Jenny/Del II/Kapitel 03
| ← Kapitel II |
|
Kapitel IV → |
III.
Två dagar senare, medan Jenny stod och arbetade på eftermiddagen fick hon besök av Helges far.
Nu, då han stod där, med hatten i hand, såg hon att hans hår var alldeles grått — så grått att man inte kunde se vilken färg det ursprungligen haft. Men ung såg han i alla fall ut. Figuren var slank, en smula lutande, men inte som på en åldrad man utan snarare som om han varit för spenslig till sin längd. Och ögonen voro unga — ehuru de blickade trista och trötta ut ur det magra slätrakade ansiktet — men de voro så stora och så ljust blå, att de gjorde ett underligt vidöppet intryck, förundrat och tankspritt på samma gång.
»Ja, ni kan väl förstå att jag längtar efter att få hälsa på er, Jenny Winge», sade han och räckte henne handen. »Nej, kära — ta inte av er förklädet! Och säg ifrån om jag stör.»
»Nej, kära då», sade Jenny glatt. Hon tyckte om hans leende och hans röst, och hon kastade ifrån sig målarförklädet på vedlåren. »Det är snart för mörkt i alla fall. Så snällt av er att titta upp till mig.»
»Det är en evighet sen jag har varit på någon ateljé», sade Gram och såg sig om. Han satte sig i soffan.
»Umgås ni inte med någon av de andra målarna, inte med någon av era samtida?» frågade Jenny.
»Nej, inte med någon», sade han kort.
»Men —» Jenny tänkte sig för. »Hur i all världen har ni för övrigt hittat hit? — Har ni frågat er för hemma hos mig — eller i konstföreningen?»
Gram skrattade.
»Nej. Men jag såg er ju i trappan i förrgår. Och så i går, då jag gick till mitt arbete såg jag er igen — jag gick efter er en bit, jag tänkte att gå fatt er och presentera mig. Ni gick in här och jag visste att det fanns en ateljé här i huset. Nåja, och så kom jag på den idén att gå upp och avlägga mitt besök hos er.»
»Vet ni» — Jenny smålog muntert — »Helge gick också efter mig på gatan, efter mig och en väninna till mig. Det var så att han hade gått vilse där borta i de gamla gränderna vid Lumptorget. Och så kom han fram och tilltalade oss — slog sig i språk med oss, som det heter. Det var på det viset, som vi blev bekanta. Vi tyckte ju att han var en smula fräck. — Men det ser ut, som om det skulle vara av er som han ärvt sin dristighet.»
Gram rynkade pannan och satt tyst ett tag. Jenny fick en obehaglig förnimmelse av att hon sagt någonting galet. Hon letade efter vad hon skulle säga.
»Får jag kanske lov att koka en kopp te åt er medan ni är här?»
Hon tände utan vidare teköket och satte på vatten.
»Jaja, fröken Winge — men ni skall inte vara ängslig för att Helge för övrigt liknar mig. Han har inte det minsta gemensamt med sin far.» Han skrattade.
Jenny visste inte riktigt vad hon skulle svara härpå. Hon tog sig för att sätta fram tekoppar.
»Ja, här är ganska tomt, som ni ser. Men jag bor hemma hos min mor.»
»Åh, så. Jaså ni bor hemma. — Det är visst en bra ateljé — är det inte det?»
»Jag tror det.»
Han satt och stirrade framför sig litet.
»Ja, fröken Winge — jag har tänkt så mycket på er. — Jag har tyckt mig förstå av min sons brev att ni och han —.»
»Ja, Helge och jag håller mycket av varandra», sade Jenny. Hon stod framför honom och såg ned på honom. Gram tog hennes hand och höll den en stund i sin.
»Jag känner min son så lite, Jenny Winge. Jag vet i grunden ingenting säkert om hurudan han är. Men när ni tycker om honom, känner ni honom väl — säkerligen bättre än vad jag gör. Och det att ni håller av honom, det tar jag som bevis på att jag kan vara glad och stolt över honom. Jag har alltid trott att han var en bra pojke — ganska begåvad också. Att han håller er kär, det är jag viss på, nu sedan jag har sett er. Måtte han bara göra er lycklig, Jenny!»
»Tack», sade Jenny och gav honom handen igen.
»Ja» — Gram blickade framför sig. »Ni kan förstå att jag tycker om pojken — min ende son. Jag tror nog också att Helge tycker om mig — i grund och botten.»
»Det gör han. Helge är mycket fäst vid er. Både vid er och sin mor.» Hon rodnade i detsamma, som om hon sagt något otillbörligt.
»Ja, jag tror det. Men han har givetvis tidigt lärt sig inse att hans far och mor — att de inte voro något för varandra. Helge har haft ett dåligt hem, Jenny. Jag kan lika gärna säga det själv, för om ni inte redan har förstått det, så kommer ni snart nog att göra det; ni är bestämt en klok flicka. Men just därför tror jag att Helge skall förstå vad det är värt att ni två funnit varandra. Och han kommer att fara varligt fram med er och sig själv.»
Jenny slog i te.
»Så där! Helge brukade komma upp och dricka te hos mig i Rom om eftermiddagarna. Det var egentligen på de eftermiddagsstunderna, som vi lärde känna varandra, tror jag.»
»Och så blev ni förtjusta i varann?»
»Ja — inte genast. Det vill säga, i grunden voro vi det väl. Men vi tänkte inte annat än att vi voro goda vänner. — Ja, sen kom han ju också och drack te hos mig, kan ni väl förstå.»
Gram smålog och Jenny smålog också.
»Kan ni berätta mig något om Helge då han var pojke — liten menar jag — och allt sådant.»
Gram smålog trist och skakade på huvudet.
»Nej, Jenny. Jag kan inte berätta er något om min son. Han var snäll och lydig jämt. Flitig i skolan — inte något ljus, men så där jämnt flink och flitig. Men Helge var mycket sluten av sig, som gosse — ja, som vuxen med — i alla fall gentemot mig — —
Berätta hellre ni, Jenny», log han varmt.
»Om vad då?»
»Om Helge, menar jag. Ja visa mig hur min son ter sig i en ung flickas ögon, då hon håller av honom. Nu är ni ju inte någon vanlig ung flicka heller — utan en duktig målarinna och klok och söt tror jag ni är. Kan ni inte säga mig, hur ni kom att tycka om Helge — vilka egenskaper hos gossen det är som gjort att ni valt honom — låt höra!»
»Ja.» Hon brast ut i skratt. »Det är nu inte så lätt att säga — vi blev som sagt förtjusta i varann.»
»Nå.» Han skrattade också. »Ja, det var nu dumt frågat, Jenny. Det var alldeles som om jag skulle ha glömt hur det är att vara ung och förälskad — inte sant?»
»Inte sant! Vet ni det säger också Helge så ofta. Det var också något som jag tyckte om honom för. Han var liksom så ung. Jag såg mycket väl att han var sluten av naturen — och så öppnade han så småningom sitt inre för mig.»
»Det förstår jag så väl — att man får tillit för er, Jenny. Ja, men berätta mera då —
Nej, ni behöver inte se så förskräckt ut. Jag menar naturligtvis inte att ni skall berätta mig er och Helges kärlekshistoria eller något dylikt —
Berätta mig bara lite om er själv och Helge. Om ert arbete, barn. Och om Rom. Så att jag, gamle man kan minnas igen hur det var att vara konstnär. Och fri. Och att arbeta med det, som var ens glädje att arbeta med. Och ung. Och förälskad. Och lycklig —»
Han blev sittande ett par timmar. Då han skulle gå och stod i överrock med hatten i hand, sade Gram lågt:
»Hör nu Jenny. För det tjänar ju inte något till att försöka dölja för er hur förhållandena i mitt hem äro. Det vore bättre när vi träffas där, om vi inte låtsas att vi redan känner varandra. Jag menar så att Helges mor inte får veta att jag gjort er bekantskap på egen hand. Också för er skull — så att ni inte blir utsatt för spydigheter och obehag. Det är nu en gång så, att bara hon vet att jag tycker om någon — i synnerhet en dam, så är det nog för att få henne ovilligt stämd emot den ifrågavarande.
Ni tycker väl det är underligt. Men Ni förstår mig väl?»
»Ja», sade Jenny spakt.
»Ja, farväl då, Jenny. Jag är så glad för Helges skull — vill ni tro det?»
Hon hade skrivit till Helge kvällen förut och
berättat om sitt besök i hans hem. Och hon hade läst
igenom brevet med en plågsam känsla av hur torr och fattig
beskrivningen blivit om hennes möte med modern.
Då hon skrev till honom denna afton, berättade hon om hans fars besök. Men så rev hon sönder brevet och började ett nytt. — Det var det där om att fru Gram inte skulle veta det, som var svårt att tala om. Det var pinsamt att börja med att ha hemligheter med den ena gent emot den andra. Å Helges vägnar erfor hon en slags förödmjukelse att hon på detta sätt blivit medveten om eländet i hans hem. Det slutade med att hon inte nämnde något alls om det i brevet — det var lättare att förklara det för honom då han kom.