Hennes hämnd/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Försvaret
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Dömda till döden
Den lilla brevlappen  →


[ 171 ]

XXVI.
Dömda till döden.

»Le Bulletin du Tribunal Revolutionnaire» säger oss, att båda de anklagade förblivit fullkomligt lugna under det vilda tumult, som rasat innanför domsalens kala grå väggar.

Men hävdatecknarna försäkra, att fastän medborgaren-deputeraden Déroulède bibehållit sin lugna fattning, var han mycket upprörd i sitt inre. Han hade ovanligt uttrycksfulla ögon, den nobla själens klara speglar; och i dem skönjes mycken smärta, mycket vemod, då han stod där och såg den folkmassa, som han fordom kuvat med kärleksfullhet, nu vända sig i vrede och hat mot honom.

Så hade då slutligen den dag runnit upp, då hans stjärna sjönk och rymden fylldes av stormmoln …

Men när större delen av den skränande mobben knuffat sig ut genom dörren, försvann det svårmodiga och bittra uttrycket i hans ögon, och han lät sig lugnt ledas från den främsta bänken, där han suttit som en privilegierad medlem av nationalkonventet, [ 172 ]till en plats, omedelbart innanför avskrankningen för de anklagade. Två nationalgardister ställde sig på ömse sidor om honom.

Från detta ögonblick var han en fånge, anklagad för förrädiska stämplingar mot republiken, och det var att förmoda, att hans triumferande fiender mycket fort skulle göra undan skenförhöret för att därefter övergå till »den senare delen», medan folkets raseri mot honom ännu befann sig på kokpunkten.

Djup tystnad hade efterträtt de senaste minuternas öronbedövande larm. Ej ett ljud förnams i den långa salen utom Foucquier-Tinvilles hastigt framviskade instruktioner till skrivaren närmast honom och raspandet av dennes gåspenna mot papperet.

Presidenten tecknade, mycket flinkt också han, sitt namn på åtskilliga papper, vilka räcktes honom av de andra skrivarna. De få kvardröjande åhörarna, deputeradena och en liten skock trasiga gatdrivare, som föredragit att övervara sammanträdets slut, höllo sig tysta och förväntansfulla.

Merlin torkade sin panna, liksom ytterligt uppgiven efter en stor ansträngning; Robespierre tog sig lugnt en pris snus.

Från den plats, där Déroulède stod, kunde han se Juliettes gestalt i den grå klänningen och med den vita spetshalsduken, vars mjuka fall han särskilt lärt sig att hålla av. De välbekanta linjerna avtecknade sig skarpt i det gula lampskenet. Ja väl … han hade misslyckats i sitt försök att rädda henne, men han fröjdades dock vid tanken på, att han skulle få följa henne i döden.

Och det skulle ske snart nog. Domen komme att falla nu om några minuter; sedan skulle de ånyo motas ut till den tjutande folkhopen på gatan och forslas till samma fängelse för att förenas med den grupp av fångar, som i likhet med dem själva blott hade ett par timmar kvar att leva.

På morgonen, i gryningen, skulle de båda finna döden under fallbilan. Döden inför allas blickar. Och innan de anträdde färden till det stora okända, skulle de få åhöra ett par böner av den i vanlig dräkt klädde präst, som denna regering, vilken avsatt Gud, dock funnit för gott att engagera vid avrättningarna.

I hans hjärta bodde endast kärlek till henne — kärlek och ett oändligt medlidande. Han hoppades, att hennes samvetskval ej skulle kännas för bittra, och han väntade sig mycket av de [ 173 ]närmast följande få timmarna, då han skulle få vara hos henne, trösta henne och stärka hennes mod inför det oundvikliga.

Ett offer var hon — hennes vilja och strävanden hade ej förmått rå på det obetvingliga Ödet. Hon hade blivit en skuldlös martyr för sitt livs stora misstag.

Minuterna gledo förbi. Allmänna åklagaren var nu färdig med de på nytt avfattade anklagelseskrifterna.

Den emot Juliette Marny upplästes först. Hon beskylldes nu för att i samråd med Paul Déroulède ha stämplat emot republiken, på så sätt att hon ägt kännedom om förrädisk korrespondens, förd med fången Marie Antoinette.

Allmänna åklagaren frågade henne, om hon hade någonting att invända mot denna anklagelse.

— Nej, svarade hon högt och bestämt. — Jag ber till Gud för vår drottnings, Marie Antoinettes, välfärd och befrielse, och jag ber likaså, att denna regering av skräck och våld snart måtte störtas.

Dessa ord, vilka finnas införda i »Bulletin du Tribunal Révolutionnaire», fingo gälla som slutliga och ojäviga bevis på hennes brottslighet, och hon dömdes utan vidare till döden.

Hon fick därefter stiga ned från den lilla upphöjda estraden, och Déroulède befalldes att intaga hennes plats.

Han lyssnade lugnt till den vidlyftiga anklagelseskrift, som Foucquier-Tinville uppsatt redan aftonen förut för att hålla i beredskap. Ordet »högförräderi» förekom upprepade gånger. Själva dokumentet är endast ett av de många tusen anklagelseskrifter, vilka hopsatts av den förhatlige Foucquier-Tinville under dessa tider av blodsutgjutelse och som i och för sig utgöra de mest skriande vittnesbörd mot den ohyggliga parodi på rättvisa, som skipades under hans högsta ledning.

Som Déroulède förut anklagat sig själv, blev han ej ens tillfrågad, om han hade någonting att andraga. Dödsdomen avkunnades även över honom.

Därefter fördes Paul Déroulède och Juliette Marny under en stark soldateskort ut på gatan.