Från Wikisource, det fria biblioteket.
Huru ljuflig är din boning,
Herre, Herre Zebaoth,
Där min ande får försoning
och min djupa nöd får bot!
Ej må världens lust förvilla
Den, som hört ditt maningsbud:
Efter Dina gårdar stilla
Trängtar all min själ, o Gud!
Där har hjärtat funnit fäste,
Funnit vid Ditt altar ro,
Sparfven där har fått ett näste,
Vilsna svalan där fått bo.
Salig, salig den, hvars sinne
Där ur stormar funnit hamn,
Salig den, som får därinne
Evigt prisa, Gud, Ditt namn!
Här så många, många dyrka
Endast världen eller sig;
Salig den, som all sin styrka,
Eger, o min Gud, i Dig!
Salig den, hvars håg allena
Till de helga vägar står
Och det eviga, det rena
Djupt, uppriktigt eftertrår!
Han ur tåredalen kallar
Många klara källor opp,
Medan arlaregnet svallar
Dit med nåd och nyfödt hopp.
Han har tvagit sina kläder
I det blod, som rening ger,
Och från kraft till kraft han träder
Tills han Zions boning ser.
En föryngring, frisk som våren,
Gör att ej hans väg känns tung
Och i sena lefnadsåren
Han i Dig, o Gud, är ung.
Herre, hör hvad anden beder,
Var min sol i vinterköld,
Se till mig i kärlek neder,
Herre, Du min hjälp och sköld!
Den, som Du, o Herre, vårdar,
Han är städs i godt förvar,
Och en dag i dina gårdar
Bättre är än tusen dar.
Jag vill heldre dörren vakta
I ditt hus som ringa vakt
Än att flärden eftertrakta
I bespottarns sal af prakt.
Ty min Gud mig rikligt gifver
Mer än jordens glans och gull,
Han min sol och sköld förblifver
För den ende Sonens skull.
Salig den, som all sin styrka
Har i Dig på lifvets stig,
Salig den, som Dig får dyrka
Och förtrösta får på Dig!
