Invokation
I öfverkloke i vår värld,
hur liten tack den nit är värd
att sanningsglaset för oss hålla,
att gillra med förnuftets garn!
O, lämnen oss — vi äro barn —
och våra lekverk och vårt flarn
låt oss i ostördt lugn behålla!
(1798.)
⁎
INVOKATION.
Inför din tron i ett bedjande skick,
mäktige Febus, jag dristar mig sänka!
Muntran och mod med en gynnande blick
värdes mig skänka!
Gif af din skyddande godhet ett rön:
bifall en ifrig försökares yrkan!
Uppfyll min önskan, behjärta min bön,
gilla min dyrkan!
Bland den alldagligt dig offrande här
ställ mig, o Febus, ej bortskymd i hopen,
den du blott lusten och rimmet beskär,
tröttad af ropen.
Lär mig att skåda vidt fjärran ifrån
vägen till ryktbarhet, brant och besvärlig,
icke mig tro, när jag stiger på tån,
bål och förfärlig.
Hänför min inbillning, elda mitt blod,
gif mina tankesprång syftning och styrsel!
Gif mig eteriska sångarens mod,
icke hans yrsel.
