Jöns Lekare satt vid elden, som pep bland sura trän,
och sög sin vinrotspipa och sträckte styva knän.
Han talade gamla sagor på ett rent och ohöljt språk
om forna dagar och kvinnor och rus och älskogsbråk.
”Mina kvinnor ha varit många, och bli väl många fler
fast hågen att be och att brinna har slocknat mer och mer.
Och somliga ha väl gråtit — och andra ha skrattat kallt,
och kvinnan hon är väl underlig, för att Gud har så befallt.
Min första var ond och hetsint och öm och grym och snäll,
och med erfaren, trånande kärlighet förförde hon mej en kväll
och grät många bittra tårar och ville ha mej till äkta man —
Men det är somt en kan och somt en på inga villkor kan.
Den andra var emanciperad och ren och kysk och skär,
och predikade renhet i levernet och var fri från köttets begär.
Och jag var ett Adams barn och fann klokast att packa och gå. —
Hennes tal jag gömde i hjärtat och trodde hon menade så.
Men jag undrar ändå om predikandet var bara ett nytt sorts garn,
för hon är gift sedan länge och har många, många barn...
Och det vart många andra, som jag inte mera minns.
Och där lusten brunnit hetast är ett rum där intet finns.
Ty den sista kvinna jag älskat, det sista begär jag känt,
har gjort min själ till ett tomrum, där det innersta är förbränt.
Och till sist är väl allting aska och vitt som vissnat strå —
och kanske det är det bästa — det blir nog lugnast då.”
