Historietter/Tuschritningen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Historietter
av Hjalmar Söderberg

TUSCHRITNINGEN
DRÖMMEN OM EVIGHETEN  →


[ 1 ]

TUSCHRITNINGEN


EN aprildag för många år sedan, på den tid då jag ännu undrade öfver lifvets mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för att köpa en cigarr. Jag valde ut en mörk och kantig El Zelo, stoppade den i mitt fodral, betalade den och gjorde mig färdig att gå. Men i detsamma föll det mig in att visa den unga flickan, som [ 2 ]stod i butiken, och hos hvilken jag ofta brukade köpa mina cigarrer, en liten handteckning i tusch, som jag tillfälligtvis hade liggande i plånboken. Jag hade fått den af en ung konstnär, och i mitt tycke var den mycket vacker.

»Se här,» sade jag, och räckte henne den, »hvad tycker ni om det här?»

Hon tog den i handen med nyfiket intresse och såg på den mycket länge och mycket nära. Hon vände den på flera olika håll, och hennes ansikte fick ett uttryck af ansträngd tankeverksamhet.

»Nå, hvad betyder det?» frågade hon till sist med ett vetgirigt ögonkast.

Jag blef en smula häpen.

»Det betyder ingenting särskildt,» svarade jag. »Det är bara ett landskap. Det är mark, och det där är himmel, och det där är en väg ... En vanlig väg ...»

»Ja, det måtte jag väl se,» fräste hon till i tämligen ovänlig ton; »men jag ville veta hvad det betyder

[ 3 ]Jag stod rådvill och förlägen; jag hade aldrig kommit att tänka på, att det skulle betyda någonting. Men hennes föreställning stod icke att rubba; hon hade nu en gång fått för sig att taflan måste vara något slags »hvar är katten?» Hvarför skulle jag annars ha visat henne den? Till sist satte hon upp den mot fönsterrutan för att få den genomskinlig. Troligen hade man någon gång visat henne ett slags egendomliga spelkort, som under vanlig belysning föreställa ruter nia eller spader knekt, men som, då man håller dem upp mot ljuset, föreställa någonting oanständigt.

Men hennes undersökning gaf intet resultat. Hon lämnade igen handteckningen, och jag beredde mig att gå. Då blef den stackars flickan med ens mycket röd och bröt ut med gråten i halsen:

»Fy, det är riktigt illa af er att göra narr af mig så där. Jag vet mycket väl att jag är en fattig flicka, som [ 4 ]inte har haft råd att skaffa mig någon vidare bildning; men därför behöfver ni väl inte göra narr af mig. Kan ni inte säga mig hvad er tafla betyder?»

Hvad skulle jag svara? Jag skulle ha gifvit mycket för att kunna säga henne hvad den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju ingenting!


*


Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper dem i en annan bod, och jag undrar nu icke längre öfver lifvets mening; men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den.