru kan bröllopsfolket fasta, så länge brudgummen är när dem." För det tredje: "att då Johannes i Uppb. 21 Cap. 2, 9 vv. talar om "Lammets hustru," så war det en qwinna, som war Jesu hustru." För det fjerde: "att de fem wisa Jungfrurna (se Matth. 25 Cap. 1—13 vv.) skulle wara Jesu hustrur." Han säger: "äro icke dessa wisa Jungfrur de ypperliga hustrur, som psalmisten framställer, för att Guds son har tagit bland konungarnes döttrar!"

Jag will nu wederlägga dessa hans påståenden stycke för stycke. För det första: Jag will fråga, har icke Pratt sjelf, då han warit på mission, funnit, att det har funnits qwinnor, som hafwa älskat honom för lärans skull, utan att han war gift med dem? Han skulle säkerligen swara: "Jo." Nå wäl, war det icke så med dessa qwinnor, som kommo till Jesu graf? Jo wisserligen, de kunde mycket wäl älska sin frälsare mycket högt, utan att på köttsligt wis wara gifta med honom.

För det andra: Se Matth. 9 Cap. 15 v. Der står det, då wi läsa hela versen, som följer: "Men de dagar skola komma, att brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta." Wi weta wäl att Jesus talade detta i liknelse, ty Jesu församling kallas för hans brud (hustru). Och då Jesus uppfor till himmeln, då blef brudgummen tagen ifrån dem i synlig måtto. Att hans församling kallas för "hans brud eller hustru", se Eph. 5 Cap. 21—33 v.

För det tredje: Det står icke att det war en qwinna, utan att "lammets hustru" war "den stora staden, det heliga Jerusalem, som kom ned från himmelen," se Uppb. 21 Cap. 2, 9, 10 v.

För det fjerde: Att liknelsen om de tio jungfrurna är om Guds församling, som skulle gå ut att möta sin brudgumme Jesus, är så tydligt, då wi läsa derom, så att det behöfwes icke att bewisa det. Men om så wore, att de hade hänseende till "Jesu hustrur," som Pratt säger, då swarar jag, att då walde han ganska dåliga jungfrur till hustrur, eftersom fem gingo ifrån honom. Wi kunna nu se, att Mormonismen är ingalunda Jesu Evangelii fullhet, som den utgifwer sig för att wara.

---

1. Härmed förnekas icke, att frimureriet på sina tider och ställen kan ha medwerkat till att nedbryta ståndsskillnaderna, gjort godt mot fattiga eller menat fremlingen ett gästfritt understöd Men dylika förtjenster krympa ihop till ett intet mot deß anspråk, och mot deß mißwisningar, och äro ingalunda ett bewis för rigtigheten af söllskapets form; ty utan sina eder och hemlighetsfullhet, kunde det utan twifwel hafwa werkat långt mera, isynnerhet längt mindra i fåwitsko.
2. Att öfwerlemnas Satan i wåld" påstå Mormonerna wara liktydigt med "att dödas."

   Till stöd härför åberopas Pauli ord i 1 Cor 5 Cap. 1—5 vv., der han talar om en man, som skulle öfwerlemnas Satan i wåld, för det han hade bolat. Men då wi läsa 2 Cor. 2 Cap. 1—11 vv. finna wi att samme man skulle åter upptagas i församlingen, "på det han icke skulle uppsluken warda af för mycken bedröfselse." Af detta lära wi att det war icke Pauli mening att han skulle dödas, utan uteslutas. Ty icke kan en person, som en gång är dödad, återigen upptagas i församlingens gemenskap på jorden. Eller hur, I Mormoner?

   I 1 Tim. 1 Cap. 20 v. säger Paulus, att han hade öfwerantwardat Hymeneus och Alexander Satan i wåld. Och i 2 Tim. 2 Cap. 17, 18 vv. talar Paulus om att Hymeneus lärde att uppståndelsen redan war skedd. Icke kunde Hymeneus predika sedan han war död. Och i 4 Cap. 14 v. säger han, att Alexander har bewisat Paulus ondt, och Paulus warnade Timotheus för honom. Derutaf förstå wi, att han icke war dödad utan utesluten. Ty det är klart, då Paulus i första brefwet säger att de (redan då första brefwet skrefs) icke skulle blifwa, utan woro öfwerlemnade Satan i wåld, och i andra brefwet warnar Timotheus för dem (som woro öfwerlemnade Satan i wåld). Icke kan en person, som är dödad, bewisa ondt mot lefwande menniskor.

   Till stöd för dödsdomen för hor m. m. taga Mormonerna följande ur Ebr. 9 Cap. 29 v. "Och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse." Derom säga Mormonerna: "om någon horar i Utah, så har han gjort så stor synd, att det icke kan förlåtas, utan att hans blod blir utgjutet." Af detta ser det ut, som om en syndares blod skulle gälla mer än Jesu blod. Kunde en menniska försona sina egna synder, då wore Jesu lidande af intet wärde, då led Jesus blott för ro skull. Och Paulus talar just till bewis för Jesu död i nämnde kapitel, och icke om någon syndared död.

   Detta år också ett bewis på att Mormonismen är falsk, då den lärer så motsatt Bibelen i detta stycke.