En dag (Berger)

←  Julbrevet

En dag av Henning Berger

Hotell Himmelhöjden  →

Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919). Parken är Frederiksberg Have i Köpenhamn.

Jag vaknade i dag klockan elva minuter i åtta vid att min vattenkaraff föll i golvet. Det var jag själv som förorsakat olyckan, i det att jag i en morgondröm slagit ut med handen för att stöta bort en stor lurvig hund, som, rest på bakbenen, ville bita mig i strupen. Jag såg på klockan, låg ännu ett par minuter för att morna mig och stilla hjärtklappningen, därpå steg jag upp och sade till mig själv:

— Sönderslaget glas i bitar betyder lycka...

Undvikande skärvorna gick jag fram till fönstret och drog undan gardinerna. Det var en härlig höstmorgon med flödande sol, och då jag öppnat bägge rutorna, fläktade mig till mötes en luft så ren som kristall och med en svag lukt av ozon. Jag skyndade mig att få min dusch, skölja tänder och mun, att kamma mig och slå hårets bena, att kläda mig. Då klockan slog åtta var jag färdig.

I tamburen ropade jag till min hushållerska, som ännu höll på att vädra och städa i min lilla våning, att jag icke kom hem till frukosten. Hon stirrade förvånad på mig, jag minns att hon höll en Wedgwoodask i handen och att jag tänkte: hon måtte väl inte tappa den! Porslin i bitar betyder visst inte lycka... Men de blåa och vita färgerna följde mig ut på gatan.

Jag bor strax bredvid en park, och i stället för att först gå till ett kafé, gick jag in genom de vackra gamla järngrindarna och följde på måfå en slingrande gång. Jag passerade en damm med svanor, där de första gula löven summo kring, och jag gick över en vit träbro och kom ut på en liten holme. Det var första gången jag var där, alltid förr hade den varit avspärrad med en låst grind. Nu stod grinden på vid gavel och det syntes ingen vakthavande till, ej heller ett anslag med det sedvanliga: Tillträde förbjudet. Alltså gick jag vidare under lummiga, ännu av årstiden orörda träd.

På holmen fanns en liten kinesisk tepaviljong, i vilken en kung för längesedan brukade muntra upp sig med andra drycker än te och i annat kvinnligt sällskap än hovfruntimbret. Den stod tom, så när som på några lustiga stolar av svart trä med smala guldränder och en gipsbyst av Napoleon på en rafflad sockel av sandsten. — Dörren till det lilla huset var stängd, men jag såg tvärsigenom interiören från fönstren på alla sidor. En del av de små rutorna hade färgat glas: blått, rött, grönt och gult. Det satte glada fläckar på golv och väggar, Napoleon hade ett blått öga, röd näsa och grön uniformskrage.

Emellertid hade jag blivit hungrig, en solstråle som föll på en mässingskolv i paviljongsdörren erinrade mig om honung, det gula glaset skimrade som smör och utan vidare bilder framtrollades kaffe, socker och grädde och en liten korg med de läckraste, nybakta gifflar och kuvertbröd. — Mum, mum ... sade jag och ville se på klockan, men det befanns att jag i hastigheten glömt uret på nattduksbordet, sedan jag väl konstaterat timslaget för uppvaknandet. — Nå, sade jag till mig själv, det gör också detsamma, hon är minst nio, så här dags, och därmed äro även de stora restaurangerna öppnade!

Nyter och morgonkry som sällan följde jag stigen under träden tillbaka till bron. Där stannade jag perplex:

Grinden var stängd!

Ja, den var försvarligt låst med ett stort hänglås, och först nu såg jag att dess övre kant, som för resten gick i en stor båge, var tätt besatt med långa, spetsiga piggar, vassa som tveeggade slaktarknivar och att bägge sidorna sköto ut över vattnet på ömse håll av bron, även de avrundade i bågar och med långa, spjutliknande spjälor. Fullständigt hopplöst att tänka på en övergång eller en kringgående flankrörelse. Ingen människa syntes till någonstädes, parken liknade Edens lustgård efter utsparkningen, jag var ohjälpligt en fånge på miniatyrön.

I min förlägenhet gjorde jag vad alla bättre herrar göra när de inte veta vad de skola ta sig till: jag grep på nytt efter klockan. Å, det var ju sant — jag hade glömt den hemma! Och jag upprepade fånigt, som om detta utgjorde förklaringen på mitt missöde:

— Det är ju sant, jag har glömt den hemma.

Jag vände resolut och gick runt holmen, kanske en arbetare, en trädgårdskarl, en upp-syningsman... Jag gick och gick i minst en halv timme, mumlande: kanske en arbetare, en trädgårdsdräng, vem vet — en vaktmästare, jag menar polis, uppsyn — — — Plötsligt märkte jag att på bestämda punkter något vitt skymtade förbi min stela blick — det var bron som jag var femte minut passerade. Jag hade gått förbi den åtminstone sex gånger.

En svan seglade långsamt förbi. Jag mindes Lohengrin med en suck. Ett stort blad följde ljudlöst i fågelns kölvatten och jag tänkte på Tummelisa.

Nu var nog klockan tio. Vad hade jag egentligen för mig i dag? Förgäves sökte jag uppkonstruera något oerhört viktigt, men misslyckades. Jag var i själva verket en ganska oviktig och onyttig person!

En tanke »slog» mig som det heter. Kanske en arbetare hade glömt sitt frukostpaket vid paviljongen? Var det stöld om jag åt maten och betalade den furstligt? Jag slapp grubbla över detta problem, ty, onödigt att säga, det fanns icke en brödkant på hela den kungliga teön.

Te! Ha! Vad här hade ätits och druckits och festats på alla vis — len gång!

Jag satte mig på trappan till paviljongen, lutade huvudet mot en snidad pelare, drömde och föll i sömn. Jag vaknade och frös, solen var borta, det föll tunga droppar genom trädens otäta paraply. Rysande hörde jag långt bort middagsringningen från parkens slottskapell. Klockan var tolv.

Jag steg upp och gjorde en slags gymnastik. Då jag därvid höjde blicken såg jag mot gulgrå moln ett par vita aeroplan brummande försvinna bakom trädtopparna i riktning mot flygplatsen. Suckande önskade jag att jag varit en misstänkt individ som de spanade efter. — I militärarresten hade jag först och främst fått mat innan förhöret! Och jag skrattade åt mitt övermod... Ty jag var ju en efterspanad — men bort det!

Detta var förfärligt. Regnet tilltog, snart störtade det ned som långa indianpilar. Jag klistrade mig upp längs en tjock trädstam, jag tryckte mig flat mot den åttkantade husväggen, jag försökte krypa i lä under holmbron, men allt förgäves. Om ett par minuter skulle jag vara genomblöt.

Då beslöt jag mig för inbrott. Jag lyckades öppna, eller rättare trycka in ett fönster utan att det gick sönder och därpå kröp jag in till Napoleon.

Därinne luktade det av mull och mögel, då jag satte mig på en av de svarta stolarna skrek den högt så jag blev rädd. På taket trummade regnet och vattnet sam utanför de färgrika smårutorna. Sålunda blev jag sittande i kanske två timmar. Därefter saktade höstskvalandet av och en sned solstråle kikade in på mig genom ett rött glas. Jag kravlade mig ut igen genom fönstret.

Nu började det redan mörkna inne i parken. Skulle ingen ordningsman göra en rond? Om jag bara haft åtminstone cigarretter... Jag ville tänka på att runtom i världen svulto millioner människor och på ett helt annat och mer fruktansvärt sätt än jag. Men det var en besynnerlig tröst. Den gjorde endast läget värre: jag föraktade mig själv.

Jag gick av och an på den lilla ön framför mitt chateau, intog omedvetet Napoleons ställningar: händerna på ryggen, handen i rockslaget, örnen på S:t Helena. Nu såg jag en och annan lykta glimma i parken, klockan måste vara fem.

Plötsligt hörde jag ett sakta plaskande av åror och en vild glädje tände lusteld i mitt bröst. Jag såg i kanalen en vit båt — en av de båtar, som under sommaren hyrs ut till roddturer åt turisterna. — Den svängde in i en bikanal och blev borta trots mitt ropande. Nu mörknade mitt sinne i kapp med skymningen och efter ett orörligt, letargiskt tillstånd uppe på bron invid den stängda grinden, hörde jag sjuringningens klämtande.

Nu stängdes också parken för natten, det var intet annat att göra än att praktisera mig in till segraren vid Austerlitz och vid hans fötter, eller rättare sagt fot, försöka glömma denna dag, som börjat i Wedgwoods färger, men slutat i moln och mörker. Nu föll ett fint nattregn och ljuskastarnas oroliga spröt började sökande spela under natthimlen. Jag ställde alla de randförgyllda stolarna i rad, fann en tomsäck under en av dem, byltade ihop den till huvudgärd och kröp ihop som på en brits med den uppfällda rockkragen över öronen. Jag lyckades somna vid skvalpet av kanalvågorna och vindens sus i löven.

Mitt i natten vaknade jag — jag antar att det var mitt i natten — och inbillade mig höra samtalande röster. Men hur jag lyssnade kunde jag snart intet urskilja. Min rygg värkte, mina armar, mina ben hade domnat. Och halsen kändes som knäckt. Jag domnar själv i en värkbruten slummer tills jag väckes av en tupps galande från jägmästargården.

Mödosamt reser jag mig och försöker med händerna så gott sig göra låter släta ut vecken i mina tillskrynklade klädesplagg. Så kryper jag ut, kastande en avskedsblick på den store kejsaren. Därute är mulet och daggvått. Jag vacklar mekaniskt bort till bron:

— Grinden står på vid gavel!

Nu bevingas de tunga fötterna och fången flyger. På parkstranden stå ett par skottkärror med mylla, halmviskor och granris. Också ett par spadar och några tomma blomkrukor. Men ingen människa synes ...

Jag slår, in på en slingerväg, jag dinglar själv en smula hit och dit, men så tar sig blodcirkulationen och ögat mornar sig. Det ljusnar också och jag når en liten sidoport, kommer ut på bondlandet, tätt vid en proletärförstad med de tråkiga villorna och koloniträdgårdarna. Långt bort ser jag slutstationen på en elektrisk spårväg: en fem, sex gula vagnar vänta på omkoppling.

Här ligger en landsbykrog, det luktar nykokt kaffe ända ut på den dyiga vägen. Och jag går in, sjunker ned på en låg trästol och beställer kaffe och wienerbröd. Medan jag väntar tar jag från bordet den ännu fuktiga morgontidningen. Det är Social-Demokraten, och på första sidan står mitt porträtt som jag såg ut för ett år sen med skägg och högt uppstruket vågkamshår. Över och under, höga, tjocka rubriker och mitt i dem mitt eget, riktiga namn, inte mitt nuvarande!

Jag läser och läser omigen. Hur man äntligen spårat mig, brottslingen, upptäckt mitt andra jag och dess bostad, dess alla älsklingsställen — promenader, restauranger, nya vänners hem och tillhåll, favoritplatserna på nöjes-etablissemanger, biografer, ja, bibliotek och museer. Varenda liten eller stor krok och vrå, där den jagade, alltmer säker och fräck, sökte slå ihjäl tiden dag för dag, en dag i sänder. En dag —

Tills dagen i går.

Då han satt fången i orubbad trygghet på den lilla ön, under det att femtio män rannsakade hela staden från väderstreck till väderstreck, periferien och centrum, alla trådarna från järnvägsstationerna...

Jag tackade okända makter, jag tänkte på karaffens glasbitar!

Och nu — nu gäller det förstås att försvinna på nytt — — —