Jag längtar af alt hierta

Jag längtar af alt hierta av Olof Kolmodin

Diktad 1731. Publicerad 1734 som nr 3 i Andelig Dufworöst under Första Afdelningen. Böne-Röst. Den Den 25 K. Davids Psalm. Sjungs till samma melodi som Til Dig af hjertans grunde. Senare bland annat som nr 560 med samma inledningsrad men i en annan version översatt 1694 av Jakob Arrhenius efter tyskan av Christoph Knoll i 1937 års psalmbok, se Jag längtar av allt hjärta (Knoll).
På Wikipedia finns en artikel om Jag längtar av allt hjärta.

Versionen i Andelig Dufworöst, 1734

1.
Jag längtar af alt hierta,
O HErre, efter Dig.
Du wärdes af all smärta
Och nöd förlåssa mig.
Min Gud, jag på Dig hoppas,
Bewara mig för skam,
At owäns frögd ej knoppas,
Och skjuter blommor fram.

2.
De folk, som Dig förbida,
Ej komma uppå fall;
Ty alt, ehwad de lida,
Dem nyttigt wara skal;
Men de, som Gud förgäta,
De skola skämma sig,
Då Gud wil til dem mäta,
Den kalk de ärna mig.

3.
Gud, wisa mig de wägar,
som jag bör wandra på.
Den stig, du föra plägar,
Lär mig at rätt förstå.
Lär mig Din sanning rena,
I henne led Du mig.
Du äst min hjelp allena,
Jag städs förbidar Dig.

4.
Min ungdoms fel mig kränka.
Förgät mitt öfwerdåd.
Men, om dig täckes tänka,
Så tänk uppå Din Nåd,
Dig ewig är och blifwer;
Mig efter henne döm.
Du skulden eftergifwer,
Det är ju Ditt beröm.

5.
Dig, HERre, wil jag prisa.
Ty du äst god och from;
Du wilt oss underwisa,
Uti Din kännedom.
De elända Du leder,
Uppå Din sannings stig,
Som Ditt förbund och seder,
Behålla stadelig.

6.
För Ditt Namns skull, o HErre,
War nådig mina skuld;
Den är fast stor, ty wärre!
Men Du äst from och huld,
Och bästa wäg dem lärer,
Som frukta Dig med lust,
Samt dem til arfs beskärer,
det goda landets must.

7.
Din hemlighet dem skygger,
Som i Din fruktan stå.
Förbundet, som du bygger,
De också weta få.
Min ögon se til HErran,
Då owäns när mig snär:.
Min Gud, war Du ej fjerran,
Då jag förlåten är.

8.
Min hjertans ångst och qwida
Är alt för stor och swår;
Den nöd, jag måste lida,
Du; HErre bäst förstår.
Se till min stora jämmer,
Och utu nöd mig för;
Ty mig min fiend skämmer,
Och ganska orätt gör.

9.
Min själ, o HERre, frälsa;
För skam bewara mig..
Du äst ju, Gud, min hälsa,
Jag tröstar uppå Dig;
Din fromhet mig beware.
Förlossa Israel,
Ifrån all nöd och fare,
Til både kropp och själ.

1.
Jag längtar av allt hjärta,
o Herre, efter dig.
Du värdes från all smärta
och nöd förlossa mig.
De själar dig förbida,
ju komma ej på fall,
och allt som de få lida,
dem nyttigt vara skall.

2.
Gud, visa mig de vägar,
som jag bör vandra på.
Den stig du föra plägar,
lär mig att rätt förstå.
Uti din sanning rena,
du värdes leda mig.
Du är min hjälp allena,
jag städs' förbidar dig.

3.
Min ungdoms fel mig kränka.
Förgät mitt överdåd.
Då du på mig täcks tänka,
så tänk uppå din nåd,
som evig är och bliver,
mig efter henne döm.
Du skulden eftergiver,
det är ju ditt beröm.

4.
Dig Herre, vill jag prisa.
Rättfärdig du ju är.
Din väg vill du ock visa,
den ödmjukt hjärta bär.
Du trofast dem ledsagar,
som hålla ditt förbund,
och älska dina lagar,
av redligt hjärtas grund.

5.
För ditt namns skull, o Herre,
förlåt mig all min skuld,
som är så stor, dessvärre,
och var mig god och huld.
Din väg du dem ju lärer,
som ha i dig sin lust,
och dem till arv beskärer,
det goda landets must.

6.
Din hemlighet dem hägnar,
som i din fruktan stå.
Från himen manna regnar,
när de i öknen gå.
Förbundet som du bygger,
blir uppenbart för dem.
Din sky dem överskygger,
din eldstod för dem hem.

7.
Min själ, o Herre, frälsa,
ur denna jämrens dal.
Du är, o Gud, min hälsa,
min fröjd i allt mitt kval.
Din hand skall mig bevara.
Förlossa Israel,
ifrån all nöd och fara,
till både kropp och själ.