Jerusalem/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Korsbäraren
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Gordonisterna
Guds heliga stad, Jerusalem  →


[ 28 ]

GORDONISTERNA.

I början av åttiotalet, ungefär samtidigt med den stora ångaren L‘Univers‘ undergång, och några år innan skolmästarn i den gamla Ingmarssocknen hade börjat bygga sitt missionshus, bosatte sig i Jaffa en ung man, som hette Eliahu. Han var fattig, men han hade fått en god uppfostran i en missionsskola och kunde tala sju språk. Nu tyckte han, att han inte kunde göra sig bättre nytta av sina kunskaper än genom att bli tolk och förare åt främlingar, som besökte det Heliga landet, och som han var rådig och tog god vård om de resande, blev han mycket anlitad.

Det är att märka, att på denna tid var tillståndet i Palestina obeskrivligt eländigt, och det sorgligaste var nästan, att ingen människa hade någon tro på att det skulle kunna förbättras. I stället var man alldeles viss om att Palestina alltid skulle förbli ett land utan landsvägar, utan broar, utan ordnad bevattning och följaktligen utan inbringande jordbruk. Man kunde inte föreställa sig, att lantmännen någonsin skulle lära att använda andra plogar än sådana, som de förfärdigade åt sig av en krokig olivgren, eller att de skulle skaffa sig andra bostäder än fönsterlösa lerkojor, där människor och djur bodde under samma tak. Det var heller inte tänkbart att få någon ändring i detta, att tre fjärdedelar av landet låg som öppen betesmark, likaså litet som man kunde hoppas på att få frakta sina varor på järnbana i stället för på kamelrygg, att få hamnar vid kusten eller att få andra renhållningshjon än gathundarna.

De flesta av de infödda tänkte troligen aldrig på hur efterblivet landet var, men Eliahu, som ständigt hörde resande från Europa och Amerika tala om hur stora framsteg man hade gjort i deras hemland, kunde inte undgå att lägga märke till förfallet. Han, som andra, trodde nog, att det inte fanns någon hjälp för det, men mången gång, när [ 29 ]han följde de resande genom landet, satt han i djupt grubbel på hästryggen och sökte göra klart för sig varför Palestina, som en gång hade varit ett mäktigt rike, skulle vara så fattigt och olyckligt.

Han frågade sig om det kunde bero på läget, men han hade alltid hört, att det skulle vara en stor förmån för ett land att ligga vid Medelhavet, och Palestina ägde många mils Medelhavskust. Denna kust var visserligen flack och rak utan öar och vikar, så att den inte hade några goda hamnar, men han visste, att det inte skulle vara omöjligt att bygga en konstgjord hamn i Jaffa eller i Kaifa eller på något annat ställe vid kusten. Hans tankar nästan svindlade, när han tänkte på en sådan hamn. Vilket tillopp av resande det skulle bli, vilket tillflöde av varor, vilken handel, vilken rörelse! Hela Arabien, Persien och Mesopotamien skulle komma dit med dyrbara mattor och ädla hästar, med broderier, vällukter och sköna vapen för att utskeppa dem till västerlandet.

Men om det inte berodde på läget, att Palestina var så fattigt, kunde det kanske komma sig därav, att det hade en så dålig jordmån. Eliahu, som redan hade genomströvat landet flera gånger, kunde inte heller tro detta. Det var visserligen ett litet land. Det bestod endast av en stor slätt utmed havet, som var lika lång som landet självt och en till tre mil bred, vidare av en bergstrakt innanför slätten, som var likaså lång och bred som den, och nedanför bergstrakten av den djupa Jordandalen, som likaledes sträckte sig genom hela landet från Tiberias’ sjö högst i norr till Döda havet längst i söder, men på intet av dessa ställen hade han förmärkt någon ofruktbarhet.

Vad kustslätten beträffade, visste han, att den var utomordentligt fruktbar. Han hade sett, att på de ställen, där den odlades, gav den rika skördar år efter år, utan att man gjorde sig mer besvär med den än att vända upp grästorven med en träplog. Det sved i hans hjärta, då han föreställde sig, att denna mark, som nu endast var betäckt av ängsblommor, skulle kunna stå som ett enda böljande hav av vete och majs.

[ 30 ]Och tänkte han på bergstrakten, syntes det honom, att den skulle kunna bli ändå rikare än kustslätten. Åtminstone borde den vara en kärare uppehållsort för människor, eftersom den hade friskare luft och lindrigare hetta. Det fanns nog trakter där, som voro vilda och omöjliga, men till största delen bestod den av låga kullar, som voro odlingsbara ända upp till toppen. Och han älskade att tänka sig dessa kullar övertäckta av trädgårdar, såsom de voro i den lyckliga trakten omkring Betlehem. Han kunde tänka så livligt på detta, att de steniga markerna, där gethjordar betade bland tistlar och strävt gräs, försvunno ur hans åsyn och i stället lundar av mandlar och aprikoser, av granatträd och fikon och oliver och oranger utbredde sin fägring från kulle till kulle.

Men de underbaraste drömmarna drömde Eliahu, när han red fram mellan de snår av fattiga pilbuskar, som nu täcka Jordandalens botten. I den djupa dalen, som låg så väl skyddad mellan höga bergväggar och var väl bevattnad, mognade de ömtåligaste och sällsyntaste växter. Här såg den stackars Eliahu för sig ett nytt Eden, fullt av ståtliga palmer, av doftande kryddor, av alla de hemlighetsfulla växter, som man använder till vällukter, till färger, till läkemedel.

Allt detta var dock endast drömmar, som aldrig kunde bli verklighet. Talade Eliahu om dem med några av Palestinas invånare, nöjde de sig med att höja på axlarna och peka mot nordväst bort över havet. Därmed var allt sagt.

Och Eliahu visste ju själv, att det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska böcker och tidningar. Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att dåsa bort sitt liv i overksamhet. Det var den, som inte uppehöll rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i långa tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas [ 31 ]och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.

Eliahu kunde bli blodröd av vrede, när han räknade upp för sig alla turkarnas missgärningar. Han kunde knappast förstå, att det var möjligt, att de fingo regera ostörda i hans fädernesland. Ty var inte Palestina det land, som alla kristna älskade? Och det var intet främmande land för dem. De funnos där av alla slag i kloster och skolor och missionsanstalter, ryssar och greker, romerska katoliker och protestanter, armeniska kristna, kopter och jakobiter. Och när man visste hur mäktiga en del av dessa voro i sina hemland, var det inte då otroligt, att de skulle låta turkarna fortsätta med sitt ofog? Varför lagade inte alla dessa, som bekände Kristi namn, att hans land blev styrt med rättfärdighet? Varför ville de inte, att de andra folken skulle säga:

— Se Jesu födelseland, det är som en härlig örtagård inför Herren. Där blomstrar friden och kärleken, ingen skadar den andra, utan allt landet fröjdas och blomstrar. På andra ställen i världen har det illa lyckats att införa Jesu lära, men i Palestina är den rådande i all sin ljuvhet. Varför ville inte de kristna, att de andra folken skulle säga detta? Om de hade velat det med all makt, inte hade då turkarna kunnat hindra dem.

Eliahu ställde dessa frågor till många bildade och varmhjärtade kristna i Palestina, men fick ständigt samma svar.

— Ser du inte, att vi kristna är vanmäktiga här i landet, därför att vi inte kan vara eniga? Vi lever ju i bitter fejd och strid den ene med den andre. Hur skulle vi då här kunna införa ett Gudsrike? Här, där Jesus har levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på andra ställen. Överallt i världen ska de kristna kunna sämjas bättre än i det heliga landet.

Eliahu erkände, att detta var sanning. Han förstod, att olyckan skulle råda över hans fädernesland, ända tills de kristna hade lärt sig enighet. Och så mycket hade han sett av den heta nitälskan och den dystra trosiver, som rådde i Jerusalem, att han insåg, att den dagen aldrig skulle randas.

[ 32 ]När Eliahu hade varit främlingsförare i något mer än ett år, kom ett sällskap amerikanska turister till Palestina. De voro alla från Chicago, och de voro inte främlingar för varandra, då de började resan, utan nära förbundna och goda vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och borgerligt folk, som ville lära känna landet, där deras frälsare hade levat. De mest framstående ibland dem voro en advokat Edward Gordon och hans hustru. Vidare fanns det en ung läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i allt en femton personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.

Det kom på Eliahus lott att bli förare för dessa amerikanare. Han sörjde för allt, vad de behövde, skaffade hästar, sadlar, tält, tjänare, matvaror och all nödig utrustning. Under resan lagade han, att deras måltider alltid stodo färdiga, när de kommo till viloplatserna, valde de bästa vägarna och gjorde sin sak så väl, att de fingo resa från Hebron till Tiberias, utan att det hände dem ett missöde. Han hade aldrig gjort sig så mycken möda med någon resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta sätt för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför att han hade kommit att älska dem.

Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådana som dessa. De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt eget land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till varandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: “Ack, att alla resande vore som dessa! Då vore det en lycka att vara [ 33 ]förare.” Han blev en annan människa, medan han drog fram i detta sällskap, och han tänkte med ängslan på den dag, då han skulle nödgas följa dem till Jaffa och se dem avresa.

Först lät Eliahu amerikanarna göra turen genom landet, sedan stannade han med dem i Jerusalem. Där förde han dem till varje gammal kyrka och till varje sten eller grotta, varom det kunde berättas något märkvärdigt. Men hur mycket han än drog ut på tiden, kom ändå den dag, då han måste erkänna, att han inte hade något mer att visa, och då amerikanarna började tänka på uppbrott.

Kvällen innan de resande skulle lämna Jerusalem, sände de bud till Eliahu med begäran, att han skulle infinna sig i gästhusets matsal. När han kom, var han tyst och förstämd, och det var lätt att se hur bedrövad han kände sig. Amerikanarna bådo honom, att han skulle sitta till bords med dem, och under måltiden gjorde de flera försök att muntra upp honom, men det ville inte lyckas.

— Eliahu, sade då plötsligen mr Gordon, vi har kommit överens om att vi vill säga er vilka vi är, innan vi lämnar det här landet. Ni har blivit en kär vän för oss under den här tiden, och vi skulle helst se, att vi inte behövde skiljas från er.

Han berättade nu för Eliahu, att hans hustru hade varit nära att förgås vid ett skeppsbrott och att hon hade fått mottaga ett budskap från Gud, medan hon kämpade med vågorna. Han sade vidare, att de alla, som Eliahu hade fört genom landet, och ännu några till, som de hade lämnat kvar i Chicago, hade bildat ett samfund för att leva i enighet sinsemellan och för att utbreda enighet över världen. Och till sist frågade han Eliahu om han ville inträda i deras samfund och följa med dem till deras hemland. Han var ju en ensam man, som kunde bosätta sig var i världen han ville, och det skulle inte fattas arbete borta hos dem för en, som ägde så stora kunskaper. De hade sett så mycket av honom nu på resan, att de trodde, att han skulle passa ibland dem. Och han hade sett dem och deras väsende och kunde själv avgöra om han ville förena sig med dem.

[ 34 ]Eliahu satt tyst länge efter att mr Gordon hade slutat tala. Det försiggick något märkvärdigt med honom. När mr Gordon talade om att han och hans kamrater hade bildat ett samfund för att utbreda enighet, vaknade alla hans drömmar till nytt liv. Hans tankar jagade varandra. Honom föreföllo dessa människor så mäktiga och oemotståndliga, att om de ville det, skulle de kunna införa enighet till och med bland Jerusalems kristna. Och han visste, att därmed vore allt vunnet. Han såg veteskördarna gunga över Saron och mandlarna blomma utanför Jerusalem och palmträden vaja kring Jeriko.

— Vad säger ni om vårt förslag, Eliahu? frågade till sist mr Gordon, när föraren inte tycktes ämna bryta tystnaden.

— Jag säger, att det inte är jag, som bör följa er, sade nu äntligen Eliahu, och hans röst var otydlig av sinnesrörelse, utan det är ni, som bör stanna här.

— Vad, Eliahu, vad säger ni? utbrast mr Gordon.

— Mr Gordon, sade Eliahu. Ingenstans i världen råder ett sådant hat mellan de kristna som här i Jerusalem. Jag vet, att det är Guds mening, att ni och era vänner ska stanna här för att lära de olika församlingarna enighet.

När Eliahu sade dessa ord, var han alldeles dödsblek och så upprörd, att hela hans kropp darrade. Det var, som om han inte talade av egen, fri vilja, utan orden pressades fram över hans läppar av en främmande makt. Det var heller inte utan, att han gjorde intryck på amerikanarna. Under den långa färden genom landet hade Eliahu talat med dem om sina drömmar och önskningar, så att de genast förstodo vad han menade. Men de hade inte en tanke på att lyda honom.

Det var nog sant, att de hade kommit att känna en stor kärlek för det gamla landet, som hade fött alla dessa heliga Guds män och kvinnor, som de hade läst om alltifrån barndomen. Och när de reste igenom det, hade de mången gång sagt till varandra, att det var orätt, att man hade lämnat det till övergivenhet och förfall. Man borde visa det en smula tacksamhet för alla de underbara lärdomar, som man hade fått mottaga därifrån. Men inte ett ögonblick hade de [ 35 ]tänkt, att det kunde bli de, som skulle ta upp verket. De hade sin verksamhet, alla sina intressen, all sin egendom borta i Chicago. Det kunde inte bli tal om annat, än att de måste återvända dit.

Mr Gordon sade också detta till Eliahu. Han talade länge och vänligt med honom och försökte att lugna honom. Men Eliahu upprepade endast:

— Jag vet, att det är Guds vilja, jag vet, att Gud vill det. Han kommer att visa er, att han vill det. Och när han till sist förstod, att han inte kunde utöva någon verkan på amerikanarna, skyndade han med tårar i ögonen ut ur rummet.

Nästa dag foro amerikanarna till Jaffa. Eliahu var med dem, men han sade ingenting om sitt förslag från föregående kväll. Det var snarast, som om han hade blygts över sitt infall.

De resande visste, att en stor fransk ångbåt väntades till Jaffa denna dag, men när de kommo dit, låg redden tom. Hela nästa dag blickade de förgäves utåt havet, i förväntan att någon ångare skulle visa sig. De sågo verkligen båtar gå fram långt ute till havs, men ingen nalkades Palestinas kust.

Det dröjde inte länge, innan de fingo veta anledningen. Regeringen hade förklarat Palestina kolerasmittat, och nu gingo inga ångbåtar in till Jaffa för att inte sedan behöva ligga i karantän i nästa hamn. I det Heliga landet visste man inte om någon kolera, utan alltsammans var ett misstag, men det dröjde ändå en vecka, innan sultanen kom sig för att upphäva förbudet.

Äntligen kom en ångbåt, och amerikanarna gjorde sig färdiga att resa. Men nu utbröt en storm, som jagade skummet skyhögt mot de svarta klipporna och gjorde det omöjligt för de små roddbåtarna att gå ut till ångaren. Denna låg halva dagen ute på redden och väntade på passagerare, men stormen fortsatte med samma styrka, och ångfartyget måste fara vidare, utan att en enda resande hade kommit ombord.

Amerikanarna bodde i ett litet, överfyllt hotell i den tyska [ 36 ]kolonien och hade det obekvämt och svårt på många sätt. Ändå föreföll det, som om den stora iver att få resa, som var över dem de första dagarna, blev mindre för var dag. De talade inte med varandra om det besynnerliga i att det tycktes vara omöjligt för dem att få lämna Palestina, men det kom något stilla och högtidligt över dem, som över människor, som känna, att de gå under Guds ledning och inte kunna följa sin egen vilja.

Det kom naturligtvis inte europeiska ångare in till Jaffa varje dag, men i sinom tid låg åter en av dem ute på redden. Vädret var vackert och havet spegelblankt, men nu låg miss Young, den unge läkarens syster, farligt sjuk och kunde inte föras ombord. Både den sjuka och hennes bror önskade, att de andra skulle resa och lämna dem kvar, men ingen tycktes vilja lyssna härtill.

Eliahu kom till hotellet för att få veta om de skulle resa och om de ville, att han skulle föra deras packning ombord, men han fann, att ingen hade gjort några förberedelser till avfärd, och mr Gordon sade helt stilla till honom:

— Vi tror nu alla, att det är, som ni sa, Eliahu. Vi ska stanna i Palestina. Gud vill det.


Asterisk.svg


På den tiden, då Gordonisterna beslöto sig för att stanna i det heliga landet, levde i Jerusalem en gammal engelska, som kallade sig miss Hoggs. Hon var ensam och oberoende och hade strövat jorden runt många gånger, men nu ämnade hon stanna i Jerusalem under hela sin återstående levnad, inte av religiösa skäl, utan därför att hon hade märkt, att det inte fanns något ställe i världen, där det hände så mycket besynnerligt och upprörande.

Miss Hoggs hade hyrt ett präktigt hus, som låg på norra sidan av staden alldeles invid ringmuren. Det var visserligen byggt på Jerusalemsvis, så att man måste tro, att byggmästaren först hade gjort i ordning en mängd småhus, som alla voro lika till längd, bredd och höjd som tärningar och täcktes av en liten låg kupol, för att sedan stapla upp dem [ 37 ]litet huller om buller kring en gård och ett par takterrasser. Det fanns inga dörrar mellan rummen, utan man måste ut i det fria för att komma från det ena till det andra, och till somliga, som sköto rätt ut från väggen som duvslag, kunde man endast komma på smala, äventyrliga trappor. Men det var ett stort och rymligt hus, och framför allt var det att sätta värde på att det inte låg vid en mörk och trång gata inne i staden, utan hade tillgång på ljus och luft, och likaså att det var möblerat på västerländskt vis med stolar, bord och sängar och inte endast med mattor och divaner.

Huset var mycket för stort för miss Hoggs, men hon hade bestämt förklarat, när hon hyrde det, att hon ville ha det för sig ensam.

— Andra människor kommer aldrig överens med mig och jag aldrig med dem, sade miss Hoggs. Jag behöver ingen, jag kan sköta mig själv. Varför skulle jag släppa någon annan in i huset?

En dag, då miss Hoggs hade gått ut för att köpa antikviteter, mötte hon på Davidsgatan mrs Gordon, åtföljd av Eliahu. De båda hade vandrat Jerusalem runt för att finna en passande bostad åt det lilla samfundet. Mr Gordon och några andra av medlemmarna hade rest till Amerika för att ordna deras affärer där ute, och de kvarvarande hade åtagit sig att ställa med det nya hemmet i Jerusalem. De hade skilt sig i småpartier och gingo från gata till gata och letade, men de hade ännu inte träffat på något hus, där de kunde tänka på att bo.

Eliahu hade beklagat många gånger, att gamla miss Hoggs hade hyrt det präktiga huset vid stadsmuren. Det hade bott en schweizisk missionär där förut, så att det var säkert, att det passade för västerlänningarna.

— Miss Hoggs borde inte ta ett helt hus för sig ensam, när hon vet hur svårt det är att få en bostad i Jerusalem, sade han.

När miss Hoggs fick se mrs Gordon på gatan, skyndade hon genast emot henne.

— Hur står det till? sade hon. Ni kommer väl ihåg mig, sedan sist vi råkades? Minns ni, att jag sa er, att jag aldrig [ 38 ]var rädd? Det hade jag inte heller skäl till. Allt gick ju bra för oss.

Därpå frågade hon mrs Gordon när hon hade kommit till Jerusalem och hur länge hon ämnade stanna där.

Mrs Gordon svarade, att hon skulle flytta till Jerusalem, och att hon nu var ute för att söka en bostad.

— Det blir ingen lätt sak för er, sade miss Hoggs. Men som hon var rädd för att mrs Gordon skulle be henne om att få hyra in sig i hennes hus, skyndade hon att byta om samtalsämne. Varför ska ni egentligen bosätta er här? sade hon. Ämnar er man slå sig ner i Jerusalem för några vetenskapliga forskningars skull?

Mrs Gordon gjorde ingen hemlighet av orsaken till sin flyttning till Jerusalem. Hon och hennes man hade förenat sig med några vänner, som försökte föra ett gott liv. Deras mål var att lära människorna enighet, och nu ämnade de göra början i Jerusalem.

Miss Hoggs ögon stirrade in i mrs Gordons ännu rundare än vanligt.

— Enighet! upprepade hon. Här i Jerusalem! Ni ämnar slå er ner här för att lära människorna enighet! Ni har väl blivit rubbad till förståndet efter det där skeppsbrottet.

Mrs Gordon ville förklara för henne, att hon trodde sig ha fått en maning från Gud, men miss Hoggs hörde inte på henne. Hon fattade henne om handleden, ställde henne mot en husvägg och började omvända henne.

— Hör nu på mig! sade hon. Ni är det unga Amerika, som vill försöka sig på alla sorters äventyr, och jag är det gamla England, som har prövat världen och vet vad som är möjligt. Tro ni mig, att i den här staden kommer ni att förspilla era krafter utan att göra nytta åt någon!

— Vi kan inte förstå varför det ska vara nödvändigt för människorna att leva i ständig fiendskap just i den här staden, sade mrs Gordon.

— Nej, naturligtvis förstår ni inte detta, sade miss Hoggs, men tänk nu på saken en smula! Vad är det för slags människor, som bor här? De är antingen muhammedaner eller judar eller kristna. Antag nu, att ni, unga kvinna, vore en [ 39 ]muhammedan! Då skulle denna stad vara en helig plats för er. Ni skulle tro, att er profet hade uppstigit till himmelen just från den gamla tempelplatsen här borta, och ni skulle känna er tvungen att hata både judar och kristna, därför att ni vet, att de ingenting högre önskar än att få köra bort er från denna ort. Och om ni vore jude, mrs Gordon, då måste ni ju hata muhammedanerna, därför att de äger era fäders land, och likaså kunde ni inte fördra de kristna, därför att ni vet, att de aldrig skulle tillåta ert folk att komma till herraväldet i denna stad. Eller också, mrs Gordon, är ni en kristen, men då är Jerusalem er heliga stad framför alla andra, och då måste ni hata muhammedanerna, som äger den, och judarna, som vill äga den och säga, att denna stad och detta land är deras och att ingen annan har någon rätt till dem. Men är ni kristen, måste ni vidare hata alla kristna, som inte har alldeles samma bekännelse som ni, därför att ni vet, att så snart en av dem kommer till makten här, så ska ni utan miskund bli fördriven. — Ja, så förhåller det sig med den här saken, och nu hoppas jag, att ni är övertygad, unga Amerika, att det inte lönar sig att predika enighet i Jerusalem.

— Vi ämnar inte predika, sade mrs Gordon, vi ämnar endast genom vårt exempel visa människorna vilken lycka det ligger i att vara eniga.

— Ni är naturligtvis en samling änglar, sade miss Hoggs. Men ni har inte länge andats luften i Jerusalem. Det ska inte dröja många dar, innan ni kommer att hata varandra.

— Jo, miss Hoggs, sade mrs Gordon med fasthet, det ska det. Vi har levat i fred och endräkt ett helt år. Det har ännu inte varit någon slitning mellan oss.

— Vad bevisar det, att ni har varit eniga? sade miss Hoggs. Jag är säker om att ni alla kände varandra, innan ni slöt er samman, och visste, att ni var fredligt och bra folk, som det var lätt att förlikas med. Om ni hade haft ibland er en elak gammal människa sådan som jag, en, som hade varit retsam och omedgörlig, och det hade lyckats er att hålla fred med henne, så skulle jag ha haft mer förtroende till er.

[ 40 ]— Vill ni inte komma till oss, miss Hoggs, sade mrs Gordon småleende, så att vi kan få försöka?

Miss Hoggs skrattade också.

— Vad? sade hon. Skulle ni våga? Kom ihåg, att jag är miss Hoggs och att jag alltid gör vad jag vill och att ingen har kunnat stå ut med mig! Det finns ingenting, som jag är rädd för, jag ändrar aldrig mening, och ingenting har jag respekt för.

— Vill ni verkligen försöka att komma till oss, miss Hoggs? sade mrs Gordon. Det vore en stor glädje för oss.

Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod så ensam i världen, nu när hon började bli gammal. Kanske tänkte hon på att livet var bra fattigt för den, som inte hade annat att göra än att fara från ort till ort for att förströ sig. Kanske att hon tyckte, att dessa amerikanare hade åtagit sig en skön och stor uppgift och att det kunde vara mödan värt att söka hjälpa till med detta, nu när hon var trött på allt annat. Men hon sade ingenting sådant till mrs Gordon, utan till henne talade hon i samma lätta ton, som hon hade använt förut.

— Hör nu på mig! sade hon. Jag hyr ett stort hus här borta vid stadsmuren med en mängd rum. Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem. Ni kan ju förstå, att om ni inte kan uthärda med en enda sådan som jag, så lönar det sig inte för er att försöka med de andra. Nå, vàd säger ni om detta?

— Vi är så tacksamma mot er, miss Hoggs, sade mrs Gordon. Vi antar ert anbud med den största glädje.

Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra bekantskap med den rätta miss Hoggs. Det var en klok, rättfram och hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva tvista med henne. [ 41 ]De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta. De voro så snälla, att ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att prisa deras endräkt.


Asterisk.svg


När Gordonisterna hade bott några år i Jerusalem, hände det, att stor tveksamhet och ängslan insmög sig bland dem. De levde lyckliga och nöjda och ägnade sig åt att hjälpa fattiga och sjuka bland Jerusalems befolkning, men de måste erkänna, att enigheten bland de kristna inte hade blivit större efter deras ankomst. Tvärtom syntes det, som om förföljelse, förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket därav riktade sig mot dem själva. Vänner hade de fått, där de minst hade väntat, bland judar och muhammedaner, men detta vållade dem också bekymmer, därför att det ogillades av de andra kristna. De kunde inte låta bli att fråga sig själva: “Månne vi ändå gjorde rätt, när vi flyttade hit? Kanske misstog vi oss om Guds vilja.”

Medan Gordonisterna gingo i denna ängslan, fingo de besök av två franska sjömän. Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt tjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de båda matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese Jerusalem.

De två hade kommit att bli goda vänner, därför att de hade varit med om den stora olyckan, då ångbåten L’Univers gick till bottnen. De kunde aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl samman med annat sjöfolk.

[ 42 ]Den gamle hade inte fått något särskilt men av olyckan, men den unge hade lidit stor skada. Skräcken hade varit så överväldigande stark, att den kom tillbaka till honom i drömmen varje natt. Så snart han somnade, drömde han, att de två fartygen stötte samman, och han såg seglaren som en jättestor fågel slå ner på ångaren och borra sig in i den. Han ropade till sjömännen på det främmande fartyget, att de skulle rädda sig över till L’Univers, och de skreko till honom, att det var ångbåten, som skulle sjunka, och försökte att med en båtshake dra honom över till sig. Slutligen, när fartygen hade skilts åt, förstod han, att ångaren var nära att gå under. Han greps av den förskräckligaste förtvivlan, därför att han inte hade räddat sig över till det andra fartyget, och denna förtvivlan var så häftig, att den väckte honom. Då låg han skälvande och gråtande av skräck och ångest och led outhärdligt, innan han kom till sans och kunde säga sig, att alltsammans bara var en dröm.

Detta kunde kanske inte kallas en stor plåga, men eftersom det kom tillbaka natt efter natt, vållade det honom sådant lidande, att det hotade att förstöra hela hans liv. Många nätter gick han inte till sängs, utan höll sig vaken för att slippa drömmen. Ibland vakade han flera nätter i rad, men till sist måste han ändå sova, och strax kom drömmen. Han for från land till land, och varje gång han seglade in i en ny hamn, hoppades han, att han nu skulle vara på en plats, där drömmen inte skulle hitta honom, men ännu hade han inte kommit till en fristad, dit den inte hade följt honom.

De två sjömännen hade knappt anlänt till Jerusalem, förrän de mötte miss Hoggs på gatan, och hon kände genast igen dem och tog dem med sig till kolonien. Där blevo de utmärkt väl mottagna, som man nog kan tänka sig. Eliahu gick med dem och visade dem alla stadens märkvärdigheter, och kolonisterna bjödo dem dessutom både på mat och natthärbärge, eftersom de trodde, att detta kunde vara välkommet för två fattiga matroser.

Fransmännen voro emellertid inte så glada åt detta, som Gordonisterna trodde. De hade hört talas om dem redan [ 43 ]i Jaffa, och folk hade yttrat sig ogillande om dem och sagt, att dessa amerikanare, som hade flyttat till Jerusalem för att vara en föresyn för andra kristna, nu hade kommit därhän, att de bara umgingos med judar och muhammedaner. Det var, som om folk ville säga, att de hade övergivit kristendomen och levde som hedningar.

Matroserna voro ändå för blyga för att avslå amerikanarnas gästfrihet. De tyckte sig inte kunna neka att sova natten över i kolonien, men de lovade sig, att de skulle lämna den i god tid nästa morgon.

Men när de vaknade nästa dag, satte sig den unge upp i bädden med ett glädjerop. Han hade sovit den natten utan att drömma sin skräckdröm, och det var första gången sedan skeppsbrottet, som detta hade hänt honom.

Nu blevo han och hans kamrat eftertänksamma, och de sade till varandra:

— Det är omöjligt, att de människor, som vi har råkat här, kan vara ogudaktiga, eftersom det råder en så god frid i deras hus, att den onda drömmen inte vågar sig hit. Och de stannade hela dagen i kolonien för att ge akt på kolonisternas levnadssätt och utfråga dem om deras lära.

Sedan sovo de än en natt i kolonien, och inte nu heller kom drömmen tillbaka.

Då trodde båda, att de hade fått ett tecken från Gud, att de borde sluta sig till kolonisterna och hjälpa dem i deras strävan. När de skildes från dem, sade de, att deras önskan var att få förena sig med dem, så snart som de kunde göra sig fria från sin tjänst.

Så skedde det också, och för Gordonisterna blev detta ett stort glädjeämne. De tyckte, att detta var ett nytt bevis på att de inte hade misstagit sig om Guds vilja, utan att de borde fortfara att vandra på den väg, som de hade beträtt.


Asterisk.svg


Gordonisterna hade levat tolv år i Jerusalem, och ingen enighet kunde ännu förmärkas bland de kristna i den heliga staden, men ändå blevo invånarna i huset under stadsmuren [ 44 ]alltmer förvissade, att Gud var med dem. Ty på dessa tolv år hade en mängd ting blivit förändrade i det heliga landet. Där anlades nu landsvägar på flera ställen, en järnväg höll på att byggas mellan Jerusalem och Jaffa, och i olika trakter av landet hade stora åkerbrukskolonier blivit upprättade. Nya, präktiga missionsanstalter med skolor och sjukhus kommo till stånd överallt i landet, och väster om Jerusalem strax utanför stadsmuren hade en hel ny stadsdel växt upp. Det fanns nu europeiska butiker, banker, telegraf och stora hotell i Jerusalem, och detta gjorde det lättare att leva där. De kunde inte undgå att se, att det heliga landet var på väg att uppblomstra, fastän ännu ofantligt mycket återstod att göra. De voro stolta över allt detta, som hade blivit till efter deras ditkomst, och trodde, att Gud hade sett till deras goda vilja, om också deras företag inte hade burit sådan frukt, som de hade hoppats. De tyckte sig ha avslutat ett slags fördrag med honom och voro övertygade, att det var därför, att de hade lytt honom och stannat i Jerusalem, som han nu upplyfte landet ur dess förnedring.

Den missaktning, som de andra kristna visade dem, tillväxte med varje år, och ingen stod dem hårdare emot än deras egna landsmän och deras konsul, som var en metodistpredikant. Men detta tjänade endast till att ännu mer förvissa dem om att de hade Gud med sig, ty de märkte gång efter annan, att det onda, som stämplades emot dem, vände sig till deras fördel.

Det hände vid denna tid, att några rika amerikanare kommo på den tanken att hyra en stor ångbåt för att göra en lustresa över till den gamla världen. De voro ett sällskap på vid pass hundra personer, och deras resa ställdes inte bara till England, Tyskland och Frankrike, utan de besökte också alla Medelhavsländerna. En morgon kastade de ankar i Jaffa, och därifrån gjorde de en utflykt till Jerusalem.

Bland de lustfarande fanns en ung kvinna, som hade varit passagerare ombord på L’Univers. Hon gick i ständig grämelse och ånger sedan den skräcknatten, då ångbåten förgicks, och ingen såg henne någonsin glad eller bekymmerslös. Hon och hennes man hade gjort sin bröllopsresa [ 45 ]ombord på den olyckliga båten, och hon förebrådde sig, att hon hade övergivit honom och inte lidit döden tillsammans med honom, som han hade önskat.

Hon levde nu hos sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York. För hennes skull måste hon deltaga i alla slags nöjen och förströelser, men hon upphörde aldrig att sörja sin man och ångra, att hon inte hade lytt hans bön. Det var hennes mor, som halvt hade tvungit henne att delta i den stora lustresan, i hopp att hon på detta sätt skulle komma bort från sin sorg.

Hennes följeslagare hade tagit god tid på sig och ämnade stanna en hel vecka i Jerusalem. Här i denna stad visade sig den unga änkan, mrs Hammond, mindre slö och likgiltig än förut under resan. När hon såg Jerusalem ligga djupt inne i bergstrakten på en mörk, lodrät klippa, som omgavs först av en ofantlig naturlig vallgrav av dunkla dalar och utanför dessa av en jättelik ringmur av stolta höjder, så tyckte hon sig förstå, att staden låg där som något hemlighetsfullt och avskilt, från tidens början bestämd till skådeplats för den betydelsefullaste händelse. Hon kände ett underligt medlidande med denna stad, som alltid var tryckt av ett fruktansvärt allvar. Den låg och ruvade i sorg över något, som aldrig kunde göras ogjort och aldrig kunde glömmas. Den kunde kanske åter bli rik och mäktig, men aldrig glad, aldrig bekymmerslös som andra städer.

Mrs Hammond visste, att mrs Gordon, som också hade gjort överresan på L’Univers, bodde i Jerusalem, och hon frågade en dag den amerikanske konsuln om han kände henne. Konsuln satte på sig en min, som om han ansåg det vara en förolämpning, att någon frågade honom efter en av Gordonisterna. Han svarade, att mrs Gordon och hennes anhängare voro en samling äventyrare, som helt säkert hade flyttat till Jerusalem för att få leva utanför lagar och skrankor. Inga kristna ville ha något att göra med dem, och de umgingos endast med muhammedaner.

Mrs Hammond hade inte haft någon tanke på att uppsöka mrs Gordon, men detta svar förmådde henne därtill. Det [ 46 ]föreföll henne omöjligt, att landsmän till henne hade bosatt sig i Jerusalem endast av äventyrslystnad. Kunde någon slå sig ner i denna stad bara för leks och nöjes skull? Hon ville veta hur det förhöll sig med detta, och hon begav sig till kolonien för att besöka mrs Gordon.

Sedan hon en gång hade kommit inom koloniens väggar, kan man nästan säga, att hon inte mer lämnade den, förrän hon drog vidare med sina reskamrater. Hon var där både bittida och sent. Hon satt hos läkaren, mr Young, när han om morgnarna hade mottagningar för de sjuka, hon följde mrs Gordon till muhammedanska hem, där hon på mångahanda sätt bistod de stackars kvinnorna, som voro så besynnerligt avstängda från världen, och hon besökte kolonisternas skola, där de gåvo fri undervisning åt fattiga österländska barn.

Under dessa dagar tänkte hon ofta, att om hon kunde leva som kolonisterna, om hon som de kunde använda alla sitt livs dagar till att hjälpa nödlidande, så skulle hon inte längre känna denna förtärande ånger över att hon inte hade följt sin man i döden. Då skulle hon tycka, att hon hade haft rätt att bevara ett liv, som vore till nytta för många människor. Det var en annan sak nu, då hon förde en rik kvinnas sysslolösa tillvaro. För detta hade hon inte haft rätt att överge honom.

Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, och när hon for från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg. Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta avsked av sin mor.

När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev hennes mor bestört och förtvivlad. Hon gjorde det starkaste motstånd mot att hennes dotter skulle ge sig in bland en skara svärmare, och eftersom hennes vilja var kraftigare än dotterns, kom denna att stanna i hemmet. Men i och med detsamma var det också slut med hennes förmåga att hålla sig fast vid livet.

[ 47 ]Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon testamenterat allt, som hon ägde att råda över, till Gordonisterna.

Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så gärna hade velat gå i deras sällskap.


Asterisk.svg


Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände det märkvärdiga, att det kom regn redan i augusti. Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.

Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.

Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.

Denna vandringstid blev sedan det ljuvaste minne, som Jerusalemsfararna ägde. Eliahu gick ännu en gång ut som främlingsledare och förde dem först över bergen genom Samarien upp till Nasaret, sedan öster ut till Tiberias’ sjö, därpå söder ut genom Jordandalen till Döda havet och så åter uppåt bergen till Hebron, Betlehem och Jerusalem.

Alla gingo till fots, och deras utrustning av tält och matvaror var den enklast tänkbara, men de drogo fram under sång och fromma samtal. Oupphörligen fördes deras tankar till sådant, som påminde dem om forntiden. Landet låg mestadels ödsligt, men här och där träffade de på en by med ett namn, som var känt i bibeln, och de mötte människor, [ 48 ]som gingo i långa, brunrandiga mantlar och hade bindlar av kamelhår om huvudet och sågo ut som Moses eller Abraham. De tyckte om att se de stora hjordarna av får och getter, som betade i bergssluttningarna, och förstodo nu bättre än förr varför det i den heliga skrift var så mycket tal om herdar och herdeliv. När de sågo de långa kamelkaravanerna stryka fram på vägen, tänkte de på hur de heliga tre konungar hade kommit tågande till Jesu vagga. De sågo kvinnor gå till brunnen, som merendels låg ett stycke utanför byn, med vattenkrukor på huvudet såsom den samaritanska kvinnan, med vilken Jesus hade talat, de sågo krukomakaren forma sina kärl i fria luften utanför sin bostad och fiskarna vid Tiberias’ sjö gå ut i vattnet med uppskörtade kläder för att lägga ut näten, såsom de hade gjort på Kristi tid.

Eliahu hade lärt sig svenska under sommarens lopp av svenskamerikanarna, och under vandringen berättade han för de nykomna om de gamla Gordonisternas strider och segrar. Och på det heliga landets vägar och stigar hördes än en gång underfullt tal om att Gud skulle se till sitt land för de heliga människors skull, som bebodde det, och befria det från dess förtryckare.

När svenskarna hörde berättelsen om skeppsbrottet och allt, som hörde samman därmed, kunde de stundom känna sig en smula oroliga. De tyckte inte, att de riktigt hörde med i detta. De skulle också ha velat dela Gordonisternas glada tro, att Gud för deras skull ville låta landet uppblomstra, men de visste inte om de vågade tänka, att det var annat än sorg och vedermöda, som väntade dem.

En kväll, sedan de hade slagit läger, sutto de åter och talade om dessa saker. Då tog också Hellgum till ordet och berättade om sjömannen, som hade läst fadervår och sjungit en psalm över de döda.

— Hur vet ni detta, Hellgum? frågade då Gertrud. Har ni råkat den där sjömannen?

— Jag vet det därför, att den sjömannen förut hade varit en kringdrivande man och frestat på mångahanda, sade Hellgum. Men efter den stunden tänkte han, att endast ett [ 49 ]var nödigt, att leva ett sådant liv, att han varje stund var beredd att dö. Jag vet det därför, att den sjömannen är jag, som nu sitter här och talar med er.

När svenskarna hörde detta, blevo de glada, för genom Hellgum hade de blivit förda på den väg, som hade lett till Jerusalem. De sutto under den sköna stjärnhimlen och eftersinnade hur Gud hade knutit länk till länk i den långa händelsekedjan. Och de förstodo nu, att också de hörde med bland dessa, som Gud hade kallat till sitt land för dess upprättelses skull. Det kom hopp och förtröstan också till dem. De började tro, att det inte bara var lidande, som väntade dem, utan också ett glädjefullt arbete i Guds vingård.