Hotell Himmelhöjden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  En dag Hotell Himmelhöjden
av Henning Berger
Katten  →
Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

I.[redigera]

De första ord, mina värkande öron uppfångade, då den eländiga skjutskärran äntligen höll stilla med ett avslutande knakande och en skärande jämmer i strandgruset, voro:

—Ingen plats! Kör vidare!

Den sista septembermånen försvann i samma ögonblick bakom en äppelgul sky. Jag kunde otydligt urskilja en rad höga kullar och några svarta, brutna tak, en grönvit länga och sex upplysta fönster. En bandhund skällde vänligt ilsket och havets brus spelade.

—Var äro vi? mumlade jag förtvivlad, ur stånd att röra mig.

—Vid Himmelhöjden, herr.

—Vid Himmel — och vad är detta för helvete?

—Det är hotellet, herr. Nu hördes rösten:

—Vem kallar hotell Himmelhöjden för helvete?

Jag samlade mina återstående röstresurser och skrek:

—Det gör jag, som sitter här. En gång till om ni vill: ett helvete! Men jag gör det därför, att jag inte får komma in. Någonting analogt med räven och rönnbären.

Jag tror inte att man förstod mera av min harang än ordet helvete. Men det måtte ha varit nog. Ty den avvisande rösten sade:

—Stig ur och kom in. — Kör sen upp till gaveln, tillade den.

Jag gjorde verkligen ett försök att resa mig. Men jag sjönk genast tillbaka på sätet. Mina ben föreföllo att vara avsågade strax ovanför knävecken och i korsryggen borrade ett par skruvmejslar. Det svartnade för ögonen och jag kände blodsmak i gommen.

— Jag är sjuk, stammade jag, hjälp mig någon, för satan!

Jag vet inte om det var körkarlen, som höll mig i ulsterkragen, eller mannen på marken, vilken stöttade mig med en näve i bröstet, då jag föll, men för ett ögonblick, innan jag förlorade medvetandet, kände jag mig svävande i rymden och såg månbelysta vågor rulla in mot något vitt. Därpå blev jag våldsamt sjuk, krängdes ut och in i en vaggande kajuta, fick ett slag i pannan och var borta.


II.[redigera]

Jag vaknade i ett rum, som. jag först trodde vara en cell. Jag har aldrig, hittills, sett en cell, men jag har ofta föreställt mig denna fängelsets gästkammare. Avlång, smal, ett gallerfönster högt upp, en dörr med titthål, flisgolv och en brits. Ibland har jag i drömmen också sett en vattenkruka, ett krucifix, en bibel och en tagelpiska. Men det är förmodligen reminiscenser efter någon klosterbeskrivning.

Nåväl, jag vaknade, slog upp ögonen.

Jag låg på en så kallad turistsäng, ett ljus brann i en gammal solid mässingsstake (ovillkorligen tänkte jag på det nutida metallvärdet!) och till höger hade jag en slags kommod med ett handfat och en spräckt vattenkanna. Men först av allt fängslades uppmärksamheten och reflexionen av stearinljuset. Det var tjockt som ett vagnslyktljus, grönaktigt i färg som ärg, det brann ostadigt och sprakande, det såg rent av sjukligt ut, en sorts gengångare — ja, man kunde tänka sig en drunknad som spökade. Och med ens gick det upp för mig: det var ett av västkustens vanliga strandfynd som höststormarna vräka upp, ett ljus från en för alltid släckt och överspolad skeppslanterna.

Därmed mindes jag allt och visste, var jag var. — Dessutom hörde jag nu det långsamt och rytmiskt rullande havet.

En förfärlig ångest grep mig. — Hade man förstått — hade man kanske plundrat mig — försökt mörda —

Nej, det var ju nonsens. Jag låg här oskadd, visserligen ännu i min saltstänkta ulster och utan någon vidare kärleksfull omvårdnad, men då jag instinktmässigt förde min styva arm upp mot pannan (jag hade fortfarande intrycket av ett mordslag) funno mina kalla fingrar intet sår eller blod. Tvärtom upptäckte handen efter ytterligare trevande en dunmjuk örngottskudde, som knappast bestås ett kadaver, om man även låter ett likljus brinna.

Och på en gång var all utmattning, all trötthet, all vacklan och förtvivlan, allt missmod och, framför allt, all rädsla försvunnen. Jag var åter jag och ingen annan — inga andra, inget samfund, ingen lagbunden, ingen träl, jag var fribytaren Gösta Lidberg med lyckosumman trehundratrettitretusen stulna svenska kronor i plånboken!

Då knackade det hårt på en dörr, som jag ännu icke sett.


III.[redigera]

Jag blundade och låg fullständigt orörlig som en död. Jag hörde havet sucka och dessutom ett biljud — ett svagt pipande som av en råtta. Kanske var det vinden som fastnat i en springa.

Ännu ett grovt knograpp och den osynliga dörren stöttes upp. Ett par träskor slamrade, så sparkades de av och på tysta fotsulor kom någon in.

Genom mina röda ögonlock kunde jag se ljuset fladdra i staken, och en pust av sjövind strök in som bakom ett rött lotssegel. Det luftade och böljade — jag låtsades vakna:

— Uh! — um! — Var är jag?

Mitt i rummet stod en ung flicka.

Hon var klädd i en halvkort kjol, som lämnade de solbruna knäna bara, då hon plötsligt steg upp på en stol för att stänga en taklucka, vilken jag icke förut observerat. Blodet steg mig åt huvudet: jag hade aldrig förr sett något så naturligt vackert!

Men i nästa sekund stod hon åter på golvet.

—Har ni det bättre nu? sade hon.

Jag låg lyssnande. Hon talade danska, men det var som om jag hört ett okänt, men drömt paradisiskt språk. — Å, jag var ännu i denna värld, och fri i världen!

—Ja, sade jag slutligen, joo, jag mår utmärkt ...

Det var lustigt att iakttaga hur hon förvånat såg på mig. Och nu kunde jag komplettera och korrigera hennes klädsel. Kjolen gick ned över smalbenen — mycket vackra smalben, pärlemorglans i dem, som om hade nyss en svallvåg närgånget sköljt upp under linningen — och ett vitt liv, som endast till hälften täckte ett bärnstensgyllene bröst. Men bäst var ansiktet. På en kort, kraftig, och i alla fall svanböjlig hals, satt där ett litet fyrkantigt huvud, vilket omramades av ett svart hår som en skyddande jordvall. Det slaviska i denna fysionomi fulländades av ett par snedvinklade ögon, vars pupiller emellertid lyste makrillblå.

Hon log och jag log tillbaka.

—Ni är bättre nu, sade hon, vill ni ha gröt?

Om hon erbjudit mig skosmörja skulle jag ha jakat.

—Tack, viskade jag, gröt? Jo, det vill jag naturligtvis gärna ... Jaa, då!

Hon vände sig, trädde de ovanligt vita fötterna i träskorna och klampade ut. Jag steg upp.

Havsbruset trängde icke längre så tydligt in i kammaren sen takluckan stängts. — Takluckan? Var jag på vinden? I så fall i ett gavelrum, ty väggarna brötos icke. Jag försökte se ut genom en glugg, vars enda ruta mera liknade horn än glas, men såg intet. Däremot hörde jag några kvistar trumma mot fönsterbågen, alltså var jag i alla fall en trappa upp. Med något besvär lyckades jag kränga av mig ulstern och kasta den på en gammal dragkista som stod i ett hörn. Därpå lade jag haken för dörren — nyckel eller lås fanns ej. Och så skyndade jag fram till det sprakande ljuset och grep med darrande hand innanför kavajen, innanför västen, innanför skinntröjan, inom ylleskjortan... Jo, gudi lovad, där hängde plånboken på säkert sydda tagelsnoddar, den var orörd, dess svarta buk var stinn och böjlig, kallfuktig av kroppens svett, det var som att ta på en fet fisk. Jag andades djupt och kände mig på en gång munter och lätt till sinnes.

Så hörde jag trätofflorna i en trappa, stötte bort haspen och öppnade dörren: — Välkommen, jäntunge! ropade jag lustigt.

Men i stället för fiskarflickan stod det där en ung, undersätsig karl i blå sweater med ett ankare och en flagg stickade på bröstet. Han hade knollrigt ljust hår, utstående kindkotor, en kort, nästan vit mustasch och makrillögon liksom flickan. Hans panna var vit men ansiktet för övrigt brunt som barkspån. Han tuggade på en liten buss.

Då han talade, kände jag igen rösten som välkomnat, eller rättare försökt avvisa mig:

— Vi äter nere i salen, sade han. Var så god!

—Tack, svarade jag, är min kusk också därnere?

Tungan sköt tobaksbussen långt tillbaka i munnen, ögonen skelade en smula som för att ta bestick och så log han, blottande ett par rader ofördärvade, men gula tänder:

—Nej, Veirsen fick körning mesamma vidare och dubbelt betalt... Men vi ha hästar och karl tidigt i morron bitti...

Jag knäppte kavajen och kände på den lilla knöl, plånboken bildade. — Trehundratretti-tretusen. Stå mig bi, du lyckotal!

Så följde jag mannen nerför trappan.


IV.[redigera]

Salen var ett stort, avlångt rum med icke mindre än fyra fönsterlufter, vilkas flugsmutsade halvgardiner voro nödtorftigt fördragna. Vid vart fönster stod ett bord med fyra vanliga rörstolar, på ett par stodo tomma pilsnerflaskor. Ett långbord var dukat i mitten av rummet, i ett hörn fanns en liten kägelbiljard och i motsatt hörn en gammal vacker kamin med mässingsbeslag. På väggarna hängde oljetryck — en serie jaktstycken med råhjortar, harar och rapphöns. I taket brunno två fotogenlampor utan kupor. — Ingen fanns därinne, men jag hörde stämmor från ett angränsande rum — det lät som spelades det kort.

— Vi ha gröt och rödspottor, sade min värd, och naturligtvis smör och1 rågbröd. Skulle det vara en snaps och öl? Kaffe finns också -

— Tack, mumlade jag och försökte se glad ut ehuru min upprymdhet svunnit sin kos lika hastigt som den kommit. Denna stora tomma sal i det obehagliga skarpa ljuset verkade ohygglig, och min körsvens hastiga försvinnande fyllde mig med alla slags hemska aningar. — Hade han ej först sagt, min värd Kreschan (Kristian) Thomsen, ty så hette hotell Himmelhöjds innehavare eller, riktigare, förpaktare, att det inte fanns plats för någon resande i natt och hade han ej just nu bett mig komma ned för att »vi äter i salen». Men där syntes ju inte en människa ...

Emellertid avbrötos mina tankar i detta avseende. Thomsen öppnade en mörkgrön dörr med ljusgrå lister, vilken kunde tros föra in till ett väggskåp och ropade:

—Hallå, mina herrar, var så god, det är serverat!

Jag hörde plötsligt ett fruktansvärt spektakel — av eder, av knytnävsslag, stampningar och knackningar. Man skrek på öl, på konjak och sodavatten, cigarrer och brännvin. Det rasslade av mynt, prasslade av sedlar. Ett förvirrat skrikprat uppstod och genom den öppna dörren flöt tjock piprök in i matsalen. Thomsen röt ut i köket:

—Rasmine! Skynda dig in och ordna dem!

Flickan med den svarta hårvallen och den korta kjolen skyndade igenom rummet. Hon torkade sina våta händer på förklädet och hennes ansikte var spiselrött.

—Var så god och tag plats, sade värden vänd till mig. Det gör väl ingenting att jag är i tröjärmarna, tillade han.

— Haha, nej, nej, bräkte jag i ett slags försök att skratta. Jag blev mer och mer nervös. Vilka voro kortspelarna? Bilder av länsmän, fjärdingsman, av strandridare, skogvaktare och alla slags kust- och gränsvaktare, tull- och polismän flögo i ett makabert gyckeltåg genom min hjärna. Hur stor var belöningen för mitt gripande — ja, jag visste ju icke ännu summan, men procentvis möjligen en tretusen, en tretusenfemhundra... Nå, där kommo de!

Det var fyra herrar som sågo ut att kunna vara bröder, ja, fyrlingar. De voro alla rödbrusiga och fylliga, åldern trettio—fyrtio. De buro allesammans skinnvästar och tjocka guldkedjor, de hade celluloidkragär och armmuddar, stövlar med tåhättor och i vänstra mungipan en lång pipa, som hängde ner på magen. De voro alla slätrakade och flintskalliga och deras små vattenklara ögon sutto mellan dubbla fettvalkar, violetta i överbelysningen.

— Jag andades lättare.

Det var, fick jag strax veta, två hästhandlare, en slaktare och en fiskuppköpare — alla redligen arbetande för och förtjänande på Tyskland. Och de hette — jag minnes det ännu — Dalsgaard och Lansgaard, Holmland och Skovbye.

Vi satte oss och det kom genast en literbutelj på bordet. Det var kumminakvavit och den bets av till korngröten, som serverades med sviskon, äppelmos och lingonsylt. Sen kom fisken och vi drucko mera brännvin, halsade det gamla svarta ölet. Vi skreko och pratade, jag kände mig ånyo varm och nöjd.

I kaffet slogo vi konjak — det hette kaffepunsch. Jag bjöd på cigarrer, tjocka, med maggördel. Slaktar Holmland frågade värden om han inte hade en gammal Jamaica nånstans? — Jo, det fanns en smal flaska kvar med en negerprinsessa på etiketten. — Hästhandlar Lansgaard mumlade något om sjangpaj... Men Dalsgaard ville att vi skulle spela en femkronors schervenzel och Skovbye frågade efter grammofonen — han ville dansa med Rasmine. — Det var Rasmine som passat upp vid bordet och jag hade allt emellanåt nypt henne bakifrån i låret.

Vi skålade och pratade. Tobaksröken gungade i slöjor omkring våra huvuden och det luktade stekt fisk, rom och kaffe. Ibland sjöngo vi en stump — det vill säga, jag lyssnade :


»Det var en Lørdag Aften,
jeg sad og vented dig.
Du loved mig at komme,
men du kom dog ej til mig.»

Eller också lät det under ackompanjemang med buteljer och glas mot bordskivan:


»Han er saa sød, saa sød, saa sød,
den lille Jensen
— den lille Jensen ...»

Och herr Skovbye, hästskojaren, slog armarna om Rasmine, drog henne ner i knäet och kittlade henne så hon gallskrek som en visselpipa.

Mitt i larmet dundrade det löst på gårdsdörren så att hunden, som låg i köket, for upp med ett ilsket vråiskall och vi alla tystnade. Jag kände att jag blev vit och måste sätta ifrån mig toddyglaset, handen slog riktiga öglor i luften. Kreschan Thomsen gick ut.

—Fortsätt bara, sade han, fortsätt! Jag har min salighet min krogbevillning i ordning! — Tig Box!

Och han slog dörren i efter sig så att fönsterrutorna skallrade och Box, en oäkta grand danois, morrande trängde sig under bordet.

Det blev ett ögonblicks tystnad. Slaktarmästar Holmland stoppade sin pipa. — Papirerna ä det ingen fara med, sade han, spottade och slängde en tändsticka tvärsöver salen. Men se — ja, hm!

De andra nickade instämmande:

—Jojo. Bevillningen är klar och god nog. Men — hm — Thomsen är inte så noga med vad för gäster som komma och gå. I dessa tider. Hm !

En sade:

—Kreschan blundar ju inte för ingenting, si så där gratis —

Och en annan:

— I sommar, innan badhotellet stängdes, då var det allt ganska fullt här me både ryssar och tyskar och andra kroknäsor. Och så svenskar, förstås...

De sågo alla på mig.

— Var det något med spioneri, frågade jag så lugnt som möjligt, eller kanske flyktingar eller varusmugglingar?

— Låt bli att prata bredvid munnen, avbröt hästuppköparen barskt. — Kristian Thomsen är en duktig karl — och dansk.

— Jaa, visst, visst så! mumlade de andra. Skovbye reste sig och öppnade köksdörren:

— Rasmine! ropade han.

Flickan kom in. Hon hade strumpor på och skor med bandrosetter. I ett ljusblått blusliv lyste en filigransbrosch med en stor röd glasbit.

—Ojojoj, så fin! gästade hästhandlarn. —Ge mej en kyss, din tjyvunge, så ska vi åka karusell på marknän om måndag och gå på biograf och cärkus och dricka madäjravin och sjangpaj...

Hon värjde sig med båda händer, men Skovbye band hennes armar på ryggen i armkrok och grabbade henne om hakan som ville han sätta betsel på en bitare. Han kysste henne överallt i ansiktet och på halsen så att det smackade. Till sist ryckte hon sig lös, rev, slet, bet, sparkade och gav honom en rungande örfil. — Din aekle Bandit! skrek hon.

—Mera varmt vatten, ropade någon.

I detsamma kom värden in och det blev lugnt. Han satte sig på sin stol bredvid mig och såg iakttagande på mig. Jag kände en obehaglig sugning i maggropen och det var som stannade hjärtat ett par slag, slog ojämnt, tog ett hopp. Men jag nickade, smålog, skålade:

—Skål, herr Thomsen, hur är det med vädret? Får jag medvind i morgon?

Han slog en skvätt konjak i sitt kallnade kaffe, skålade tillbaka med koppen och sade med en underlig betoning:

Vädret tror jag inte kommer att hindra ...

Vad menade han! Visste hän något? Vem var den nattlige besökaren?

Holmland tog ordet ur munnen på mig:

— Nå, Thomsen, var det nu strandfogden igen — eller häradsfogden?

Värden mötte lugnt de fyra gästernas blickar. Hans små runda fiskögon speglade varken oro eller förlägenhet — de speglade ingenting, blanka som vatten under takljuset.

— Nej, sade han torrt, de äro ute efter köttexportörer till Tyskland och andra klausulätare! Det här var Brixman, inspektorn hos baronen på Himmelgården. Han letade efter en svensk som baron Rantzau gärna ville träffa — en baron Toft från Skåne.

— Baron Toft! utbrast jag. Honom känner jag mycket väl. Skulle han vara ute och resa i Danmark under den här årstiden?

— Nej, verkligen, återtog värden i lättare ton, om jag bara hade vetat det! Men nu ska direktörn höra! Den som for härifrån för ett par timmar sen i direktörns vagn, det var just baron Toft, det! Han skulle liksom direktörn fortast möjligt till Esbjerg —

— Haha, avbröt slaktarmästaren, en sjuhälsikes märkvärdig väg till Esbjerg! Och köra med häst i stället för järnväg, konstig adel de ha i Sverige.

— Kanske den slagit sig på hästhändel eller boskapsjobberi, inföll herr Skovbye, som ännu hade en starkt rödmärkt vänsterkind, direktörn reser ju för resten samma väg, tycks det, och kan kanske förklara den för oss danskar märkliga förkärleken till omvägar och landsvägar till Esbjerg?

— Ja, för all del, sade jag skrattande, med största nöje!

Och jag bryggde en toddy, allt under det ett finurligt leende spelade på mina läppar och mina ögon blinkade förståelse till herr Holmland.

Sanningen var att jag hela tiden haft en tre, fyra plausibla förklaringar färdiga — beredd som jag var på denna fråga. De voro alla olika, avsedda att begagnas inför skilda kategorier av nyfikna. I denna krets var det svaret nummer tre — det om utförsel, export, si så där lite gulasch... Däremot kände jag icke ett dyft till någon baron Toft, jag hade aldrig hört hans namn, ja, jag visste inte ens att en adlig gren existerade. Men jag hade genast svängt till med att det var en bekant, driven därtill av en nervös önskan att göra mig känd, visa mig som öppen, välrenommerad medborgare — visserligen förtjänande på kriget, men i alla fall, eller just därför, pengar, vinst, matador, kaxe ... Svar nummer ett dugde för denne Toft, umhm, jaha...

Jag tog en klunk och blåste ett bloss i taket.

— För min egen del, sade jag, är det inte så svårt att gissa, hehe. Jag är agent för — för, ja, rent ut sagt för allt vad de gärna vill ha lite varstans från oss neutrala. Mer säger jag inte. Men det har sina sidor att resa utan pass till England och aldrig i världen fick den så kallade svenske tyskvännen Efraim Andersson ett dylikt — var lugn för det. Men han har sina vänner i Esbjerg bara han gör en liten försiktig krök och aktar sig för statsbanorna, hehe. — Nå, nog med det. Vad vännen Toft beträffar, så är jag ju inte aristokrat som mina herrar kan höra av det enkla namnet Andersson. Men jag gissar visst inte så värst galet om jag antar att en liten kvinna är med i spelet. Jaa, en liten fru, till och med. Det har länge glunkats om. Och så: akta sej för statsbanorna! Inte två tillsammans varken i kupé eller samma tåg! Nå — gissningar förstås. Kan ju också vara besök, et cetera, på vägen (detta var svar nummer två) men brådskan tyder ju onekligen på något annat. Skål!

Jag hade räknat rätt. De fyra handelsmännens skinande anleten uttryckte idel deltagande, gillande, ja, beröm. Deras ögon sökte varandra, de nickade småslugt: aha, jojo — vi känner till det där, både affärsmässigt och på det andra viset, en lille sød Dame, tjo! — Men värden såg så underligt på mig, det var som om hans havsögon blickat från något undervattensskär upp mot mig, lurat på att dra mig ned, att äta mig liksom makrillstimmen sägas göra med simmaren. Jag fick gåshud över kroppen.

Nu larmades på nytt och anspelades öppet på alla möjliga knep och lurendrejerier i orten. Kristian Thomsen fick också sin beskärda del: hur var det Kreschan Krogvärd, i somras snackade man om herrar som signalerade från hotellets fönster ut till fartyg långt bort i fjorden? Ljussignaler, farliga saker! Hihi!

Men då Skovbye ville ha in grammofonen sade värden tvärt nej. Rasmine hade gått i säng och rommen var slut. — Jo, min salighet var den så! Och nu skulle han själv sova, god natt! Ja, direktör Andersson fick nöja sig med vindskammarn — det fanns bara fyra gästrum i krogen sen hotellet var stängt. Men han skulle själv följa med upp och ta en av taklamporna...

Vi stodo där och pratade hit och dit. Jag var glad över uppbrottet — något kortspel ville jag sannerligen inte råka in i. — Det är en dag i morgon också, gäspade herr Lansgaard till sist och därpå instämde alla i dessa ord, upprepade dem, nickade, började stoppa nattpipan och sträckte fram händerna:

—Tack för i afton! Sov gott! Väl mött! Vi ses väl i morgon!

De gingo in genom den grönmålade dörren. Thomsen tog ned en av lamporna och släckte den andra. Han öppnade dörren till farstun.

—Jag har något att tala med er om, sade han.

Er! Er? Vad sade han: er, istället för direktör — jag tyckte, att någon tog mig i strupen, och jag vet ej vad jag stammade, då jag gick ut.

Det drog kallt genom springorna i förstugan och nu hördes havet brusa och sucka, pusta och stöna. En grönblek månstripa slog sicksackstig nedför trappstegen. Jag tryckte vänstra handen hårt mot det lilla plånboksknytet under kläderna och bet ihop tänderna. — Aldrig, sade det inom mig, aldrig! Och det var som om havet därute mumlat med i detta: aldrig! aldrig! lät det i svallbrotten.


V.[redigera]

Vi kommo upp på vinden och i hänglampans sken såg jag hur under takbjälkarna allehanda slags gods stod staplat. Det liknade mest ett tullmagasin. Koffertar, lådor, stora kappsäckar, tunnor och andra fastage, lårar kantade med plåtband, korgar, säckar, näverboxar och pappaskar bildade formliga bastioner. Och mellan dessa större föremål reste sig små torn av bleckburkar, stenkrukor och fyllda glaskärl. I taket dels hängde, dels sutto instuckna mellan tvärstockarna under spåntäckningen en massa paket i grått och brunt papper eller i gul och svart vaxduk. — Jag snubblade över några dammiga tombuteljer som lågo ikullslagna och sågo ut som granater.

Thomsen hängde lampan på en krok i taket — han behövde bara lyfta armen över huvudet för att nå den. — Jag såg att sängen var omsorgsfullt bäddad, att min ulster borstats och nu hängde i hörnet vid kommoden, samt att en lerkanna med vatten stod på bordet bredvid en mugg och en ny ask tändstickor. Det var enkelt nog, men jag såg plötsligt framför mig Rasmine i sin korta kjol och med de vackra nakna benen, och denna hastiga syn verkade lugnande och vederkvickande.

— Tack, sade jag ganska kärvt, vad var det ni sa, ni ville? Är det något viktigt? Kanske betalning i förskott?

Värdshusvärden svarade inte, men det förekom mig att hans knollriga hår krökte sig som kålmask i lampljuset. Han stödde sig mot väggen närmast dörren, satte bägge tummarna i byxbältet och slog benen i kors. Jag vet ej om han hade en tuggbuss i munnen, men det såg så ut: tungspetsen flyttades från den ena kindhalvan till den andra. Med ens vände han huvudet, spottade i fönstergluggsvrån, harklade och sade — utan att se på mig:

—Herrn heter inte Andersson. Vad heter han så?

Vad heter han så? Jag såg röda strimmor under ögonlocken när jag blundade. Jag satte mig på sängen, lade upp ena benet, stödde armbågen mot kudden, halvlåg, vilade som på en schäslong. Därpå svarade jag onaturligt behärskat:

—Om så — vad så?

Thomsen såg på mig.

— Nu skall jag tala om något för er, sade han långsamt. Han spottade igen och bytte korsben.

Jo se, det var Brixman som var här, det är riktigt nog, men inte frågade han efter någon baron Toft, inte! Det var telefon till baron på Himmelgården från Aalborg, för det är bara han som har statstelefon här på kanten, min telefon stängs av efter klockan åtta. Och det gällde en svensk banktjuv som givit sig i väg med flera hundra tusen kronor. Han var spårad över Själland och in i Jylland och som han reste med skjuts hela tiden, fram och tillbaka, riktiga hargångar, så var det inte så lätt att få fatt i'n. Fast det var en skicklig deckare efter'n från Sverige.

Värden teg och såg på mig igen med sina obehagliga makrillögon. Jag kände icke igen min egen stämma, då jag hörde den:

—Hö! Vad angår det mig? Eller tror Thomsen att jag, jag, direktör Efraim Andersson från Malmö, är den där banktjuven? Det var naturligtvis den som tog min vagn och kusk i afton och reste vidare så förbannat hastigt! Han som kallade sig Toft —

Jag avbröt, ty jag erinrade mig ju att det alls icke varit fråga om någon Toft från deras baron Rantzau — det var ju bara ett påhitt.

Kristian Thomsen viskade:

—Tala inte så högt! Nej, den herrn liknade inte alls det signalement som Brixman uppgav. Och nu vet jag för resten vem han var, fast han också seglade under falsk flagg. Och hans brådska var naturlig nog... Jaja, inspektören har förklarat alltsammans. Och ni — ni är Gösta Lidberg!

Det verkade nästan befriande. Jag satte mig hastigt upp, spände ögonen i hotell Himmelhöjdens tvetydige ägare och väste tillbaka:

—Javäl, jag är herr Gösta Lidberg. Gå vidare, karl!

Då log Thomsen:

—Bra, bra. Låt oss bara vara lugna! Vi komma nog omsams ...

Och han utvecklar, rått och grovt, men rakt på sak, sin ställning till situationen. Han är inte blödsint, Kreschan Thomsen, fiskare och hotellförpaktare, krogvärd, smugglare, mellanhand och tjuvgodsgömmare, vrakplundrare — kanske något ännu värre... spionmedhjälpare, med mera. Han är van att se fångade fiskar hjälplöst sprattla i garnen och att fjälla dem.—Hälften, säger han brutalt, hälften var eller Hin Ondes andel... Hundrafemtiotusen. Annars: ett telegram, nu genast genom inspektor Brixman till honom, den där svensken som reste och hade så brått. Varför till honom? Jo, för det var detektivöverkonstapel Olsson från Malmö. Det hade baron Rantzau fått besked om. Och han var vid det här laget i Saxby dit han jagat efter falskt spår. — Se, slutade värden och skrattade ohyggligt, se, så kan ödet ibland föra vägarna nära varandra. Och nu skulle egentligen herr Lidberg vara tacksam, om något, att han inte träffat på en annan än en riktig karl, som inte var rädd för övrigheten och som seglat jorden runt och slagits med kniv både i norr och söder och kunde sitt fader vår fram- och baklänges! Men ingenting för inte. Alltså — ?

—Ja, sade jag.

—All right, we both know a good thing, when we see it — eh? So come on!

Nu var det min tur. Och i ett kallblodigt anförande framlade jag mina synpunkter. Det var dyrt, men nöden har ju ingen lag. Bon! Jag betalar hundrafemtio — hälften av vad jag med oerhörd risk och djärvhet under mer än ett års förberedande manipulationer lyckats komma åt. Men garantien för min säkerhet, min fine vän herr Thomsen? Där var tusen spörsmål. Hur hade han tänkt sig- att avveckla saken ? Vart skulle jag ta vägen ? Bara de fyra gästerna i nedre våningen — vaba? Och så vidare... Jag löpte linan ut.

Men Thomsen gav mig lugnt och sansat besked. Om ett par timmar körde han själv till Rödby — det vill säga förbi och tillbaka igen. Det föreställde att han skjutsat mig dit. Mitt i natten hade jag fått denna idé, befallt fram häst och vagn — min egen hade ju värden på eget bevåg givit till en främmande. Och då jag betalte rikligt hade han inte kunnat neka utan kört själv för att skona drängen som skulle se till kreaturen... Med niotåget reste alla köpmännen — de skulle också ha skjuts till Himmelhöjds station, och till dess var han tillbaka. Men jag, jag skulle — ja, kom och se! Sch! — i strumplästen helst — tsss — tyst!

Och han förde mig ut på vinden, vi smögo och tassade som de tjuvar, vi voro, det gällde att icke en golvplanka skulle knarra och väcka uppmärksamhet — men för resten sov kvartetten efter alla kaffepunschar och romtoddar så man hörde snarkningarna överdöva havets rullande över revlarna. — Jo, se här, bakom alla kistorna och krämet och bråtet fanns en liten skrubb med en takglugg, som ingen mer än Thomsen och systern Rasmine visste av — och hon hade nog för övrigt glömt den. Icke på åratal var den nämnd — endast han själv hade begagnat den vid vissa tillfällen! Nåväl: där skulle jag bo till dess vägen var klar, det kunde ta veckor, kanske mer! Men mat och annat nödvändigt ombesörjde hän och Rasmine. — Och priset, sade han och grinade otäckt, det var vi ju överens om, och det betalades då jag reste...

Han flyttade försiktigt några balar och lådor och vi kommo in i en smal gång mellan varustaplarna. Längst ned var en dörr — en vanlig vindsdörr utan lås. Thomsen lyste med den gröna ljusbiten han tagit med sig: ett smalt hål under det sluttande taket, en säng, en stol, ett bord, en vägghylla. Några krokar och spikar... På golvet dubbla lag av tomsäckar i stället för mattor. En liten fotogenkamin i ett hörn. Och i taket en liten lucka att höja med en järnten.

Nu var jag i cell, i fängelse... Jag tackade med blicken och rörde läpparna utan att kunna få fram några ord.


VI.[redigera]

Jag satt i min cell med huvudet i händerna. Det var dag med drivande, lösryckta skyar högt över takgluggen, det var som att sitta i en kajuta under däck och höra vind och sjö vina i tacklet. Jag hade sovit, tungt och drömlöst, jag hade vaknat med huvudvärk och romsmak i munnen, gommen var torr och andedräkten luktade möbelfernissa, jag hade druckit gulgrått vatten ur en kruka och det smakade salt, järn och jord. Jag hade somnat på nytt och drömt de förfärligaste drömmar.

Vad var klockan? Mitt ur hade stannat.

Hotell Himmelhöjden ? Haha — hotell Helvetesstupet!

Inte ett ögonblick har jag naturligtvis menat att dela med mig av mitt lyckotal! Jag har än en gång räknat pengarna och åter lagt in dem i sämskskinnsfodralet, där de passa som en fot i strumpa, och sen omsorgsfullt emballerat dem i skinnpärmarna vilka sluta sig som en känga kring den dyrbara »foten» — myntfoten, skulle jag vitsa om jag var i humör som förr i tiden. Dessutom har jag gott och väl fyra hundra kronor ännu till respengar.

Jag har fått kaffe och fläskpannkaka — det var Thomsen som räckte in brickan, men han hade icke tid att prata. — Sch! viskade han, fullt med folk därnere ...

Och jag har nu i minst en timmes tid — antar jag — hört stämmor och steg, buller och dörrsmällar, rop, hundskall, vagnsrassel i gruset och glasklang därnerifrån. Man kommer och går. Några voro också uppe på vinden och inne i den lilla gästkammaren. Jag urskilde till och med ord: — Jaså, här låg han, hur såg han ut? — Och när de gingo ned: — Det var fasligt med don och mixturer du har häruppe, Kreschan! Man borde nog endag ta och inventera lite i grejorna...

Jag ryser utan att frysa. Hur komma ut? Och vart skall jag ta vägen? Den skurken har ju tydligen givit mitt signalement runtom i hela trakten. Inte känner jag heller till vägar och omgivningar, landet är naturligtvis dessutom platt som en pannkaka, med sand, några klitter och för resten ljunghedar — antar jag. Den där berömda Himmelhöjden kunna de förmodligen stå på toppen av och se milsvitt omkring vad som försiggår...

En sak grubblar jag på: hur här Thomsen själv tänkt sig att få mig osedd i väg? Om natten? Ja, men farligt det också. Nu talar ju alla om detta äventyr — den svenske detektiven kommer tillbaka, den där slottsherrn tycker det är sport och deltar i jakten för att roa sig, ett pris är satt på mitt huvud, vem vill inte förtjäna några tusen i dessa helvetestider: Brixman, fiskarna, de små torparna ... Å, kunde jag bara få fatt i Rasmine...

Ja, henne tänker jag verkligen på! Hur olika äro icke dessa syskon, trots vissa likheter. Han rävaktigt blond, hon zigenarsvart, samma makrillögon, säkert också samma oförvägna, orädda sinnelag — en smula utom lag och förordning... Men hon är kvinna, Rasmine, och jag — ja, jag ser bra ut, det vet jag ju, och mer än det: jag har alltid haft tur hos kvinnor, jag äger det där hemlighetsfulla tillockande som är medfött, som är både psykiskt och fysiskt medfött. Jo, det är så, jag vet det.

Min lilla kappsäck och handväskan stå i hörnet — de innehålla så gott so|m intet av värde. Men varför söka mina irrande ögon alltid dit liksom måsar på irrslag när de oupphörligt återvända till sista åtelstället? Jag har ju in —

Jo!

Och jag springer upp: hur kunde jag glömma det — och hur kunde mitt undermedvetna jag minnas det, när jag tänkte på Rasmine!

I väskan ligger, gömt i en röd ask, ett armband av guld med röda och vita stenar — bara granater och rosenstenar, sju av varje. Men det ser så bländande ut, och det är inte heller billigt, det var menat som avskedsgåva till min lilla väninna, retuschörskan i ateljén vid Stora torget. Och så kom uppbrottet så hastigt, jag hade inte tid till något: bara resa på passet som legat och väntat i fyrtioåtta timmar, inga adjö eller på återseende ens i telefon, inga brev — intet. Jag slängde asken med den nyköpta presenten i handkofferten — och nu skall den göra nytta och väcka glädje och tacksamhet i ett annat litet kvinnohjärta !

Så — någon kommer.

Jag sitter som nyss med huvudet i händerna.


VII.[redigera]

Min värd har gått.

Kvar ligger ett par tidningar, en från Köpenhamn, två dagar gammal, den andra är länstidningen för i går.

Jaha, där står det alltsammans. Någorlunda riktigt. Mitt brott, min flykt, mina irrfärder, spåren, förföljelsen, mitt mystiska undslippande, den svenske spanaren. — Var är han ? Har han någon medhjälpare i Danmark?

Men i bägge tidningarna sluta redogörelserna med försäkringen om att det blott är en tidsfråga när jag infångas ...

För övrigt hade han redogjort för natten. Allt hade gått så utmärkt... Han hade hälsat uppköparna, som endast tänkt på att komma i väg till den rad av höstmarknader, som förestod över hela Jylland. Icke en själ hade han träffat på körningen fram och tillbaka, men annars hade han en uppstoppad figur i päls bredvid sig i vagnen. Och från Saxby hade han just haft besök — en svåger, som också skulle till marknad i Fjerritslev, i Aalborg, i Randers. Polismannen från Malmö hade rest vidare till Esbjerg. Och Brixman hade varit nere: baron på Himmelgården tyckte det hela var ett lustigt skämt, han hade sagt att han halvt om halvt önskade mig tur på flykten — det unnade han den fördömt dåliga polisen! Men, naturligtvis, nu hade det ju spritts i hela socknen att både jägare och jaktbyte gästat hotell Himmelhöjden och hela dagen hade folk vandrat ut och in i krogen och pratat och frågat... Lätt var det inte! Men —

— Ja, men! Hur hade Thomsen tänkt sig —

Då log han. Ett lömskt och rödblont leende. — Jo, sade han, havet. Den enda vägen var havet. Med fiskarbåten — den hade ju motor. Han och Rasmine skulle vara ute hela natten och jag låg gömd i ruffen. Så foro vi till Vestö, där lågo så många underliga fartyg, man visste inte vad de voro för folk... Men rädda voro de inte: de gjorde geschäft. Jag skulle bara vara lugn... Han log och nickade.

Havet! tänkte jag. Det var meningen. Där skulle jag hamna. Intet var enklare: ett slag i huvudet och så över bord. Och Kreschan Thomsen hade innanför sin skinnväst elt lyckotal — de trehundratrettitretusen ... Jag måste bita mig i tungan för att icke vråla av raseri och inre smärta.

Sedan satt jag länge och tänkte — både på svunna dagar och kommande. Jag tänkte på Minna Krantz uppe hos hovfotografen som nu satt där med rödgråtna ögon och lät de fina penslarna släta ut och lägga till på små söta skånska löjtnanters och friherrinnors aristokratiska näsor, kinder, hakor och ögonbryn. Hon skulle hellre själv ha gått i sjön än kasta mig dit...

Nå, det fanns ju också medelvägen: fängelset. Det vill säga: det ohjälpliga fiaskot. — Nej, nej, nej, skriker jag till, glömsk av var jag är och vill springa upp —

Ah!

Jag sätter mig skälvande vid en upptäckt: takgluggen är stor nog för min magra person — det har jag ej sett förut, ej tänkt på, det syns först när man står upp och ser dit med bakåtböjt huvud — det ligger en skiva takpapp, tjärpapp, eller vad det är för något svart, och skyler halva fönstret. Där kan jag komma ut, naturligtvis, men sedan, sedan? Det där vilddjuret Box skall ge hals, och för resten, vart skall jag ta vägen? Men, men, men — om Rasmine är med? Ja, men hon lyder brodern, hon vill dela med honom. Hå, varför inte hellre med mig? Få allt med mig — och dessutom mig själv? Eller endast pengarna, i detta ögonblick tänker jag blott på att frälsa livhanken.

Mina ögon falla på tallriken med resten av middagsmaten — jag har inte kunnat få ned hälften. Det var kokt makrill. Där ligger ett huvud med ett dött öga som ser på mig — likblått, vaxvitt, med svarta skinntrasor. Så skall jag snart se ut — — —

Tsss! Nu makas balarna undan, det tassar så lätt — det är icke Thomsen — det är — tsss! — Ah, äntligen, det är Rasmine!


VIII.[redigera]

Rasmine sitter på sängen och andas flämtande, hennes kinder äro röda som i skenet från en häftig brand, håret faller i slingor ned över de fuktiga havsögonen. Vad hon är vacker med halvöppen mun, där ännu mina kyssar dröja och de vita tänderna glimma. Jag ser henne långt, djupt in i dessa ögon, som nu, efteråt, skyggare än förr ta mina blickar. Jag vet att jag kan se på en kvinna på ett särskilt sätt — det har så många sagt mig...

— Jag älskar dig! mumlar jag. Och jag upprepar, under det att jag oupphörligt stryker hennes hand, hennes arm: jag älskar dig, jag älskar dig — — —

Till sist reser sig flickan upp med en liten suck och börjar ordna håret.

— Har du ingen spegel? säger hon.

Jag öppnar handväskan och tar fram min nackspegel, då stöter handen mot den röda asken. Jag räcker henne bägge delarna.

— Vad är det? säger hon och ler, och på en gång är kärleksleendet förbytt till ett girigt, förväntansfullt, triumferande, liksom vädrande rovdjursgrin.

— Se efter, småler jag och är glad över att jag aldrig fick tid att låta gravera namnen Gösta och Minna i armbandet.

— Nej, så vackert! utbrister hon, nej, så vackert, å, vad det är vackert! Och hon sätter genast ringen om armleden, låter stenarna gnistra i det gröna skeppsbrottsljuset.

— Är det guld? viskar hon, verkligen! Och vad heta stenarna, är det riktiga ädelstenar ?

— Rubiner och diamanter, svarar jag, så kallade blodrubiner och gulddiamanter — de äro de dyraste och äktaste som finns...

Hennes ljusgrå ögon lysa och spraka som ljuslågan ur havet. Hon knäpper upp armbandet, jag hjälper henne litet med låset och känner hur hon darrar av spänning. Hon undersöker guldringen noggrant, millimeter för millimeter, hon andas på den, hon kramar den, det ser ut som ville hon kyssa eller bita den, hon gnider den mot sin arm och håller den tätt upp till flamman.

— Var står det? frågar hon.

— Vilket? Jag förstår ej strax.

— Att den är äkta, att stenarna äro —

— Där, säger jag och visar henne karatstämplarna — de äro lyckligtvis av någon anledning tre.

Hon kniper ihop ögonen till smala springor och försöker förstå tecknen. Så nickar hon och stoppar armbandet i kjortelfickan, som hon på gammaldags sätt har sydd i en fåll. Men hon måste genast ta fram skatten igen och se på den, ta på den.

—Den är din, Rasmine, mumlar jag och räcker henne asken, och du kan få så många andra smycken du vill, mycket vackrare, mycket dyrare, du kan få allt om du håller av mig och vill bli min — för alltid.

Hennes ögon flacka en smula, men det är ingen tvekan i dem. Hon har glömt spegeln och sätter upp håret snabbt och vant — hon har ett par hårnålar i munnen. — Hur menar du? kommer det mellan de hopknipta tänderna.

Jag drar henne ned i mitt knä och talar sakta, talar, talar. Hon lyssnar med öppen mun och allt eftersom jag föreställer henne mitt, hennes, vårt förhållande bli ögonen bestämdare, växer pupillen. Hon sluter den röda munnen och gör en trotsig grimas med läpparna så att de likna ett par snedvridna korallstycken. — Ja, ja, nickar hon.

Och i det hon kysser mig med dessa våta koraller tar hon med ena handen den röda asken, med den andra fatet med makrillhuvudet och smyger ut på tå. Jag hör bålarna skubbas till rätta, det väser som en båtsida mot vass.


IX.[redigera]

Den natten sov jag icke.

Rasmine kom upp med kvällsvarden — svart rågbröd, stekt fisk och kall potatis. I en flattryckt fickflaska, en veritabel lärka, hade hon en skvätt kumminakvavit, som jag tömde i ett drag. Och med brännande hals lyssnade jag till hennes förmaningar: huset var fullt av gäster, de voro alla där — sjömän, fiskare, unga hemmanssöner, handlande. Där var Dalsgaard och Lansgaard, Holmland och Skovbye, inspektor Brixman och många flera. I morgon var den stora marknaden i Rödby, därför hade de kommit tillbaka och därför reste alla människor härifrån trakten sin väg — i morgon. Bara gamla käringar och barn blevo kvar. Och nu hade hon en plan: jag skulle klädas i hennes kläder, rultas till hur som helst — det var så många främmande som drogo igenom i morgon... Och så följdes vi åt — vi togo en båt, en av de femtio, som skulle ligga vid piren i morgon från Vestö, från Lokken, från Grundtbjerg... Kreschan var borta, drängen var borta, vi seglade ifrån alltsammans! Hon kunde segla för oss båda och ro och styra. Nu skulle Kreschan inte längre ha henne som slavinna! Hon gav mig en egendomlig kyss — flyktig och på samma gång stickande och så var hon borta.

Men jag hörde hur människosorlet steg och föll nere i skänkstugan. Ibland urskilde jag slaktarns, ibland hästhandlarnas röster. Och så kunde jag inbilla mig att fiskuppköparens stämma förföljde Rasmine ut i köket...

Också främmande tungor stämde i. I synnerhet var det en ung, frejdig röst som gjorde sig gällande. Han spelade handklaver och sjöng, understundom lät det som om han dansade jig. Långt framåt natten sjöng han till dragspelet och stampade takt med ena foten:


»En ung Matros forlyster sig
med Vin og med Segar, gar, gar.
I hver en Havn han kommer,
en Kæreste han har, har, har!»

Och så skrålade alla och det blev tumult, och kvinnor skreko som de blivit stuckna med kniv.

Jag låg halvt avklädd på sängen och såg stjärnor tindra genom gluggen, minsann var det inte Karlavagnen! Jag tänkte på Minna och jag tänkte på Rasmine, från täcket och huvudkudden steg upp en doft av krogflickan, som jag ägt och som nu skulle rädda mig — halvt fiskfjällslukt, halvt billig eau de cologne. Jag fantiserade om hur hon ville te sig i modern, fotfri klänning med senaste frisyr, hur hon kunde utveckla sig med tiden när hennes midja smalnade och händerna formades under manicuren. Och så, med ens, var jag inne i cellkvarnen igen — hur, hur, hur slippa lyckligt lös!

På detta sätt vred och vände jag mig i ångest och tvivel tills jag plötsligt hörde ett ljud som förlamade mig. — Någon utanför på vinden vände och flyttade försiktigt på lådor och säckar, på allt det hopstaplade bråtet. Det var någon som letade, sökte därute. Och i hemlighet! Allt emellanåt upphörde han efter något för starkt buller nerifrån — lyssnade, hämtade andan, började igen, sakta, trevande...

Mitt hjärta bultade så starkt att jag tyckte det borde höras över hela huset. Var jag förrådd eller var det en tjuv därute, eller — varför inte? — en polisagent som misstänkt Thomsen och nu begagnade tillfället att se huset efter i sömmarna? Allt detta bärgade vrakgods måste ju till sist upptäckas, grannars prat och avundsjuka, skvallret —

Nu skrapade ett kisthörn vid min dörr — här var endast en möjlighet öppen, den sista, förtvivlade — taket!

Jag reste mig upp i sängen, jag lyfte luckan, jag tog sats och spjärnade med fötterna emot en snedbjälke. Jag sköt takpappsbiten tillbaka, det var svagt månsken ännu, jag hivade mig upp som ur en däckslucka, nu satt jag på kanten, drog fötterna till mig, var ute. Tyst lade jag fönstret tillbaka, kröp upp till en skorsten och satt huttrande på takåsen.

Så småningom kunde jag se och urskilja detaljer. Det som bröt och blänkte i väster var havet, sedan kom en bred matta, det var stranden, så något mörkt och gropigt, kraterliknande, det var klitträckan. Härnere var garden med frånspända vagnar, det lyste i uthusen och på planen föllo sex rektangelreflexer från krogfönstren. Sedan var det gröngrått, blågrått, svart. Något vitt reste sig i det gröngråa, förmodligen det stängda badhotellet. Om jag kunde nå dit!

Jag hasade mig längs åsen, finnande stöd med fötterna mot täckningen, och hela tiden fruktande att hunden skulle märka mig. Men den var troligen inne i köket.

Vid gaveln höll jag på att skrika högt av glädje: en stege stod rest rakt mot flygelkorset. Jag äntrade ned, tog ett språng från de nedersta pinnarna och föll i Rasmines armar.

— Är det du ? flämtade hon, jag var på väg upp till dig — det är någon som har börjat leta på vinden, jag vet ej vem han är. Jag ville få dig ut, kom!

Hon tog min hand och drog mig över mot det vita töckenhuset.

Jag tänkte på min ulster, på mina kappsäckar. Men det virvlade runt i mitt huvud och jag följde blint, tryckande flickans kalla hand i min feberheta. Jag såg att hon var inhöljd i en regnkappa av gummi.

Det är det sista intrycket.

Då vi veko om ett hörn slogs en senig arm, en matrosarm, om min hals, så kraftigt att den satt som i skruvstäd, som man brukar säga. Samtidigt trycktes en tjärluktande och hårdvalkad näve mot min mun och jag kände tvenne små snabba händer riva upp min väst, rycka i plånboken...

Ack, lilla Rasmine, om jag någonsin träffar dig igen på livets stig! Då skall du dansa med mig och få vin och segar, gar, gar, må du tro! Världen är liten för oss som bli tvungna att tura om från hamn till hamn och ta våra kärestor dit vi komma. Några år i tukthuset gå också, och vi äro ju bägge unga. Din bror, värden på hotell Himmelhöjden, har också en gås oplockad med dig och med honom, den käcke gutten, som nu så dråpligt förlustar sig. — Månntro du har kvar Minnas armband med blodrubinerna och gulddiamanterna? Hi, du lilla söta Rasmine med makrillögonen, vad tiden går långsamt, går långsamt, går långsamt — — —