Det gick en man på hembyns gråa gata,
han sökte något stort att leva för,
ett evigt mål, där käringarna prata
och livet, knappast färdigt, åter dör.
Det satt en man och läste sin Esaias,
till leda trött på kråkorna, som skräna,
och dessa böcker, fadda eller fräna,
där dagens tanke dansar som en pajas
med silverbjällror skramlande kring knäna.
Han grävde i sin Havamal och Veda
och ville söka bot för tidens leda,
men gamla gudar mötte nu hans dag
med främmande och blekta anletsdrag,
och allt som förr haft makt att le och stråla
blev grått som vatten i en åkerhåla.
Den kamp för brödet, som hans kotor krökte,
var inte något evigt som bestod,
och kvinnokärlek blott en episod,
men ej ett livsmål sådant som han sökte.
I världen göts det året mycket blod,
av alla dessa tåligt burna kval,
som tusen mödrar — ingen räknar namnen —
ha känt med barnen tryckta hårt i famnen,
skall lärda huvun göra granna tal.
Han sökte ärligt guld, då fann han glitter
och hörde narrens bjällror på sin hätta,
han sökte i förtvivlan och blev bitter,
då skrev han vid sin aftonlampa detta.
＊
Anmärkning: Originalupplagan har tryckfelet ”Han söke” i fjärde raden från slutet.
