Invokation
| ← Gossen och leksakerne |
|
INVOKATION.
Inför din tron i ett bedjande skick,
mäktige Febus, jag dristar mig sänka!
Muntran och mod med en gynnande blick
värdes mig skänka!
Gif af din skyddande godhet ett rön:
bifall en ifrig försökares yrkan!
Uppfyll min önskan, behjärta min bön,
gilla min dyrkan!
Bland den alldagligt dig offrande här
ställ mig, o Febus, ej bortskymd i hopen,
den du blott lusten och rimmet beskär,
tröttad af ropen.
Lär mig att skåda vidt fjärran ifrån
vägen till ryktbarhet, brant och besvärlig,
icke mig tro, när jag stiger på tån,
bål och förfärlig.
Hänför min inbillning, elda mitt blod,
gif mina tankesprång syftning och styrsel!
Gif mig eteriska sångarens mod,
icke hans yrsel.
Icke den ton, du åt lycksökarn gaf,
skalbaggar lik, som vid jordbrynet surra:
kraften af sången, när skimret drags af,
bara ett hurra.
Icke den bardens, som färdig och snar
sporrar sin vingade fåle till Pinden,
osar och viftar ett rökelsekar,
styr efter vinden.
Gif mig, Apollo, den ädlare lott,
styrka och lenhet i växlande blanning,
tonen egentlig för koja och slott,
klarhet och sanning.
Måtte min sång i vår stojande värld
väcka förfinade känslor för nöjet,
fåfängans, skrytets och höghetens flärd
agas af löjet.
Lär mig att stundom, pindarisk i glans,
alstra ett kväde, som hopen förstummar!
Värj dock min skaldmö från skrik utan sans,
intryckta tummar.
Gif mina målningar värma och färg,
enighet, klokhet och ordning i sätten,
hejd och försyn att ikläda en dvärg
rustning af jätten.
När i en odes högtstrålande sken
hjältarnes bragder jag går att beprisa,
låt ej min sångmö, förhesad och klen,
tralla en visa.
Måtte, då krigarn i härnad och blod
trotsande mött de eldsprutande svalgen,
lofsångens platthet ej pröfva hans mod
mer än bataljen.
Offren åt dygder, som pryda vårt land,
likne af blomstren det friskande doftet,
icke en vallmo, med prisgirig hand
räckt utur stoftet!
Låt af exempel mig aldrig förförd,
bryta hos grannen ett ax uppå tegen:
blifve en rik eller knappare skörd
alltid min egen.
Febus! det offer, min dyrkan dig bragt,
värdes ej döma som lättsinnig yra!
Bönhör mig, eller, försmådd af din makt,
krossa min lyra!
(1809.)