II. En bräcklig pil

En bräcklig pil

Ur diktsamlingen Hat och kärlek utgiven 1915.

II.

E n b r ä c k l i g p i l.

Jag sjöng en gång berusat om mitt land,
och pennan skälvde barnsligt i min hand,
nu vill jag hata detta gamla rike,
det ligger täckt med ris och torra lavar
och unket vatten står i träsk och dike,
mot himlen peka gråa gärdsgårdsstavar,
och bondens åkerfält är täckt med stenar
som gråa fläckar på ett pappersark,
i hedens jätter växa magra enar,
och myren är en ful och ömklig mark.

Och mänskorna, som bo i byn och hacka
i smutsig bomullsblus och trasig jacka,
se, hur de kröka rygg och tro och träla,
de spotta snus och prata grovt och gräla,
de gå i dold och naken smuts och skam,
en hjord av varelser, som aldrig rister
på bojorna och skakar av sitt damm,
och vill den gå så når den aldrig fram!
Jag måste se, jag hör till deras stam,
och på sig själv man känner andras brister.

Jag sitter plump och tafatt i min vrå,
där det är långt till människor och själar
att skrubba undan sina kanter på.
Det står så stora ord på hyllans spjälar;
som druvor, målade på dukens grund,
de kunna glädja oss en liten stund
men inte blöta några torra gälar.

Ja, jag vill hata detta gamla land
för vilja, tro och sång och mycket annat,
det jag vill lyfta orkar ej min hand,
jag stött på hinder i min väg och stannat,
jag formats i en vind och sliten mall,
och jag blir hänförd på min nötta pall,
jag måste älska det som jag förbannat.

Det rop, som jord och mark i blodet ropar,
det arv i själen, som mig släkten gav,
är likt en bräcklig pil, som skjutes av
mot vintergatans vita stjärnehopar.

＊

Anmärkning: ”Jätter” (uttalas med accent 2) är en jordart, bottenmorän, pinnmo. (Källa: Väst‐ och sydsvensk dialektdatabas, Institutet för språk och folkminnen.)