I kvällen (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger |
Mörka skuggor hölja jorden
Och i kväll förbytes dag;
Så för stoftets barn är vorden
Vansklighetens säkra lag:
Strida — hvila, lida — somna,
Kämpa — tröttas, sträfva — domna!
Upp och ned går urets lod:
Dvala, vaka, ebb och flod.
Under månens bleka skifva
Så blef lifvets lott fördelt,
Så skall allt härnere blifva:
Allting halft och intet helt.
Jordens rymd är blott portiken
Till de underbara riken,
Där hvad här var sprängdt i sär
Enadt och fulländadt är.
Men från allt hvad här är styckadt
Till ett evigt höjs min blick.
Se, med ljusa stjärnor smyckadt
Hvalfvet strålar, prick vid prick!
Ett oändligt stjärnevimmel
Pryder nattens sköna himmel,
Och från vintergatan ser
Ett system af världar ner.
Ej att jag ett evigt kallar
Denna rikedom af ljus!
Nej, när domsbasunen skallar,
Äfven den är stoft och grus,
Nej, men nattens himmel manar,
För min syn hvad högst jag anar,
Manar, hög och allvarsam,
Andarnes församling fram.
Fästets stjärnor skimmerklara
Mana för min inre syn
Den försonta andeskara
Hvilken vistas ofvan skyn,
En för oss ej synlig kyrka
Som sin Gud får evigt dyrka,
Luttrad, frälsad, fri och skär:
Detta, själ, ett evigt är!
Dessa frälsta väsen skina,
Stjärnor likt, i helig skrud,
Herren kallar dem för sina,
De få evigt lofva Gud.
Högt benådade, de vandra
Från en klarhet till den andra,
Ingen stoftets dvala mer
Tynger dessa andar ner.
Dit från jordens förgårdsnäjder,
Från dess nöjen, från dess sorg
Ser jag upp ur stundens fäjder
Mot min Faders ljusa borg.
Till ett rike ofvan griften
Jag från jordens jämna skiften,
Dvala, vaka, ebb och flod
Blickar upp med tålamod.
Stilla rike, öfversygga
Med din andefrid vårt tjäll!
Stilla skara, låt oss trygga
Hvila i ditt hägn i kväll!
Må vi komma, stilla rike,
Slutligt till din värld af ljus
Och få stråla, stjärnor like,
I vår Faders lugna hus!