Jerusalem/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  “Murar av guld och portar av bränt glas”
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Korsbäraren
Gordonisterna  →


[ 19 ]

KORSBÄRAREN.

Under alla de år, som den Gordonska kolonien hade funnits i Jerusalem, hade varje dag på den heliga stadens gator visat sig en man, som släpade på ett tungt och klumpigt träkors. Han talade till ingen, och ingen talade till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim, som fullgjorde en botövning.

Den stackars korsbäraren sov om natten i en grotta borta på Oljoberget. Varje morgon, när solen gick upp, steg han ut på berget och såg ner på Jerusalem, som låg på Sionshöjden mittemot honom. Han brukade överblicka staden såsom en sökande, flyttande ögonen från hus till hus, från kupol till kupol med ett ivrigt granskande, som om han hade väntat, att någon stor förändring skulle ha inträffat under natten. Äntligen, då han tycktes inse, att allt var sig likt, drog han en djup suck. Han gick tillbaka in i sin grotta, lyfte det stora korset på sina skuldror och satte på sitt huvud en krans, sammanvriden av stickande törnen.

Så började han vandra utför berget, släpande sin tunga börda mellan vingårdar och olivplanteringar, ända tills han nådde den höga muren, som omgav Getsemane örtagård. Här brukade han stanna utanför en låg port, lade ner korset på marken och stödde sig mot dörrposten som för att vänta. Gång på gång böjde han sig ner och lade ögat till nyckelhålet för att se in i den lilla örtagården. Om han då såg någon av franciskanerna, som vårdade Getsemane, röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna, kom ett spänt uttryck över hans ansikte, och han smålog i glad förväntan. Men strax därpå skakade han på huvudet, han tycktes ha kommit till klarhet om att den han sökte inte skulle komma. Han lyfte åter upp korset och vandrade vidare.

[ 20 ]Sedan hade han för vana att gå utför bergets lägre terrasser ner i Josafats dal med den stora judiska begravningsplatsen. Det långa korset släpade efter honom, det slamrade mot de många gravhällarna och rubbade småstenarna, som voro strödda över dem. Gång på gång stannade han, när han hörde stenarnas rassel, och såg sig om, i tydlig tro att någon kom gående efter honom. För varje gång han märkte, att han hade misstagit sig, drog han åter en av sina tunga suckar och vandrade vidare.

Dessa suckar blevo till ett djupt stönande, när han hade nått dalbottnen och det nu förestod honom att släpa det väldiga korset uppför bergshöjden, på vars krön Jerusalem ligger. På denna sida finnas den muhammedanska befolkningens gravar, och ofta såg han där en sörjande kvinna sitta insvept i sin vita överklädnad på en av de låga, kistlika gravvårdarna. Han stapplade då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd av slamret, som åstadkoms, då korset drogs över vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, som var täckt av en tät, svart slöja och väckte den föreställningen, att där inte fanns något annat än ett tomt, mörkt hål. Då vände han om med en rysning och drog vidare.

Han klättrade med outsäglig möda ända upp till kullens krön, där stadsmuren reser sig. Sedan brukade han vandra på en smal stig utanför muren fram emot Sions kulle på södra sidan av berget och nådde upp till den lilla armeniska kyrkan, som kallas Kaifas‘ hus.

Här lade han åter ner korset på marken och tittade in genom nyckelhålet. Men han nöjde sig inte med detta, utan han grep om klocksträngen och ringde. När han en stund därefter hörde tofflor smälla mot stenläggningen, smålog han och förde redan händerna upp till törnekronan för att lyfta den av huvudet.

Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade porten, fick syn på korsbäraren, gjorde han ett nekande tecken med huvudet.

Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom den halvöppna dörren. Han överfor med blicken den lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade frälsaren, och förvissade sig om att den var alldeles tom. Hans ansikte fick ett uttryck [ 21 ]av djup grämelse, han drog otåligt igen porten och vandrade vidare.

Det tunga korset slamrade mot den av stenar och gamla byggnadsrester betäckta marken på Sion. Det fördes nu framåt med större fart, liksom om otålig förväntan hade givit dess bärare bättre krafter. Han vandrade fram mot staden och lade inte ner korset på marken förrän utanför den tunga, gråa byggnad, vilken vördas som kung Davids grav, men även sägs innesluta salen, där Jesus instiftade den heliga nattvarden.

Den gamle brukade här lämna korset, medan han själv gick in på gården. När den muhammedanske portvakten, som eljest kastade vreda blickar efter alla kristna, såg honom komma, böjde han sig ner inför den, vars förstånd var hos Gud, och kysste hans hand. Varje gång den gamle mottog denna vördnadsbetygelse, såg han mannen förväntansfullt in i ansiktet. Men i nästa ögonblick ryckte han till sig sin hand, torkade av den på sin långa, grova kåpa, vände om ut i det fria och lyfte upp korset på sina axlar.

Med oändlig långsamhet brukade han sedan vandra tvärsigenom staden bort till dess nordligaste del, där Kristi lidandes väg löper fram i sin tunga dysterhet. Så länge som han befann sig på folkfyllda gator, blickade han in i varje ansikte, stannade, forskade och vände sig åter bort i evig missräkning. Godsinnade vattenbärare, som sågo, att han svettades under sin svåra vandring, räckte honom ofta en liten tennskål fylld med vatten, och grönsakshandlarna brukade kasta till honom en handfull bönor eller pistascher. Då dessa gåvor bjödos honom, mottog han dem först med strålande vänlighet, men sedan vände han sig missnöjd bort, som hade han väntat något helt annat och bättre.

När han kom in på de trånga gator, som utgöra passionsvägen, såg han hoppfullare ut än under förra delen av vandringen. Han stönade mindre djupt under tyngden av korset. Han rätade upp ryggen och såg sig omkring likt en fånge, som nu var säker om sin befrielse.

Han utgick från den första av de fjorton stationerna på Kristi lidandes väg, som hela gatan uppför äro utmärkta [ 22 ]med små stentavlor. Men han stannade inte förrän utanför Sionssystrarnas kloster i närheten av Ecce-Homobågen, där Pilatus visade Kristus för folkmassan. Här slängde han ner korset i gatan som en börda, den han aldrig mer skulle behöva lyfta, och bultade på klosterporten med tre starka, pockande slag. Innan ännu någon hade hunnit öppna, hade han ryckt törnekronan av huvudet, och ibland var han så viss på sin sak, att han kastade den till en av de hundar, som hade sin sovplats i närheten av klostret.

Där inne i klostret kände man till hans bultning. En av de fromma systrarna öppnade portluckan och stack ut till honom ett litet runt bröd.

Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av förtvivlan. En lång stund stod han kvar utanför porten. Äntligen återfick han sitt utseende av tålmodigt lidande. Han böjde sig ner efter brödet och åt upp det med rovgirig hunger. Han sökte reda på törnekransen, och han lyfte åter upp korset.

Endast ett par ögonblick senare stod han i strålande förväntan utanför det lilla kapell, som kallas Sankta Veronikas hus, och nedtyngd av missräkning vandrade han därifrån. Han gick hela gatan uppför från station till station, väntade med samma visshet sin befrielse vid kapellet, som betecknar läget för Rättvisans port, genom vilken Jesus lämnade staden, och vid platsen, där frälsaren talade till Jerusalems kvinnor.

När han sålunda hade tillryggalagt Kristi lidandes väg, hände honom någon gång, att han kom in på den trånga gården till den heliga gravens kyrka. Men här lade inte den stackars korsbäraren ner sin börda, här ryckte han inte törnekronan från huvudet. Så snart han varseblev den dystra, grå fasaden, vände han sig bort och flydde. Den gamle botgöraren tycktes vara övertygad om att på detta enda ställe skulle han omöjligt kunna finna vad han sökte.


Asterisk.svg


Det var på kvällen den dagen, då Birger Larsson hade blivit begraven. Alla, som hörde till kolonien, både de [ 23 ]gamla Gordonisterna, som hade bott i Jerusalem i snart fjorton år, och svensk-amerikanarna, som hade farit över med Hellgum, och de nykomna dalbönderna hade varit församlade till aftongudstjänst, men för hettans skull hade de inte kunnat hålla den inomhus, utan de hade flyttat ut stolar på takterrassen utanför församlingssalen och talat och sjungit under bar himmel.

När gudstjänsten var slut, hade de andra gått till sina sysslor, men dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldeles tyst ibland dem. Birger hade efterlämnat hustru och åtta barn, och de sutto där och småsnyftade. Till dem sade en och annan ett par ord då och då för att påminna dem om att de inte behövde vara bekymrade för sin framtid.

— Det är inte så med er som med änkor och faderlösa ute i världen, sade de till dem. Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder och systrar, som tar hand om er.

Solen gick ner, medan de sutto där, och sedan mörknade det hastigt, så att måne och stjärnor blevo synliga. Men det strök ingen kylande vind fram över bergen denna kväll, utan hettan och kvalmet fortforo. Det hade varit olidligt varmt förut på dagen, och flera av dalfolket kände feberrysningar ila genom kroppen. De började tro, att det skulle gå med dem alla som med Birger Larsson, och när de sutto i mörkret och tystnaden, undrade de vad Guds mening var med att sända dem ut till detta land, om de inte skulle kunna leva där.

Allt annat här ute hade varit mycket bättre, än de hade vågat vänta. De hade trott, att de skulle möta endast svårigheter och försakelser, men i stället föreföll det, som om kolonisterna här ute voro välmående och hade det bra ställt för sig. Utom det stora huset utanför Damaskusporten, där de hade församlingssal och matrum och kök och tvättrum, och där dessutom de förnämsta dalbönderna hade fått var sitt stora, präktiga rum för sig och sin familj, hyrde kolo[ 24 ]nisterna tre hus inne i Jerusalem. Två av dessa användes till bostäder, men det tredje brukades till skolhus. Det hade inte varit en liten glädje för dalfolket att finna, att kolonien hade en alldeles förträfflig skola, där deras barn skulle få bättre lärdom, än de hade kunnat ge dem hemma.

Dalbönderna hade knappt hunnit med annat än att packa upp sina saker och få ordning i sina rum, men karlarna hade märkt, att det fattades en del bohag och möbler, och de hade börjat tala om att de skulle göra sig hyvelbänkar och snickra ihop stolar och bord och sängar och diskbänk och köksskåp och annat, som behövdes. De hade också hört kvinnfolken tala om att det var svårt att få ordentligt bröd i den där österländska bakugnen, som fanns i huset, och de funderade på att mura om den. Och på samma sätt som karlarna hade deras hustrur börjat tänka på vad gagn de skulle kunna göra i kolonien. Det såg ut, som om det inte skulle bli ont om sysselsättning för dem heller.

De gamla Gordonisterna hade sitt egentliga arbete med att sköta skolan och att gå omkring till sjuka och hjälpa fattiga, och de fortsatte med detta alltjämt. Medan de ännu voro ensamma, hade de lejt till alla sysslor, men sedan svensk-amerikanarna hade kommit, hade dessa åtagit sig köksbestyren. Det var inte litet göra. De hade att sörja för en hundratjugu personer dag ut och dag in. Men det var, som om de hade glömt allt annat utom att laga mat och tvätta kläder. Nu ville dalkvinnorna ta på sin del att väva och sy det, som behövdes. De skulle med det snaraste sätta upp sina vävstolar och väva kläder, mattor, handdukar och fint duktyg, för vart skulle det bära åstad, om man skulle nödgas köpa allt sådant för så mycket folk, som de voro?

Men det, som var ännu bättre än detta att tänka på, det var den stora kärlek och den glädjefulla välkomst, som de hade mött i kolonien. De kunde ännu inte tala med de gamla Gordonisterna, men de märkte väl, att dessa gjorde allt, vad de förmådde, för att nykomlingarna skulle känna sig hemmastadda och lyckliga. Och svensk-amerikanarna vittnade om dem, att de aldrig hade råkat bättre folk. De voro färdiga att hjälpa, närhelst de kunde, aldrig sade de ett ovänligt [ 25 ]ord, och aldrig visade de, att de tyckte sig vara förmer än bönderna, som de hade förenat sig med. Ingen ville behålla något ensamt för sig, utan vad en ägde, ägde alla. Och det var en sådan glädje över dem. De lekte som barn själva, och deras barn voro, som de, modiga och sorglösa och lekfulla.

Det yppersta av allt i dalböndernas ögon var ändå, att de voro i Guds stad Jerusalem. De hade inte trott, innan de kommo hit, att det kunde vara så ljuvt att vistas på de ställen, där Jesus hade vandrat. Men det var att liksom ständigt se honom för sina ögon, de påmindes jämt om honom. Det låg en salighet över livet, såsom det måste ha varit bland de skaror, som följde frälsaren, när han vandrade på jorden, och övergåvo allt för att få leva av hans ord.

Allt hade slagit väl ut, om inte detta hade varit, att de inte tycktes kunna leva i det Heliga landet. De tyckte, att varje munfull luft, som de insögo, var full av gift. Vad var Guds mening? Hade han fört dem till att se gryningen av ett nytt, härligt liv endast och allenast för att låta dem dö?

Medan bönderna sutto med dessa tankar och dessa frågor, reste sig helt hastigt skolmästarns Gertrud med ett högt utrop.

— Ser ni honom? frågade hon, under det att hon höll sina blickar riktade söder ut i riktning mot Jerusalem och samtidigt var så bestört, att hon måste hålla om stolstyret för att inte falla.

Själva staden Jerusalem syntes inte från kolonien, därför att några kullar lågo hindrande i vägen. Det är många, som tro, att en av dessa kullar är det verkliga Golgata, och att det är med orätt, som man anser, att det har legat på den plats, där den heliga gravens kyrka nu reser sig.

Och nu såg Gertrud en gestalt stå på toppen till just den kullen. Hon såg honom tydligt mot den månljusa himlen. Det var en man, som bar en lång livklädnad, som hade en törnekrona på sitt huvud och höll ett stort kors upprätt bredvid sig.

Allt dalfolket blickade åt samma håll som hon och såg samma syn. De flesta reste sig och skyndade fram till balustraden för att se bättre, men några blevo stående, som om synen alldeles hade överväldigat dem. Och det, som de sågo, [ 26 ]upplöste sig inte till en drömbild. Mannen med törnekronan och korset stod tydligt skönjbar där uppe på den kullen, som tros vara den rätta korsfästelseplatsen. Han blev övernaturligt stor i det gröngråa månskenet, och det var nog ingen av dalbönderna, som trodde, att det, som de sågo, var något jordiskt och verkligt.

Men Hellgum, som också hade suttit ibland dem, skyndade sig nu att upplysa dem om vem det var, som stod på kullen.

— Det där är en vansinnig stackare, sade han. Jag har redan sett honom här i Jerusalem många gånger. Han tror, att han bär Kristi kors och att han måste släpa på det, tills han har funnit någon, som vill bära det i hans ställe.

Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad Hellgum sade. Allas blickar hängde fast vid mannen på kullen. Han hade visat sig för dem på ett sådant sätt, att de hade svårt att överge tanken, att det var något underbart med hans framträdande.

Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat fram till takkanten, måste ha hörts ända upp till korsbäraren. De sågo hur han vände sitt ansikte mot dem och betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, hängde det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det hördes hur han stönade under sin tunga börda och hur korset skrapade mot den steniga marken.

Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansinnige varje dag brukade genomströva Jerusalem och hur han skyndade emot varje mötande, i ständig förhoppning att han skulle råka den, som skulle avlösa honom. Men dalfolket tog inte sina blickar från korsbäraren.

För ett ögonblick försvann han bland kullarna, men strax efteråt syntes han nere på vägen, som förde till kolonien.

— Han kommer hit, han kommer hit! sade några, och deras röster ljödo upprörda, som om de ännu inte hade fått klart för sig, att det inte var Kristus, som kom vandrande där nere.

— Ja, han gör så, sade Hellgum. Så snart han ser någon, kommer han framstörtande, men han vänder strax, när han märker, att det inte är den rätte.

[ 27 ]— Jag undrar hur han kan veta vem som är den rätte, sade Gertrud.

— Det vet ingen, svarade Hellgum, och det vet han väl inte själv heller.

Korsbäraren kom närmare, och de sågo nu tydligt hur stort hans kors var och hur mycken möda han hade att släpa det med sig.

— Å, den stackaren! sade kvinnorna i innerlig medömkan. De sträckte armarna neråt, och man såg på dem, att de hade velat skynda ner från taket för att hjälpa honom med hans börda.

Men när han stod alldeles framme vid huset, blev det full stillhet ibland dem, för sådan, som de sågo honom, var han en så trogen bild av det heligaste de visste, att det kom en förlamande andakt över dem. De kunde bara avvakta vad han skulle göra. Och korsbäraren stod stilla och såg upp till dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt över vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten, och han torde väl rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga, allvarsamma drag.

Äntligen satte han sig åter i rörelse.

— Nu har han sett oss, sade Hellgum, nu ska ni få se hur brått han får att gå sin väg.

Men korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället än närmare huset. Han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen.

En minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda.

Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar på sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva, utan endast och allenast för att bära Kristi kors, som de voro hitkomna. Det var det enda, som de behövde veta.