I grönan skog/Förord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

Förord
Mellstock-vägen  →


[ förord ]

FÖRORD

Under the Greenwood Tree, som originalets titel lyder, är ett av Hardys tidigaste arbeten och utgavs 1872. Det gav på sidan om sin idylliska och humoristiska kärlekshistoria, en glimt in på ett kulturområde som torde vara alldeles nytt för svenska läsare: gammal folklig engelsk musik. Man gör här bekantskap med de stråkkapell och sångkörer som före orgelns allmänna införande av eget nit bestredo kyrkomusiken i sydengelska lantförsamlingar. Det är en både imponerande och rörande historia om dessa spelmäns arbete som i Hardys ord representerade ”resultatet av församlingens samfällda musikaliska smak och kunskap”.

I sitt förord (till Wessex Edition) ger författaren en ytterligare hyllning åt dessa längesedan glömda små stråkkapell av kyrkomusikanter. ”Deras entusiasm måste”, skriver han, ”ha varit djup och ihärdig som kunde ha drivit dem att efter en mödosam arbetsvecka knoga till fots varje söndag i alla väder till kyrkan som ofta låg ett gott stycke från deras hem. De fingo vanligen så ringa ersättning för sitt arbete att deras ansträngningar verkligen kan kallas ett kärleksverk. Noterna voro skrivna av dem själva på kvällarna efter dagens arbete och notböckerna bundna hemma.” Och han berättar hur deras behov av musik-rekvisita fylldes av en kringvandrande krämare som [ förord ]själv var musiker och kompositör och prånglade ut sina melodier på samma gång som fiolsträngar, harts och notpapper.

Titeln syftar på den bekanta sången i Shakespeares romantiska komedi från Ardennerskogen ”Som ni behagar”, av Hagberg mycket fritt återgivna (Den som vid lummig stig — vill vila sig med mig etc.). Hardy har därmed velat betona icke så mycket skogsstämningen, fastän den också finns där, som den oskuldsfulla mänskliga atmosfär som omger handlingen, främmande för allt modernt politiskt bråk, intrig- och streberväsen; därnäst det ironiska vemod som klingar fram i slutradens näktergalsrop ”come hither, come hither, come hither” erinrande hjältinnan om hennes ögonblick av svaghet. Detta näktergalsrop är också en reminiscens från den Shakespeareska sången. Så sluter sig nästan omärkligt en musikalisk stämning kring den lilla handlingen.

I fråga om översättningen har jag icke tagit mig andra friheter än med den julpsalm som återgives i sin helhet i första delens fjärde kapitel: det är en gammalsvensk och gammalgermansk psalm i stället för ett försök att rad för rad återge det engelska originalet, ett försök som skulle vara meningslöst och otänkbart för någon annan än en lyrikens mästare på svenskt språk. Tankeinnehållet är strof för strof detsamma i den svenska som i den engelska psalmen. Huvudsaken var att ge den ålderdomliga sång-stämningen en osökt form.

I översättningsarbetet har jag som förut haft god hjälp av min hustru.

Lidingö i september 1922.

Översättaren.