Hennes hämnd/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kort sällhet
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Röjd
I fängelset  →


[ 104 ]

XV.
Röjd.

En dörr, som öppnades och stängdes, kom dem båda att spritta upp ur sina drömmar.

Anne Mie hade glidit in i rummet, blek och darrande, med ögon, som stodo stela av skräck.

Déroulède störtade upp, förundrad och häpen vid åsynen av den unga flickans förstörda utseende. Han tog hastigt några steg emot henne och ämnade tilltala henne, men hon skyndade förbi honom och bort till madame Déroulède. Hon tycktes vara i hög grad upprörd över någonting, som hänt.

— Anne Mie, vad är det? frågade han i en ton, som fordrade ögonblickligt svar. — De där uslingerna ha väl aldrig —

I ett nu kom verkligheten åter störtande över honom med obändig kraft, och inom sig förebrådde han sig bittert för att han i denna stund av självisk lycka glömt dem, som voro hänvisade uteslutande till hans hjälp och beskydd.

Han visste vad de voro av för skrot och korn, de fräcka gynnare, som den senaste timmen huserat i hans hus; han kände väl till de närgångenheter, som den råe Merlin skulle kunna tillåta sig, och han klandrade sig strängt för att han lämnat Anne Mie och Pétronelle ensamma med dem låt vara blott ett par minuter.

Men Anne Mie lugnade honom hastigt.

— De ha inte ställt till så värst mycket oreda, sade hon och talade med tydlig ansträngning och tillkämpat lugn. — Pétronelle och jag vore tillsamman, och de hade oss att öppna alla skåp och taga locket av alla grytor och kastruller. Se’n gjorde de oss en massa frågor.

— Frågor? Om vad? frågade Déroulède.

[ 105 ]— Om dig, Paul, svarade Anne Mie, och om tant. Också om — om medborgarinnan, din gäst …

Déroulède såg skarpt på henne, undrande över det sällsamma i hela hennes uppträdande. Hon kämpade synbarligen med en mycket stark sinnesrörelse, och med den ena magra och bruna lilla handen kramade hon hårt om ett stycke papper.

— Anne Mie, lilla barn, sade han mycket milt, du ser så uppskakad ut, alldeles som om det skulle ha hänt någonting förfärligt. Vad är det för ett papper, du håller i, min vän?

Anne Mie tittade själv därpå. Hon gjorde tydligen våldsamma ansträngningar för att bibehålla sin fattning.

Men Juliette tycktes vid första åsynen av Anne Mie ha blivit som förstenad. Hon satt orörlig och stum med ögonen stelt häftade vid den stackars ofärdiga flickan, som om denna varit en obönhörlig domare, vilken rådde över liv och död.

En förkänsla av kommande olycka sade henne, att hennes öde inom få minuter skulle vara beseglat. Alla gärningar få förr eller senare sin lön, och det var beskärt åt Anne Mies tunna och vissna lilla hand att mäta ut vedergällningen åt henne …

— Vad är det för papper? Får jag se på det, Anne Mie, bad Déroulède.

— Det fick jag nyss av medborgaren Merlin, återtog Anne Mie i något lugnare ton. — Han tycks mycket förargad över att inte finna någonting för dig komprometterande, Paul. De höllo på och stökade länge och väl ute i köket, och nu ha de gått för att genomleta mitt rum och Pétronelles. Merlin är ryslig, han bär sig åt som en galning av ilska över att han ingenting hittar —

— Ja visst. Nå?

— Jag begriper inte, vad han trodde sig skola få ut ur mig, för jag sade honom, att du aldrig resonerar i politiska frågor vare sig med din mor eller mig och att jag aldrig brukar stå och lyssna vid nyckelhålen …

— Nå? Då så —

— Då så började han tala om — om vår gäst — men i fråga om henne kunde jag naturligtvis inte heller säga någonting. Han tycks vara osäker om vem som har angivit dig. Han talade någonting om en anonym angivelse, som tidigt i morse kom allmänna [ 106 ]åklagaren till handa. Den var skriven på ett stycke papper och tycks ha kastats ned i någon av de där nyligen uppställda lådorna. Och —

— Det är verkligen rätt egendomligt, sade Déroulède, funderande på händelsen och kanske ännu mera på den starka sinnesrörelse, Anne Mie lade i dagen, när hon berättade den. — Jag har aldrig vetat av, att jag hade en hemlig fiende. Jag undrar om jag någonsin skall få reda på —

— Precis det samma sade jag nyss åt medborgaren Merlin.

— Vad för slag?

— Att jag undrade, om du eller — eller någon av oss, som hålla av dig, någonsin skall få reda på, vem den där hemliga fienden kan vara.

— Det var ett misstag, lilla vän, att tala så oförbehållsamt med en sådan rå och ohyfsad människa som medborgaren Merlin.

— Jag sade inte mycket, men jag ansåg det rådligast att hålla honom vid gott humör, eftersom han själv tycktes vilja tala just i det ämnet.

— Nå, vad sade han?

— Han skrattade och frågade, om jag mycket gärna skulle vilja veta …

— Jag hoppas du svarade nej, Anne Mie?

— Nej, var du lugn för att jag svarade ja, utbrast flickan med plötslig häftighet.

Hon sköt en flammande blick på Juliette, som satt stel och tyst och med ögonen följt varje rörelse av Anne Mie från den stund, då hon börjat berätta.

— Skulle jag inte vilja veta, vem som är din dolde fiende, Paul — den varelse som var lumpen och svekfull nog att söka överlämna dig i händerna på dessa skurkar, som ej känna något förbarmande … Vad ont har du väl gjort någon människa?

— Sakta, Anne Mie, du förivrar dig, avbröt han, mot sin vilja småleende åt den unga flickans våldsamma förtrytelse över vad han ansåg endast som en småsak — upptäckten av denna hittills okända fiende.

— Tag inte illa upp, Paul, bad Anne Mie med ett nästan rörande tonfall, men hur kan jag annat än att bli alldeles utom [ 107 ]mig, när jag talar om ett sådant skändligt och lågt förräderi, som det Merlin nyss antydde för mig?

— Nå, vad antydde han då?

— Han gjorde väl mer än så — och Anne Mies röst sjönk till en viskning — han gav mig detta papper, just den anonyma angivelse, som allmänna åklagaren erhöll i morse … Han trodde att kanske någon utav oss kunde känna igen handstilen.

Hon tystnade, stående några steg från Déroulède, och räckte fram mot honom det tillskrynklade papper, som hon hittills hållit hårt hopkramat i handen. Déroulède skulle just till att taga det från henne — då hans ögon föllo på Juliette.

Hon sade ingenting, hon hade blott instinktmässigt rest sig och stod nu, innan en sekund förgått, även hon tätt intill Anne Mie.

Det verkade som en uppenbarelse, som blixtens bländande sken över förut dunkla och orediga konturer … Dödstystnad rådde i rummet, och Juliettes skuld stod skriven i hennes dödsbleka ansikte.

Det var ett plötsligt, ohyggligt avslöjande. Han såg med ens — eller trodde sig se — hennes arma själ i all dess vederstyggliga nakenhet. Hans ideal var slaget i stumpar och stycken, hans lycka grusad. Helgonet hade upphört att finnas till.

Framför honom stod en bedårande vacker och intagande kvinna, på vilken han slösat sin kärleks rikaste skatter — som han tagit upp i sitt hus och värnat och beskyddat … hade hon lönat honom.

Hon hade med list trängt sig in under hans tak, spionerat på honom, hycklat och ljugit för honom. Upptäckten var för plötslig och fasansfull för att hans förvirrade hjärna skulle kunna söka reda ut något motiv för hennes handlingar. Hela hans liv, det förflutna, nuet och framtiden — allt plånades ut i och med detta förfärliga uppvaknande. Han glömde allt, utan det nattsvarta förräderiet — hur skulle han kunna minnas ens det, att han en gång för mycket länge sedan i ärligt envig dödat hennes bror?…

Hon gjorde ej det minsta försök att dölja sin brottslighet. Hon endast riktade på honom en lång, bönfallande blick, vari låg [ 108 ]en värld av smärta. Kanske kände hon, att en kärlek sådan som hans ej dödas i en blink.

Och han, som ännu stod under det trolska inflytandet av de få ögonblick, då han legat på knä för hennes fötter, förstod hennes stumma bön och tillslöt sina ögon för att för alltid utestänga den strålande bilden av en himlens ängel, som han tillbett.

Därefter vände han sig lugnt till Anne Mie.

— Ge mig det där papperet, Anne Mie, sade han kallt. — Jag torde måhända känna igen min bittraste fiendes handstil.

— Det behövs inte nu, genmälde Anne Mie långsamt, med blicken fortfarande fäst på Juliettes ansikte, vari även hon läst allt vad hon önskade läsa.

Papperet fladdrade ut ur hennes hand.

Déroulède lutade sig ned för att taga upp det. Han vek ut det, slätade till det — och såg att det var oskrivet på båda sidor.

— Här finns ju ingenting skrivet, sade han med någonting av en sömngångares stämma.

— Nej, ingenting utom historien om hennes svek, svarade Anne Mie.

— Du har handlat styggt och illa, Anne Mie.

— Det är möjligt, men jag anade rätta förhållandet, och jag ville veta. Gud visade mig det här sättet, hur jag skulle bete mig och hur jag också skulle underrätta dig.

— Ju mindre du för Guds namn på läpparna just nu, Anne Mie, desto bättre, tror jag. Vill du hjälpa mamma, hon ser ut att inte ha mycket krafter kvar.

Madame Déroulède, som satt där tyst och undergiven i sin karmstol, hade med slö likgiltighet åsett den tragiska scen, som utspelats i hennes omedelbara närhet. Alla hennes tankar och begrepp hade förlamats och domnat, det ögonblick, då den första hårda knackningen på förstugudörren klargjort för henne, att hennes son hotades av fara.

Denna nya upptäckt, att Juliette varit hycklande och svekfull, gjorde ej något vidare intryck på henne. När sonen svävade i fara, rörde det henne föga, från vilket håll faran kom.

Anne Mie lydde Déroulède uppmaning och ägnade den gamla damen sina ömma omsorger. Nu var gärningen gjord, [ 109 ]men reaktionen hade redan infunnit sig, och hon började känna sig villrådig och olycklig.

Den stackars ofärdiga flickan hade i sitt sinne uttänkt detta sätt att avslöja och brännmärka förrädaren. Anne Mie visste ingenting och brydde sig heller icke om de bevekelsegrunder, som påverkat Juliette; hon endast förstod, att ett nattsvart dåd hade anstiftats mot den man, på vilken hon själv slösat sin rörande och hopplösa kärlek.

Hennes oförvillade rättskänsla och måhända ännu mer all den bundna svartsjuka, som under de senaste veckorna plågat henne, reste sig och drev henne att avslöja rivalen.

Icke ett ögonblick tvivlade hon på Juliettes brottslighet. Kärleken är blind, så har det ju hetat sedan urminnes tider, men svartsjukans dämon har hundra ögon, skarpsyntare än lodjurets.

Anne Mie hade skjutits åt sidan av Merlins karlar, när de trängde sig in i Déroulèdes arbetsrum, men hon följde dem dock till dörren. När fönsterluckorna skjutits undan och rummet fyllts med ljus, hade hon sett Julie sitta där som en drottning på soffan, skenbart lugn och oberörd.

Det var instinkten, den instinkt, som alstrades av hennes egen hopplösa lidelse, som gav henne förmågan att läsa i den vackra flickans ansikte allt, som låg dolt bakom den bleka, orörliga masken. Samma skarpblick lät henne genomskåda Merlins vinkar och antydningar. Hon uppfångade varje skiftning av tonfallet, hörde allt, såg allt.

Och mitt i ångsten och skräcken för den man, hon älskade, brann hon av en vild och otyglad fröjd vid tanken på, att hon nu äntligen störtat från hennes upphöjda plats den ovärdiga, som stulit hans kärlek.

Anne Mie var ej intellektuelt begåvad, hon var okonstlad och barnslig, och hennes känsloliv inrymde ej många skiftningar. Det var svartsjukan rätt och slätt som ingivit henne den ganska listiga idé som hon satt i verkställighet vid avslöjandet av Juliette.

Hon ville se den andra flickan förödmjukad och rädd, när hon hotades med upptäckt, och just denna skräck skulle röja henne och för alltid vanära henne inför Paul Déroulède.

[ 110 ]Nu var det gjort alltsamman; det hade gått precist efter hennes beräkning. Paul visste nu, att han ödslat sin kärlek på en falsk och ovärdig varelse, och Juliette stod där likblek och orörlig under den förkrossande tyngden av sin skuld.

Anne Mie hade njutit sin triumf, men glädjen var icke oblandad. Den tillbakahållna gråten stockade sig i hennes strupe, och hon andades tungt. Pauls dyrkade avgud hade hon störtat ned i stoftet, och det var ett svårt fall, men den enda blick, hon kastat på hans ansikte, visade, att hon samtidigt skövlat hans liv.

Han hade fått någonting gammalt över sig. Den energiska, livfulla blicken hade slocknat, en djup fåra hade ristat sig mellan hans ögonbryn. Han stirrade stum framför sig och vred och vände mellan sina slappa fingrar det tomma pappersblad, som jagat hans lyckodröm på flykten.

Den inneboende, målmedvetna kraften, den starka viljan, den trygga hållningen, allt det för hans väsen karaktäristiska tycktes ha försvunnet. Gestalten hade trött sjunkit i hop, och över ansiktet hade lägrat sig ett drag av hjälplös nedslagenhet.

— Vad han älskade henne! suckade Anne Mie, i det hon ömt svepte schalen kring madame Déroulèdes axlar och för tredje gången räckte henne luktvattensflaskan.

Juliette hade ingenting sagt — hon kände det, som om allting dött inom henne. Hon var förvandlad till en stenbild, hennes tankar lågo domnade, hennes hjärta var kallt, hela hennes jag var endast som ett skört stycke maskineri, som när som helst kunde springa i bitar. Men ett enda sinne hade hon kvar, synen. Och hon fäste ögonen på Déroulède.

Hon såg och såg; ingenting undgick henne av de växlande uttrycken i hans stackars ansikte — den första, skärande smärtan, den totala oförmågan att fatta, att inse sammanhanget, och nu till sist den fasansfulla tanketomheten och slöa likgiltigheten, som föregår förtvivlan.

Men avsky eller leda spårade hon ej. Han hade sökt rädda henne från att bli ytterligare förödmjukad inför modern, men vilket förakt måste han ej känna för den, som bragts på fall tack vare en så enkel list och som nu aldrig, aldrig mer förmådde resa sig …

[ 111 ]Hon såg och hon kände ingenting, icke hopp, men ej heller förtvivlan. Det var tomt inom henne.

Men slutligen, när flera minuter gått, såg hon hans starka själ upptaga kampen mot de mörka makter, som voro nära att överväldiga honom. Han släppte det tillskrynklade pappersbladet ur handen, som om det brännt honom, den kraftiga gestalten rätade åter upp sig, och tanken på andra intressen, andra än hans egna, började lyfta på den tunga bördan av grämelse och sorg.

Han ihågkom brevportföljen, som innehöll de komprometterande papperen. Inom honom uppsteg en obestämd undran över vad Juliette haft för skäl att gömma undan den och hindra Merlin från att göra det för honom ytterst värdefulla fyndet.

Tanken på att hela hennes varelse undergått en förvandling och att hon nu önskade rädda honom, föll honom aldrig in. Hade den gjort det, skulle han ha avfärdat den som orimlig och upprunnen i hjärnan på en inbilsk narr, som tror sig själv oemotståndlig.

För egen del förmådde han ej komma till någon annan slutsats än att hon hållit honom för narr hela tiden — hållit honom för narr när hon sökte hans beskydd, när hon väckte kärleken i hans bröst och framför allt, när han för ett kort ögonblick lät sig övermannas av passionen och röjde elden under den lugna ytan.

När det bittra minnet av detta ögonblick av den ljuvaste dårskap jagade genom hans värkande hjärna, då först såg han upp emot henne med en enda blick av smärtfylld förebråelse, så stark, så öm, och dock så avgörande, att Anne Mie, som såg den, tyckte, att hennes eget hjärta ville brista av sorg.

Men även Juliette hade uppfångat den blicken. Spänningen i hennes nerver gav plötsligt vika — minnet kom tillbaka med plågsam häftighet. Hennes knän började svikta under henne, och hon sjönk ned på golvet framför Déroulède med det gullockiga huvudet dignande under bördan av skuld och vanära.