Hennes hämnd/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Juliette inför rätta
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Försvaret
Dömda till döden  →


[ 162 ]

XXV.
Försvaret.

Stark rörelse, som tog sig utlopp i ljudliga handklappningar, hälsade Déroulèdes tillkännagivande.

Ça ira! Ça ira, Déroulède! ljöd från de fullpackade bänkarna runt omkring.

Och män, kvinnor och barn, som tröttnat under enformigheten av de föregående förhandlingarna, satte sig åter tillrätta för att njuta en kvarts timmes uppiggande förströelse.

Ty om Déroulède finge någonting att skaffa med rannsakningen, skulle den säkerligen bli spännande nog och dessutom måhända ta en oförmodad utgång. Och massorna voro alltid redo att lyssna till sin specielle gunstling.

Medborgarna-deputeradena, som blivit sömniga och slöa av den långa, tryckande heta dagen, vaknade upp till nytt intresse. Lebrun ruskade av sig sömnlusten, likt en stor, lurvig hund. Robespierre drog sina tunna läppar till ett leende och sneglade på Merlin för att se, hur situationen bekom honom. Det spända förhållandet mellan justitieministern och medborgaren Déroulède var en offentlig hemlighet, och envar lade med en skymt av skadeglädje märke till, att den förres ansikte präglades av ett uttryck av grym triumf — måhända en smula förhastad.

Högt uppe på en av de översta bänkarna, satt medborgaren Lenoir, arrangören av detta skakande drama. Han tittade med synbar tillfredsställelse ned på den scen, vartill han kvällen förut utkastat planen inför jakobinerklubbens medlemmar. Merlins skarpa ögon hade sökt genomtränga halvdunklet, som insvepte åhöraremassan, men förgäves letade han efter den jättelike Calais-mannens breda axlar och grovt tilltagna huvud.

Ljuset från oljelampan föll fullt på Déroulèdes allvarliga, mörkhyade drag, då han såg Juliettes skändlige anklagare rakt i ansiktet.

Juliette stod orörlig som förut, med bibehållen fattning, och av de närvarande fanns ingen, som så mycket intresserade sig för [ 163 ]hennes personlighet, att han gav akt på den svaga rodnad, som vid Déroulèdes första ord långsamt stigit upp på hennes bleka kinder.

Tinville väntade, till dess den upprörda nyfikenhetens svallvåg brutit sig mot förväntansfullhetens klippor.

Därpå återtog han:

— Alltså, medborgare Déroulède, vad har ni att andraga för att den över den anklagade avkunnade domen skulle upphävas?

— Jag påstår, att den anklagade är oskyldig till varje punkt av den beskyllning, som ni framfört mot henne, svarade Déroulède med fast röst.

— Hur vill ni bevisa detta märkliga påstående, medborgare-deputerad? frågade Tinville i tillgjort salvelsefull ton.

— Det är mycket enkelt, medborgare Tinville. Den korrespondens, som ni hänsyftar på, tillhörde ej den anklagade, utan mig. Den bestod av vissa meddelanden, som jag önskade göra Marie Antoinette, nu en fånge i la Conciergerie, under min vistelse där i egenskap av tillförordnad guvernör. Genom att angiva mig tjänade medborgarinnan Juliette Marny republiken, ty mina meddelanden med Marie Antoinette sammanhängde med mina egna förhoppningar att se henne lämna detta land och finna en välbehövlig fristad i sitt hemland.

Medan Déroulède talade, höjde sig småningom ett mummel, liknande det avlägsna sorlet från en väldig bränning, från folkhopen på de övre bänkraderna. När han fortsatte, talande lika lugnt och bestämt som förut, växte det till den grad i styrka och hotfullhet, att hans sista ord dränktes i ett skallande, mångstämmigt rop av vrede och fasa.

Déroulède, folkets vän och avgud, den oregerliga populacens privilegierade älskling, barnens fader, kvinnornas vän, tröstaren i alla bekymmer, Papa Déroulède, som de små brukade kalla honom — han skulle vara en förrädare, som själv erkände sig ha intrigerat till förmån för den hatade österrikiskan, vilken åter önskat och arbetat på att störta Frankrike … Han, Déroulède, en förrädare!

[ 164 ]Inom några ögonblick förbyttes den nästan djuriska kärlek, som de kände för honom i sina förtorkade hjärtan, till plötsligt, lika fanatiskt och ansvarslöst hat. Han hade narrat dem, gäckats med dem, sökt muta dem genom att vårda sig om deras små!

Förrädarens bröd! Det hade ju kunnat kväva barnen, fastna i halsen på dem …

I första början hade de nästan mist andedräkten av förvåning. De hade redan undrat över, varför han stod upp för att försvara en lösaktig kvinna. Nu kände han förmodligen, att marken började bli osäker, så att han fann det rådligast att krypa fram med sin stygga hemlighet, förlitande sig på sin stora folkgunst.

Bah!!…

Vad kunde det väl finnas, som ursäktade ett dylikt svart förräderi!

Han hade varit den avgud, som de dyrkat med vad de ännu ägde kvar av friskhet och värme i sina skrumpna hjärtan, och nu hade han tumlat i stoftet, och de hatade och avskydde honom lika mycket som de förut älskat honom.

Detta märkte hans fiender, och de logo med stor tillfredsställelse.

Merlin höjde en lättnadens suck. Tinville nickade med sitt lurviga huvud, ett tecken till stor belåtenhet.

Vad den där kolbäraren — eller slaktaren eller vad han nu var för slag — från landet förutsagt, hade nu verkligen hänt.

Den stora hopen, det oberäkneligaste av alla föränderliga ting i denna värld, hade genast i vrede vänt sig mot sin gunstling. Detta hade ju Lenoir förutsagt, men förvandlingen hade försiggått ännu snabbare än man tänkt sig.

Det som nu återstod skulle endast vara några få timmars verk. I dagbräckningen i morgon skulle det bli giljotinens tur att inskrida, och pariserpöbeln, som i går skulle slitit hans vedersakare i stycken, skulle tolv timmar senare under tjut och förbannelser släpa honom till schavotten.

Den gungande grund, som så länge burit honom, hade nu brustit under hans fötter. Det visste fienderna, och de jublade. Han själv visste det också och var beredd att taga följderna, om [ 165 ]han endast dessförinnan lyckades rycka den älskades vackra huvud undan fallbilan.

Juliette stod där stilla och lugn, som om yttervärlden ej fanns till för henne. Färgen hade ånyo flytt från hennes kinder och lämnat dem blekare än förut. En ny upptäckt hade dagats för henne.

Han ville ej ha henne att tacka för sitt liv.

Detta var den tanke, som med våldsam kraft trängde undan alla andra och åter väckte den frätande smärtan till liv inom henne. Hans kärlek till henne var död, och han ville ej mottaga hennes stora offer …

I denna stund, då två hjärtan voro nära att sprängas av tillbakaträngda känslor, sågo Paul och Juliette varandra, men förstodo ej varandra. Ett ord, en flyktig beröring skulle ha skänkt klarhet, men nu tycktes det, som om döden skulle skilja dem åt för alltid, medan den stora gåtan förblev olöst.

Allmänna åklagaren hade väntat, tills bullret en smula lagt sig och hans stämma kunde göra sig hörd genom det hotfulla sorlet. Han sade då, med ett leende av illa dold tillfredsställelse:

— Domstolen bör sålunda förstå saken så, medborgare Déroulède, att det var ni, som försökte bränna upp den förrädiska korrespondensen och förstöra den portfölj, som innehöll den?

— Den förrädiska korrespondensen var min, och det var jag, som förstörde den.

— Men den anklagade erkände inför medborgaren Merlin, att hon själv försökte bränna upp vissa kärleksbrev, vilka skulle ha bragt i dagen hennes otillbörliga förhållande till en annan man, invände Tinville i honungssöt ton.

Det där »repet» — för att använda Calaismannens bild — var kanske inte långt nog för sitt ändamål; då skulle man naturligtvis låta Déroulède hala till sig så många längder som behövdes.

Men i stället för att direkt svara sin fiende vände sig Déroulède mot den packade åhörarehopen på bänkarna mitt emot honom.

— Medborgare, mina vänner och bröder, sade han varmt, den anklagade är endast en helt ung flicka, oskyldig, utan [ 166 ]kännedom om faror och synd. Alla ha vi mödrar, systrar och döttrar — ha ni då inte också lagt märke till de olika känslostämningar, som ett kvinnohjärta kan inrymma? De ha infall, nycker och sällsamma hugskott, men hållen I mindre av dem, därför att deras oberäkneliga natur ofta omintetgjort en mans alla planer och beräkningar! Se på den anklagade, medborgare! Hon älskar republiken, Frankrikes folk, och fruktade att jag, en dess ovärdige son, höll på att stämpla mot vår höga moder. Hennes första ingivelse var att hejda mig, innan jag begick det förhatliga dådet, att straffa mig eller kanske endast varna mig …

Förmår en ung flicka klokt och kallblodigt beräkna, medborgare? Hon följer sitt hjärtas ingivelser; först sedan, när gärningen är gjord, vaknar förnuftet. Då kommer stundom ångern — en ömhetskänsla, som vi alla vörda. Kan man väl prässa ättika av rosenblad? Lika fåfängt vore det att söka förstånd i en ung flickas huvud. Men är det väl ett brott? Hon önskade korsa mina förrädiska planer, men när hon såg mig i fara, tog den uppriktiga vänskap, hon närde för mig, överhand ännu en gång. Hon älskade min moder, som riskerade att förlora en son; hon älskade min ofärdiga fostersyster; för deras skull, icke för min, förrädarens — gav hon vika för en annan ingivelse, en himlasänd ingivelse, den att rädda mig undan följderna av min dårskap. Var det ett brott, medborgare? När ni ha någon krämpa, är det inte då era mödrar, systrar och hustrur, som sköta er? När ni äro allvarligt sjuka, skulle de inte ge sitt hjärteblod för att rädda er? Och när, i ert livs mörka stunder, någon handling, som ni ej skulle vilja öppet erkänna inför världen, tynger eder själ med samvetskval, är det då icke åter era kvinnor, som komma till er med milda ord och hugsvalande röster, som lägga balsam på ert sargade samvete, bringa lindring, tröst och frid?

Så har denna anklagade gjort, medborgare. Hon hade märkt mitt brott och önskade straffa det, men hon tänkte även på dem, som kännt deltagande för hennes sorger, och hon försökte lindra deras smärta genom att taga min skuld på sina axlar. För den högsinnade lögn, som hon uttalade för min skull, har hon fått lida som före henne ingen kvinna. Här står hon, vit och oskyldig som era nyfödda barn, likt en annan brottsling inför [ 167 ]domstolsskranket. Hennes ömma hjärta gjorde henne villig att lida döden och vad som var ännu värre än döden. Men ni, franska medborgare, som framför allt äro ädla, sanna och ridderliga, ni skola icke tillåta, att en ung kvinnas ingivelser straffas som ett vanligt skurkstreck. Till er, Frankrikes kvinnor, vädjar jag i er barndoms, era flickårs, er moderlighets namn. Fatten medlidande med henne, hon är värd det, ännu värdigare, sedan hon rodnat inför er! Hon är det lika värdig som trots någon hjältinna i Frankrikes ärorika historia.

Hans sällsamt medryckande stämma genljöd under takbjälkarna i denna gamla ruskiga domsal och fyllde dem med en välklang, som sällan förnummits där. Hans hänförelse smittade åhörarna, hans vädjan till deras heder och ridderlighet kallade till liv de få rester därav, som ännu funnos kvar. De hatade honom för hans förrädiska stämplingar till förmån för änkan Capet, men hans rösts trollkraft hade stämt deras sinnen försonligare mot den unga flickan innanför de anklagades skrank.

De hade lyssnat till honom, utan att göra något avbrott, och när han nu tystnade, framgick det ganska tydligt av dämpade utrop och ögonkast på Juliette, att den allmänna stämningen mot henne hade blivit oväntat sympatisk.

Om en allmän folkomröstning tillåtits avgöra Juliettes öde, är det troligt, att hon blivit nästan enhälligt frikänd.

Medan Déroulède talade, hade Merlin en eller ett par gånger sökt tyda det gåtlika uttrycket i sin vän Foucquier-Tinvilles uppsyn, men allmänna åklagaren, som satt med ansiktet inne i den djupaste skuggan, hade ej rört en muskel under medborgaren Déroulèdes långa anförande. Han satt vid sitt skrivbord, med hakan stödd i handen, och stirrade framför sig med likgiltig, nästan uttråkad uppsyn.

När nu Déroulède upphört att tala och bifallssorlet en smula lagt sig, reste han sig långsamt och sade lugnt:

— Ni påstår alltså, medborgare Déroulède, att den anklagade är en kysk och oskyldig flicka, orättvist anklagad för ett lastbart leverne?

— Det gör jag, svarade Déroulède med hög röst.

[ 168 ]— Vill ni nu också tala om för domstolen, varför ni är så färdig att offentligen anklaga er själv för högförräderi, när ni mer än väl har reda på följderna av er handling?

— Skulle någon fransman vilja rädda sitt eget liv på bekostnad av en kvinnas ära? genmälde Déroulède stolt.

En gillande mummel hälsade dessa ord, och Tinville skyndade att svara i undfallande ton:

— Naturligtvis inte. Vi uppskatta fullt ut er ridderlighet, medborgare Déroulède. Samma berömvärda hederskänsla driver er naturligtvis också att påstå, att den anklagade ej visste någonting om de papper, vilka ni säger, att ni förstörde?

— Hon visste ingenting om dem. Jag förstörde dem och visste ej utav, att resterna anträffats. Vid min återkomst hem fann jag, att medborgarinnan Juliette Marny falskeligen anklagat sig själv för att ha i hemlighet förstört några papper.

— Hon sade, att det var kärleksbrev?

— Det är inte sannt.

— Ni påstår, att hon är ren och kysk?

— Det gör jag — inför hela världen.

— Ändå brukade ni ofta besöka denna rena och kyska flickas sovrum, medan hon vistades under ert tak, sade Tinville med avsiktlig sarkasm i tonfallet.

— Det är också osanning.

— Om det är osanning, medborgare Déroulède, fortfor den andre, återgående till sitt förra hala och skenbart undfallande sätt, huru kommer det sig då, att denna korrespondens, som ni medger var förrädisk och därför antagligen hemlig — hur kommer det sig då, att den hittades, ännu rykande, inne i den kyska unga flickans sovrum, medan den sönderskurna portföljen låg nedstoppad och dold bland klänningarna i hennes kappsäck?

— Det är osanning.

— Justitieministern, medborgaren-deputeraden går i god för att det är sanning.

— Det är sanning, sade plötsligt en annan röst — Juliettes.

Orden ljödo klara och tydliga under den korta paus, som följde efter det senaste snabba replikskiftet.

Då teg Déroulède.

[ 169 ]Detta sista faktum var honom obekant. När Anne Mie meddelade honom, vad som hänt i samband med Juliettes arrestering, hade hon underlåtit att nämna den lilla detaljen, att de brända breven anträffats inne i den unga flickans sovrum.

Hela tiden hittills hade han haft den uppfattningen, att hon förstört breven och portföljen inne i hans eget arbetsrum, där hon stannat kvar ensam, sedan Merlin och soldaterna avlägsnat sig. Hon kunde med lätthet ha brännt upp dem där, eftersom en liten spritlampa alltid stod och brann på ett fönsterbord, till bruk för dem, som rökte tobak.

Detta lilla faktum fick ett starkt inflytande på händelsernas utveckling. Tinville slungade ögonblickligen fram ett patetiskt:

— Franska medborgare, ni se hur man lurar er och för er bakom ljuset!

Därefter vände han sig åter till Déroulède.

— Medborgare Déroulède — började han.

Men i det larmande tumult, som följde, förmådde han ej längre höra sin egen röst. Pöbelns för en stund tillbakahållna vrede gav sig nu luft i vilda tjut, avsedda att dränka återstoden av förhandlingarna.

Déroulède lidelsefulla vädjan hade visserligen nyss bevekt deras hjärtan till förmån för Juliette, men nu voro de åter färdiga att slå om till avsky och förbittring.

Här voro två människor, som narrat dem och fört dem bakom ljuset … Den ene av dessa hade de vördat och trott så mycket som överhuvud var förenligt med deras natur, och därför föreföll hans synd dubbelt straffvärd.

Han och den där bleknosiga aristokratfröken hade nu i veckor, månader, kanhända år stämplat mot republiken, mot revolutionen, som framkallats av ett efter frihet trängtande folk. Under dessa månader och år hade han samtidigt talat till dem i deras egen anda och de hade lyssnat; han hade öst av sin vältalighets aldrig sinande källa, smickrat dem och ställt sig in hos dem — presis som nyss. Falskhet och svek hade det varit — det syntes bäst nu.

Sorlet och oväsendet tilltog alltjämt. Om Tinville och Merlin önskat hetsa upp pöbeln till ursinne, så hade detta nu [ 170 ]lyckats dem, måhända i än högre grad än de från början hade avsett.

Karlar och kvinnor rusade ned från bänkarna, klevo över ryggstöden, klängde över varandras huvuden, över barnens fallna kroppar; de störtade fram för att komma åt honom, deras forna gunstling, och hans likbleka älskarinna, gripa tag i dem, klösa ögonen ur dem, slita dem i stycken … De fnöso och frustade som vilda djur, kvinnorna ropade, barnen skreko, och nationalgardisterna, som skyndade fram, hade all möda att hålla tillbaka denna framvräkande störtvåg av hat.

Om någon av dem förmått bryta sig genom den häck av bajonetter, som hastigt höjde sig framför dem, skulle det varit ute med Déroulède och Juliette.

Presidenten ringde ursinnigt med sin klocka, och hans av sinnesrörelse rossliga stämma hördes ett par gånger genom stimmet och oväsendet.

— Utrymmen domsalen! Utrymmen domsalen!

Men folket vägrade att låta visa ut sig.

A la lanterne les traîtres! Mort à Déroulède! A la lanterne, l’aristo!

Mitt inne i den tätaste hopen höjde sig medborgaren Lenoirs breda skuldror och svarta, borstiga huvud över de andra.

Till en början bidrog han i sin mån till att hetsa upp den rasande pöbeln. Hans genomträngande röst med det breda bondska uttalet hördes ideligen utösa de grövsta smädelser mot de anklagade.

Men när tumultet nått sin höjdpunkt och nationalgardisterna trots sina bajonetter ej längre förmådde hålla stånd mot dessa framstormande massor av vilddjur, ändrade Lenoir plötsligt taktik.

Tiens! C’est bête! skrek han högt. — Det där är ju fånigt — vi komma mycket bättre åt att ge förrädarna sin beskärda del, bara vi väl fått dem ut. Vad tycker ni, medborgare? Skola vi inte låta domarna här inne i lugn och ro sluta upptåget, och så ordna vi själva dess fortsättning utanför »Tigre Jaune?» Det blir en bättre effekt!

[ 171 ]Först tycktes ingen vara hågad för detta förslag, men dess upphovsman upprepade det ett par gånger och smyckade ut det med lockande detaljer:

— Man har åtminstone fria händer ute på gatorna, där dessa markattor till nationalgardister inte kunna tränga sig emellan det franska folket och dess berättigade hämnd! Ma foi! tillade han, rätande på sina breda axlar för att plöja sig en väg i trängseln fram till dörren. — Nu ämnar jag åtminstone gå och titta efter, var vi har den lämpligaste gatlyktan.

Hopen följde honom nu likt en fårskock.

— Närmaste lanterne! skreks det. — Ut på gatan — ut på gatan! A la lanterne! De uslingarna!

Och pöbeln började troppa utav, medan man fägnade varandra med gälla jubeltjut och råa kvickheter. Endast ett fåtal stannade kvar inne i domsalen för att vara med om förhandlingarnas slut.