Inledning. Italiens geografi och befolkning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Det romerska folkets historia
av Ragnar Törnebladh

Inledning. Italiens geografi och befolkning.
Latium före Roms grundläggning  →


[ 1 ]

1. Concordias tempel i Rom.
DET ROMERSKA FOLKETS HISTORIA.


FÖRSTA TIDEHVARFVET.
Till Italiens förening under Roms välde.

1. Inledning. Italiens geografi och befolkning.

Bland de folk, som från urhemmet på Asiens högslätter flyttat sina bopålar åt olika håll och bildat samhällen i skilda verldsdelar, har intet egt en så vidsträckt och så långvarig makt som det Romerska eller Italiska. Sedan Egyptens och vestra Asiens stater förenats under de persiske konungarnes välde, framkallade förhållandet emellan det persiska riket och de närbelägna grekiska kolonierna med nödvändighet en sammanstötning emellan Asien och Europa, Den europeiska odlingens kämpe var det helleniska folket. Hellenerna gingo visserligen med seger ur den betydelserika striden, men deras krafter, som förenats emot den gemensamme fienden, splittrades nu och brötos genom inhemska fejder. Så mäktade Greklands folk ej längre spela hufvudrollen på verldsteatern, men när dess storhetstid [ 2 ]var förgången, uppträdde den italiska brödrastammen för att med större kraft och bättre lycka ingripa i verldshändelsernas gång. Det var Rom, som sammanslöt Italiens skilda delar till ett helt, och Italiens historia uppgår i Roms. Innan vi skrida till att redogöra för denna stats öden, må vi derför kasta en blick på Italiens geografiska förhållanden.

Italien är den mellersta af de tre stora halföar. som från södra Europa löpa ut i Medelhafvet. Från det norra fastlandet skiljes det af Alperna, och dess stränder sköljas i vester af det Tyrrhenska hafvet, i öster af det Adriatiska. Halföns största längd från Cap Spartivento till S. Giacomo (strax söder om S. Gotthard) är 152 geografiska mil (= 105 svenska); största bredden (från den franska till den österrikiska gränsen) är 75 (52) mil, och den egentliga halföns största bredd (från M. Argentaro till Ancona 32 (22) mil; minsta bredden (från Gariglianos till Trignos mynning) utgör 17 (11 +45) mil.

Från Vestalperna utgrenar sig vid bergspetsen Col di Tenda en bergskedja, hvilken under namn af Apenninerna först kröker sig utefter den liguriska kusten och sedan har sin sträckning från V. N. V. till O. S. O. ända till trakten af Rimini (Ariminum). Denna kedja bildar en naturlig gräns emellan den nordliga delen af Italien och den egentliga halfön. Den förra, hvilken är ett fruktbart lågland, genomskuret af Po (Padus) med dess tillflöden, och i det hela har karakteren af ett kontinentalland, räknades också icke förr än vid kejsartiden till Italien, och beboddes af stammar, som icke hade någon gemenskap med den sydligare delens inbyggare. En sådan stam var Ligurerna, hvilka bodde i vester vid Sjöalperna, och de senare invandrade Kelterna eller Gallerna, efter hvilka landet af halföns invånare kallades Gallien hitom Alperna (Cisalpinska Gallien). Namnet Italien tillhörde sannolikt ursprungligen södra delen af Calabrien, men utsträcktes sedermera till hela halföns område, hvilket i norr begränsades af den nyss omtalade Apenninkedjan samt floderna Arnus (gräns mot Ligurernas land) och Aesis (gräns mot Gallien).

Längs genom halfön löper den Apenninska bergskedjan, hvilken från trakten af Rimini vid Monte Falterona tager sydlig riktning och i midten af sitt lopp i det Abruzziska höglandet når sin största höjd (Gran Sasso omkring 9000 fot). Härifrån går kedjan, nu sammanträngd, vidare mot söder, tills hon vid M. Irpino delar sig i flere armar. Hufvudarmen, som har icke obetydlig höjd, löper sydvestligt och slutar i Cap Spartivento (Zephyrium). En särskild kedja går från M. Irpino nästan rakt åt öster under namn af Gargano och utlöper i udden af [ 3 ]samma namn. Den arm, som framgår i sydostlig riktning genom Apulien och Calabrien till Cap Leuca, är betydligt lägre.

Apenninernas hufvudsträckning delar landet i en östlig och en vestlig hälft. Den förra är af mindre betydenhet än den senare, hvilket är en naturlig följd deraf, att bergskedjan här går närmare intill hafvet och har brantare sidor. Den innehåller dalar af ringa utsträckning, och vattendragen äro obetydliga. Mot sydost och söder omkring Otrantoviken (Tarentum) finnas fruktbara slätter, men nejden lider brist på hamnar. Norr härom utbreder sig den torra Apuliska slätten.

Halföns vestra del är större och bättre lottad. Bergens läge möjliggör här ett rikare flodsystem. Jemte hufvudsträckningen, som i den nordliga delen lemnar ett vidt rum emellan sig och hafvet, löpa sidokedjor, som äro skilda genom långsträckta floddalar. Bergshöjderna lemna förträffligt bete, och dalarne lämpa sig väl för åkerbruk. Här rinna floderna Arno (Arnus), Tiber (Tiberis) med Teverone och andra bifloder, samt Garigliano (Liris) och Volturno (Vulturnus). Här finnas ock vidsträckta slätter, som frambringa spanmål, vin och olja, nämligen en norr och en söder om Garigliano, båda på vulkanisk grund. Den förra sträcker sig genom Etrurien och Latium, den senare utgör de gamles Campania. Kusterna äro rika på hamnar, och utanför dem finnas här och der små öar.

Likasom Grekland i Peloponnesos har sin fortsättning, så sluter sig till Italien den stora och sköna ön Sicilien, hvilken, i det inre bergig och till en del ofruktbar, har ett bredt, till större delen vulkaniskt, kustbälte med den rikaste växtlighet.

Med Grekland delar Italien i allmänhet förmånen af ett sundt klimat, men är underlägset det förra landet i flere hänseenden, såsom i kustbildningen och rikedomen på öar samt i naturens omvexling och mångfald. Deremot har det fördelar framför Grekland i sina rika floddalar och slätter, som väl egna sig för åkerbruk, samt i sina fruktbara bergssluttningar, hvilka i så hög grad främja boskapsskötseln. Grekland och Italien hafva sina af naturen mest gynnade och af utveckling mäktiga delar riktade åt olika håll. I det förra landet är den östra, i det senare den vestra delen, från hvilken den historiska utvecklingen af land och folk har utgått.

Italiens naturliga beskaffenhet egnade sig, såsom vi nyss angifvit, väl för jordbruksnäringen, men tillika var dess läge sådant, att det snart nog måste framkalla sjöfart och handelsförbindelser med andra länder. Samma läge innebar också en uppmaning till folket att intaga en betydande plats i den verldsutveckling, som länderna kring Medelhafvet voro kallade att genomfora. Denna plats kunde dock Italien [ 4 ]icke uppnå, förr än landets alla krafter förenades i en hand. Det blef Roms första uppgift att åstadkomma denna förening. Men landets natur lade icke ringa hinder i vägen härför, ty bergssträckningarna söndrade det i skilda bygder, hvilkas invånare hade olika lynne och olika lefnadsverksamhet. Dertill utsatte landets läge detsamma för invandringar af främlingar, icke blott från sjösidan utan äfven norrifrån. Att det romerska folket öfvervann alla hinder, utgör ett ovedersägligt bevis på dess kraft och ihärdighet. Men när hindren en gång voro öfvervunna, var det gifvet, att beröringen med de öfriga medelhafsfolken skulle förr eller senare leda till sammanstötningar och tvinga Italiens folk att uppträda såsom eröfrare, om det ej ville mista sin sjelfständighet.

Landets äldre indelning kan icke med säkerhet angifvas, emedan gränserna vackla. Vanligtvis uppgifves, med tydligt afseende på provinsindelningen under republikens sista tid, att det mellersta Italien var deladt i sex landskap, tre i öster, Umbrien, från Rubico (Fiumicino) till Aesis — hvilket dock först sent räknades till Italien — Picenum till Aternus och Samnium till Frento, samt tre i vester, Etrurien från Macra till Tiberis, Latium till Liris och Campanien till Silarus. Det nedre Italien omfattade i öster Apulien och Calabrien, utan naturlig gränsskilnad, samt i vester Lucanien och Bruttiernes land, skilda af Laus.

Om det urfolk, som kan hafva funnits i Italien, likasom i andra Europeiska länder, eger man ingen kännedom. I afseende på landets bebyggande, så vidt det faller inom historiens synkrets, har man högst sparsamma eller otillförlitliga underrättelser. Att det före Romarstatens bildande varit bebodt af många sjelfständiga folkstammar, är uppenbart, men då dessa samtliga underkufvades af och gingo upp i det Romerska samhället, så har den naturliga följden häraf blifVit, att deras äldre utveckling lemnat högst få spår efter sig. Väl har man flere af de gamle meddelade sagor, traditioner och historiska undersökningar om Italiens äldre befolkningsförhållanden, men de äro alla af ringa värde. Den enda väg, på hvilken man kan komma till någon visshet, är den jemförande språkforskningens. Af de äldre italiska språken finnas visserligen endast obetydliga minnesmärken, men kännedomen om dessa har dock ledt till resultat, hvilka sprida något ljus öfver folkstammarnes tidigare öden. Det har nemligen visat sig, att dessa språk — dock med undantag af det etruskiska och det japygiska, om hvilka vetenskapen icke har sig något sådant med säkerhet bekant — endast äro skilda munarter af ett gemensamt språk, som sjelft är en gren af den stora indisk-europeiska språkstammen. [ 5 ]Häraf blir tydligt, att Italiens äldsta inbyggare utgjordes af ett indiskt-europeiskt folk, som invandrat i landet. På hvilken väg invandringen skett, kan knappt vara tvifvelaktigt; allt hänvisar på landvägen. Huruvida åter den skett på en gång eller så, att det ena folket kom förr och det andra senare, må lemnas derhän. Den italiska stammen har två grenar, den latinska och den umbrisk-sabelliska, hvilkas ursprungliga enhet framträder tydligast, då språket sammanställes med andra språk, särskildt det grekiska. Slägtskapen emellan detta (det s. k. grajisca) och det italiska (af Grekerne benämndt det oskiska) är omisskännelig, men på samma gång finnes en märkbar olikhet. Och vid en allmän jemförelse emellan de indisk-europeiska språken finner man, att inom den stora gemensamma slägten vissa språk stå i närmare förhållande, så att man ansett sig kunna urskilja olika grupper, en sydöstlig eller asiatisk (arisk), nemligen Indiskan, Iranskan och Armeniskan, och två europeiska, en sydvestlig, omfattande Keltiskan, Italiskan och Grekiskan, samt en nordostlig (Germaniskan, Lettiskan och Slaviskan). Huru och när grupperna söndrat sig, har man icke med visshet kunnat utröna, ty likheter och olikheter emellan språken framträda på sådant sätt, att den vetenskapliga forskningen, när den tror sig hafva funnit ett spår att följa, snart blir förvillad. Somliga antaga, att folk, som tillhöra en och samma grupp, någon tid, sannolikt strax efter utflyttningen från urhemmet, bott tillsamman och bildat ett slags enhet. Så har man påstått, att Greker och Italer (Italiker) under en viss tidrymd utgjort ett folk och härunder utvecklat ett slags samhällslif samt utbildat vissa föreställningar, seder och bruk, som bibehållit sig hos båda folken efter skilsmässan. Andra förneka rigtigheten af en sådan åsigt och antaga, att de skilda språken uppkommit genom undertryckandet af mellanliggande öfvergångsformer, så att gränserna härigenom blifvit skarpt tecknade, eller, bildligt taladt, så att den sluttande, obrutna yta, som det indisk-europeiska språkområdet ursprungligen bildade, småningom fått sina trappafsatser. Hvad den närmare slägtskapen emellan det italiska och det grekiska språket angår, anses densamma icke till fullo ådagalagd, och man har sökt uppvisa, att det förra språket har frändskap med Keltiskan, medan deremot det senare mera närmar sig till Sanskrit. Dock kan det ej förnekas, att emellan det italiska språket, sådant det stadgat sig i Latinet, och Grekiskan finnes en icke oväsentlig öfverensstämmelse. Så i fråga om vokalljuden, hvilka förete en kraftig och för de grammatikaliska begreppens fixerande och åskådliggörande vigtig utbildning. Äfven i fråga om tonvigten kan man spåra en grundsats, som i det hufvudsakliga gjort sig gällande inom båda språken. Men vid sidan af denna [ 6 ]öfverensstämmelse finnes, såsom vi redan angifvit, en tydligt utpreglad olikhet. Så har det italiska språket bibehållit halfvokalerna j och v, hvilken senare i Grekiskan, om man afser från det i äldre språket brukliga digamma, försvunnit eller förvandlats till aspiration eller till en diftong. Deremot har det grekiska språket de s. k. stumma konsonanterna äfven med aspiration, hvilket icke förekommer i Latinet. Det skarpa blåsljudet f är för Italerne egendomligt, och hväsljudet s, som hos dessa bibehölls i sin skärpa, sökte Grekiskan, så mycket som möjligt var, att undvika. Grekerna synas sålunda hafva sträfvat att komma ifrån den ofullständiga artikulationen, hvilken framträder i halfvokaler och blåsljud, för att genom mera fullständig sådan gifva ljudsystemet större fasthet. Äfven i fråga om ordens slutljud råder skiljaktighet, i det att Grekiskan här genom användande af vokaler och ljudande konsonanter undviker sammanstötning med begynnelseljuden i följande ord.

När man söker göra sig reda för olikheten i de båda folkens skaplynne, ligger nära till hands faran att ifrån den yngre tidens utvecklingshistoria alltför djerft sluta till den äldre tidens förhållanden. Så mycket kan man dock med anspråk på visshet våga påstå, att den grekiska stammen haft en bestämd riktning åt det ideella och framför allt sökt fatta och ge form åt skönhetsidéen, medan på den italiska lifvet i dess prosaiska verklighet utöfvat ett för sinnesriktningen bestämmande inflytande. På religionens område visar sig också uppfattningen alldeles skiljaktig; hos Grekerna var det formen, hos Italerna begreppet, som företrädesvis fasthölls. Medan Hellenens plastiska sinne befolkade himlen med lifsfulla, blott alltför menskliga, personligheter, så funnos för Romaren egentligen endast abstrakta begrepp, hvilka dock just derigenom, att de skulle afspegla anden, fingo en starkare makt öfver själen.

Af de båda stammar, i hvilka Italerna dela sig, den umbrisk-sabelliska och den latinska, synes den senare, som förmodligen tidigare började sin vandring mot söder, hafva vändt sig åt vestkusten. Om Umbrernas folk förmodar man, att det ursprungligen icke blott innehade norra delen af Italien och hade till grannar i vester Ligurerna, i öster Illyrierna, utan äfven sträckte sitt välde långt i söder ned åt Tibern och öfver det senare så kallade Etrurien. Men när Etruskerna, om hvilka vi längre ned skola tala, kommo till Italien, eröfrade de det ena området efter det andra, och slutligen trängdes de Umbrer, som icke qvarstannade såsom underkufvade, tillbaka till det bergland, som ligger inklämdt emellan Tibern i dess öfre lopp och bifloden Nar samt kustfloderna Aesis och Rubico. Här stannade en del, de sedan [ 7 ]så kallade Umbrerna, men större delen vände sig åt söder. Denna är känd under namn af Sabiner eller Sabeller, hvilka senare utgått från de förra. Sabinerna nedsatte sig i norra delen af Abruzzernas högland och togo dessutom i besittning landet vid floden Aterni källor och kring Reate, hvarifrån de utbredde sig ända till Roms närhet och till de efter dem benämnda Sabinska bergen, hvarvid de enligt sagan undanträngde den förra befolkningen. Talrikare voro de stammar, som bosatte sig i de bergiga trakterna på och omkring sjelfva hufvudryggen af Apenninerna samt i det östra kustlandet. De sabelliska folkens vandringar berodde på en egendomlig sed, utsändandet af s. k. heliga vårar. Vid hotande faror, plägade man nemligen åt underjordens gudar utlofva allt som komme att födas nästföljande vår, menniskor och djur. Efter en viss tid, vanligen 20 år, uppfyldes löftet så, att djuren offrades och ungdomen utsändes för att uppsöka nya boningsplatser. Sagan förband dessa ofta upprepade vandringståg med öfvernaturliga händelser. Så berättas Picenterna af den åt Mars helgade hackspetten (picus) hafva blifvit ledda till det land, som sträcker sig från Aesis till Aternus. En varg (hirpus) förde en annan svärm, de s. k. Hirpinerna, som bildade en del af Samniterna, hvilka bebodde landet från Abruzzerna ned till M. Irpino och derjemte småningom utbredde sig öfver norra delen af Apulien, Lucanien, och Bruttien samt med tiden äfven fingo fast fot i Campanien. Öster om Sabinerna till sjön Fucinus bodde Marserna och tre andra folk, som synas hafva varit närmare sammanslutna med dessa, Vestinerna, Marrucinerna och Pelignerna. I närheten af dessa hade Hernikerna, hvilkas namn (af det sabinska eller marsiska herna, klippa,) antyder, att de voro af sabellisk stam, sina boningsplatser i bergstrakterna n. o. om Trerus. Sabellernas vandringar inföllo i en jemförelsevis sen tid, sannolikt under det romerska konungaväldet. Hvilken stam Aequerna, som bodde i bergen vid öfre Anio, tillhörde, är osäkert. De synas hafva varit af umbriskt eller sabelliskt ursprung. Antagligen var detsamma fallet med Volskerna, hvilkas språk visar frändskap med det umbriska. Volskerna bebodde bergstrakterna öster om Treri och Liris' sammanflöde samt emellan Trerus och de Pontinska träsken, der de vestra Volskerbergen framgå och vid Terracina (Anxur) löpa ut i hafvet.

Latinerna vände sig åt vester och utbredde sig icke blott i landskapet söder om Tibern till de Volskiska bergen, hvilka sannolikt försmåddes, då slättlandet låg öppet, utan antagligen äfven i Campanien, hvars äldsta invånare, Ausonerne, troligen voro Latiner. Huruvida de ursprungligen haft fast fot längre i söder, i Lucanien och Bruttien, må [ 8 ]lemnas derhän. Enligt somliges mening voro de s. k. Italerna, dessa landskaps första inbyggare, af Latinskt ursprung, ehuru spåren af deras nationalitet gått förlorade genom inflytelsen af helleniska och samnitiska invandringar. Äfven på Sicilien kan i äldsta tider ett folk af latinsk stam hafva bott. Då traditionen uppgifver, att Latiums urinvånare varit Siculer, är detta möjligen att anse såsom en beteckning deraf, att de s. k. Siculerna, hvilka ännu på Thukydides' tid funnos qvar, tillhörde Latinernas stam.

I sydöstra delen af Italien, på den s. k. Messapiska eller Calabriska halfön, har man funnit inskrifter, författade på ett utdödt språk, det Japygiska, hvilket uppenbarligen skiljer sig från det italiska, Den folkstam, som talade detta språk, synes äfven hafva bott i Apulien. Dess betydelse är ringa, ty den förlorade redan i den äldsta historiska tiden sin sjelfständighet och gick upp i andra folk. Man har trott sig finna åtskilligt, som antyder, att Japygerna haft någon frändskap med Grekerna, hvarjemte man antagit, att de varit Italiens äldsta inbyggare.

Bro öfver floden Fiora vid Volci i Etrurien.

Af vida större betydenhet är ett annat folk, som under en lång tid sträckte sin makt öfver en stor del af Italien, nemligen Etruskerna. Dessa talade ett språk, hvars förhållande till andra ännu är en oafgjord fråga, Det är icke ens kändt, huruvida detta språk tillhört den stora indisk-europeiska språkfamiljen. Man har på den senare tiden sökt uppspåra likheter emellan Etruskiskan och Kelternas tungomål. För Etruskernas indisk-europeiska ursprung tala vissa föreställningar och sedvanor, som hos dem förekommo, särskildt med afseende på den dyrkan, som egnades de döde, men i andra afseenden framträder en lifsåskådning, som är skiljaktig från både Grekers och Italers. Religionen hade en dyster, hemlighetsfull karakter och var förenad med ett ceremonialväsen, som upptog grymma bruk, samt med en långt drifven teckentydning och många vidskepelser.

Hvarifrån Etruskerna kommit, är ovisst. Den gamla traditionen, som följdes af de romerska författarne, låter dem hafva inflyttat från Lydien. Någon verklig grund härtill kan icke uppvisas, utan berättelsen synes hafva uppkommit genom ett sammanställande af namnen Tursenner eller Tusker, Etrusker och Torrheber, Tyrsenner eller Tyrrhener. Dessa senare voro nemligen ett lydiskt folk, och en [ 9 ]föreställning om Etruskernas inflyttning från Lydien kunde så mycket lättare uppkomma, som å ena sidan lydiska stammar foro på hafven och idkade sjöröfveri, och å den andra Etruskerna äfven voro ett sjöfarande folk, icke utan benägenhet för sjöröfveri. Sjelfva kallade Etruskerna sig för Rasener, Rasenna, och man antager numera i allmänhet, att de till Italien kommit landvägen öfver de Rhätiska Alperna. Äfven är det icke osannolikt, att de, såsom somliga påstå, först varit bosatta i nordvestra Tvrolen och Graubünden.

3. Etruskisk graffasad.

Etruskerna togo först i besittning landet norr om Po, hvilket innehades af Umbrerne, och utbredde sig derifrån söderut, hvaremot de i norr småningom undanträngdes af de keltiska invandringarna. Söder om Po blandade de sig med Umbrerna, bland hvilka de bodde såsom herskande folk. Men såsom deras egentliga hemvist har man att betrakta det efter dem uppkallade landet från hafvet i öster till Apenninerna i vester och från Arnus i norr till Tibern i söder. Trakten norr om Arnus till Macra var omtvistadt gränsland, och området emellan den Ciminiska skogsåsen och Tibern synes först senare hafva blifvit etruskiskt, Sjövägen förde dem äfven till Campanien, der de anlade kolonier.

4. Etruskiska klippgrafvar vid Caere.

Etruskerna hade utbildat en förbundsförfattning. Tolf städer bildade ett förbund med en metropol eller hufvudstad, förnämligast för gemensam gudstjenst, och ett öfverhufvud eller öfversteprest. Någon sådan hegemoni, som i Grekland Athen och Sparta hade, utöfvade hufvudstäderna icke, och i verkligheten blef makten icke samlad på en hand. De särskilda städerna bibehöllo sin sjelfständighet: en hvar [ 10 ]synes hafva egt sin styresman, ett slags prest-konung. Man finner vanligen de etruskiska samhällena föra krig kvart för sig, och förbundet har tydligen varit af särdeles lös beskaffenhet. Inom samhällena tillhörde all politisk makt en adelskast. som tillika hade presterlig karakter. Massan af folket, hvilken tyckes hafva bestått af de underkufvade Umbrerna, var beroende af adeln.

5. Underjordisk grafkammare vid Caere. Plan: a hufvudkammare med 2 stensäten, b nisch, c sidokammare.
6. Underjordisk grafkammare vid Caere. Genomskärning.

Etrurien var ett rikt land, och folket förstod att draga fördel deraf. Handel och sjöfart blomstrade, och handtverksfärdigheten var högt utbildad. I mycket voro Grekerna Etruskernas läromästare och förebilder. Så äfven i byggnadskonsten, hvilken dock hos Etruskerna vann vidare utbildning särskildt genom användning af hvalfvet (bild 2). Den etruskiska arkitekturen framstår ej blott i och genom tempelbyggnaderna, utan måhända ännu mer i grafvårdarne, som äro dels underjordiska, eller i klippan bildade kamrar, dels ock kringmurade jordhögar (bild. 3—7).

7. Etruskisk grafhög (s. k. cucumella).

Etruskernas konstflit frambragte många rikt utsirade arbeten, isynnerhet i metall och bränd lera, hvilka voro afsedda till husgeråd och prydnader; särskildt berömda voro vaser och speglar (af brons) samt skålar och skrin. Äfven förekommo bildstoder af brons samt framställningar i relief på sten eller metall. I Etruskernas bildverk ser man spåren af deras förkärlek för målarkonsten, som hos dem med ifver idkades. Väggmålningarna i de underjordiska grafkamrarna vittna också ännu i dag om den etruskiska målarkonsten. Ämnen för de konstnärliga framställningarna lånade man från Grekland, hvars myter och sagor i Etrurien blefvo på mångfaldigt sätt återgifna (bild 9, sid. 12). Dock var det ej blott mytologiska och religiösa föreställningar, som den etruskiska konsten afspeglade. Äfven uppträden ur det dagliga lifvet voro föremål för dess behandling, isynnerhet i väggmålningar. Men med all sin tekniska skicklighet kunde den etruskiska [ 11 ]konsten af brist på idéer och sjelfständigt skapande snillekraft icke höja sig till samma ståndpunkt, som den grekiska. Etruskernas konstverk voro i det hela stela och hårda och saknade det fina behaget hos de grekiska.

I nordöstra delen af Italien voro Illyriska stammar bosatta. Af deras språk hafva endast enskilda ord bibehållit sig. Man har dock trott sig återfinna spår deraf i det albanesiska.

Ligurerna bodde, såsom ofvan är angifvet, i vestra delen af det nordliga Italien och, enligt somligas uppgift, äfven i Etrurien, hvarifrån de af Etruskerna skulle hafva blifvit undanträngda eller underkufvade. De tillhörde icke den italiska stammen, och osäkert är, mecl hvilket folk de voro närmast beslägtade. Man har uppgifvit de forna Ibererna, hvilkas språk bibehållit sig i det baskiska,

Utom de nu nämnda folken, hvilkas invandring i Italien skett före den tid, då historiens ljus började falla på landet, hafva vi att här uppgifva två nationer, som senare lagt särskilda delar af Italien under sitt herravälde, nemligen Greker och Kelter.

Den grekiska invandringen skedde först från Asien, senare från öarna och det egentliga Hellas. Den var dels Achäish (Sybaris, Kroton m. fl.), dels Dorisk' (Tarent m. fl.), dels Jonisk (Kyme m. fl.). Invandrarne nedsatte sig i södra delen af halfön och på Sicilien. På båda ställena utbredde de sig så, att de förra inbyggarnes nationella sjelfständighet till en stor del gick förlorad. Sådant blef åtminstone fallet i de landskap, dit de achäiska samhällena förde den grekiska odlingen. Också blef dessa samhällens blomstring, ehuru lysande, dock föga varaktig. Af större betydelse voro Tarent och Kyme, hvilka genom handel och samfärdsel bidrogo att sprida grekisk civilisation. På Sicilien hade större delen af kolonierna, såsom Syrakusa och Akragas, doriskt ursprung; andra, såsom Zankle (Messana) m. fl. voro joniska. Här råkade Hellenerna snart i fiendskap med Phenicierna (Karthago). På östra kusten af Italien synas inga grekiska kolonier hafva blifvit anlagda; den helleniska odling, som sydöstra Italien tillegnade sig, utgick egentligen ifrån Tarent. Äfven vestkusten norr om Vesuvius förblef i det hela stängd för hellenisk kolonisation, ehuru visserligen Grekerna idkade sjöfart jemväl åt detta håll och upprättade ett eller annat faktori på öar eller uddar, särskildt i Etrurien.

Hvad tiden för anläggningen af de grekiska kolonierna angår, så kan den icke med visshet bestämmas mer än för somliga. Så synes det kunna antagas, att Tarent och Sybaris blifvit grundlagda i romerska statens första århundrade. Det dröjde emellertid icke länge, [ 12 ]förr än den grekiska civilisationen rikt blomstrade i det nedre Italien, som i följd häraf erhöll namnet Stor-Grekland.

Kelterna, hvilka af Romarne benämndes Galler, voro ett indiskt-

8. Etruskisk spegel, föreställande Semele, hennes son Bacchus, Apollo och en Satyr.

europeiskt folk. Man antager vanligen, att de tidigare än Greker och Italer invandrat i Europa. Att deras språk visar frändskap med det italiska, har redan blifvit omtaladt. Sitt egentliga stamhåll fingo de i det efter dem benämnda Gallien. För deras vandringar och tåg från [ 13 ]Gallien till andra länder och särskildt till Italien, skola vi på annat ställe redogöra.