Jerusalem/Kapitel 23
| ← På morgonrodnadens vingar |
|
I Gehenna → |
BARAM PASCHA.
Gordonisterna hade varit mycket glada, då de hade fått hyra det präktiga huset utanför Damaskusporten. Det var mycket behagligt att bebo med sina takterrasser och öppna pelargångar, som voro en härlig tillflykt i sommarvärmen. De kunde inte låta bli att tycka, att det var en särskild Guds nåd, att ett sådant hus hade funnits ledigt. De sade ofta, att de inte visste, hur de skulle ha burit sig åt för att få trevnad och samhållighet i kolonien, om de inte hade kunnat få hyra ett så stort hus, där det fanns både församlingssal och matrum och arbetslokaler.
Men nu förhöll det sig så, att huset tillhörde Baram pascha, som var guvernör i Jerusalem på den tiden. Han hade byggt detta stora hus för omkring tre år sedan åt sin hustru, som han älskade mer än allt annat i världen. Han visste, att han inte kunde göra henne en större glädje än genom att bygga ett hus, där hon kunde bo med hela sitt stora hushåll, med sina söner och sonhustrur, med sina döttrar och mågar och deras barn och tjänare.
Men när huset hade blivit färdigt och Baram pascha hade flyttat in där med de sina, hade en förfärlig olycka träffat honom. Under den första veckan han bodde där, dog en av hans döttrar, under den andra dog ännu en, och under den tredje veckan dog hans älskade hustru. Då greps Baram pascha av djup sorg, han flyttade genast från sitt nya palats, han stängde till det och svor att aldrig mer beträda det.
Sedan dess hade palatset stått öde, ända tills Gordonisterna denna vår hade kommit till Baram pascha och bett att få hyra det. Alla hade blivit mycket förvånade, när han hade givit sitt bifall därtill, ty var och en hade säkert väntat, att Baram pascha aldrig mer skulle låta en människa komma inom dess väggar.
Men när det svåra förtalet om Gordonisterna hade uppkommit, överlade flera av de amerikanska missionärerna med varandra om hur de skulle kunna tvinga dessa sina landsmän att lämna Jerusalem. Och de beslöto att uppsöka Baram pascha och tala med honom om hans hyresgäster. De sade honom allt det onda de visste om dem, och de frågade honom hur han kunde tillåta, att sådana föraktliga människor fingo bo i det hus, som han hade byggt åt sin hustru.
Nu var det vid åttatiden en vacker majmorgon.
Den tunga natten, som hade hållit staden fången i sitt mörker, hade redan flyktat, och Jerusalem höll på att återfå det utseende, som det hade alla dagar. Vid Damaskusporten hade tiggarna för en god stund sedan intagit sina platser, och gathundarna, som hade varit i rörelse under natten, gingo till vila för dagen i sina hålor och sophögar. En liten karavan hade förra kvällen slagit läger alldeles innanför porten. Den gjorde sig nu i ordning att bryta upp, förarna bundo fast varupackor på de liggande kamelerna, som vrålade, när de kände den tyngande bördan på sin rygg. Ute på vägen kom lantfolk, som skyndade in till staden med stora korgar fyllda av grönsaker. Herdar kommo ner från bergstrakterna och vandrade högtidligt in under portvalvet, efterföljda av stora hjordar av får, som skulle slaktas, och av getter, som skulle mjölkas.
Just då den värsta morgonträngseln rådde i porten, kom en gammal man ridande på en vacker, vit åsna. Han var klädd i en mycket präktig dräkt, hans livklädnad var av mjukt, randigt siden, och över den bar han en fotsid, pälsbrämad kaftan av ljusblå brokad. Både hans turban och gördel voro prydda med rika broderier av guldfärgat silke. Hans ansikte hade säkert en gång varit vackert och vördnadsbjudande. Nu var det härjat av ålderdom, ögonen voro rinnande, munnen var infallen, och det stora, vita skägget hängde tovigt med gulnade spetsar.
Allt folket, som trängdes i porten, förvånades och sade emellan sig:
— Varför rider Baram pascha genom Damaskusporten ut på den vägen, som han inte har velat skåda på trenne år?
Andra sade spörjande:
— Ska Baram pascha rida ut för att besöka sitt hus, som han har svurit att aldrig mer beträda?
Medan Baram pascha red fram genom folkvimlet i porten, sade han till sin tjänare Machmud, som följde honom:
— Hör du, Machmud, att alla dessa, som vi möter, förundrar sig och frågar varandra: ”Vad står nu på? Ska Baram pascha rida ut till sitt hus, som han inte har skådat på trenne år?”
Och hans tjänare svarade honom, att han hörde, att folket förundrade sig.
Då sade Baram pascha med stor harm:
— Tror de då, att jag är så gammal, att man kan göra med mig vad man vill? Tror de, att jag kan tåla, att främlingar lever ett skändligt liv i det hus, som jag byggde åt min hustru, som var en god och ärlig kvinna?
Baram paschas tjänare sökte stilla hans vrede och sade till honom:
— Herre, du glömmer, att det inte är första gången, som vi har hört de kristna beljuga varandra.
Baram pascha lyfte armarna i sin vrede och utropade:
— Flöjtblåsare och danserskor har sitt tillhåll i de rum, där mina kära dog! Dagen ska inte gå till ända, innan dessa ogärningsmän är bortdrivna ur mitt hus.
När den gamle paschan sade detta, mötte honom en liten skara skolbarn, som kommo tågande framåt vägen, två och två i rask takt. Och när han såg dem, fann han deras utseende olikt alla andra barns, som tumla om på Jerusalems gator, ty dessa voro rentvättade, de hade hela kläder och starka skodon, och deras hår var ljust och slätkammat.
Baram pascha höll inne sin åsna och sade till sin tjänare:
— Gå och fråga dem vilka de är!
— Jag behöver inte fråga dem vilka de är, svarade hans tjänare, för jag har sett dem här alla dagar. De är Gordonisternas barn, och de är på väg till skolan, som det här folket har inrättat inne i staden i huset under stadsmuren, där de bodde, innan de hade fått hyra ditt stora hus.
Medan paschan ännu satt stilla och såg efter barnen, kommo två karlar, som också hörde till kolonien, dragande med en kärra, i vilken sutto de minsta skolbarnen, som inte själva mäktade gå in till staden. Och paschan såg, att de små klappade händerna i glädje att få åka, och att de, som drogo, skrattade åt dem och sprungo fortare för att fröjda dem.
Då tog hans tjänare mod till sig och sporde honom:
— Synes det dig inte, herre, att dessa barn måtte äga goda föräldrar?
Men Baram pascha var en gammal man och orubblig i sin vrede, som de gamla pläga vara.
— Jag har hört deras egna tala om dem, svarade han, och jag säger dig, att innan aftonen ska de vara utdrivna ur mitt hus.
När Baram pascha hade ridit ännu ett stycke väg, mötte han en flock kvinnor i europeisk dräkt, som vandrade in till staden. De gingo mycket stilla och sedesamt, deras kläder voro tarvliga, i händerna buro de tunga, välfyllda korgar.
Paschan vände sig till sin tjänare och sade till honom:
— Gå och fråga dem vilka de är!
Och tjänaren svarade:
— Jag behöver inte spörja, herre, för jag har mött dem här alla dagar. Det är Gordonisternas kvinnor, som vandrar in till Jerusalem med matvaror och läkemedel för att bistå de sjuka, som är för svaga att komma ut till kolonien och söka hjälp.
Baram pascha svarade;
— Om de än skylde sin ondska med änglavingar, ska jag dock driva dem ur mitt hus.
Han red vidare ända fram till det stora huset. Och när han närmade sig det, hördes därifrån sorl av många röster och ett och annat högt skri.
Han vände sig till sin tjänare och sade:
— Hör hur spelare och danserskor sorlar i mitt hus!
Men när han red om hörnet, såg han alla slags sjuka och sårade sitta nerhukade framför ingången till huset. De talade med varandra om sitt lidande, och ett par av dem utstötte jämmerrop.
Och Machmud, hans tjänare, tog mod till sig och sade:
— Här ser du de spelare och danserskor, som du hörde sorla i ditt hus. Dessa kommer hit varje morgon för att rådfråga Gordonisternas läkare och förbindas av deras sköterskor.
Baram pascha svarade:
— Jag ser, att dessa Gordonister har bedårat dig, men jag är för gammal att låta mig bedragas av deras lögner. Jag säger dig, att om jag ägde makt, skulle jag hänga dem alla runtom taklisten av mitt hus.
Och Baram pascha var ännu i största vrede, när han steg av sin åsna och gick uppför trappan.
När den gamle mannen kom in på gårdsplanen, gick en hög, stolt kvinna emot honom och hälsade honom. Hennes hår var vitt, fastän hon inte såg ut att vara äldre än fyrtio år. Hennes ansikte var myndigt och klokt, och ehuru hon endast bar en enkel, svart klänning, syntes det, att hon var van att befalla över många människor.
Baram pascha vände sig till Machmud och frågade honom:
— Denna kvinna ser lika god och klok ut som profetens hustru, Kadidscha. Vad har hon att beställa i detta hus?
Och Machmud, hans tjänare, svarade honom:
— Detta är mrs Gordon, som styr kolonien, sedan hennes man dog för ett år tillbaka.
Då förbittrades den gamle mannens sinne på nytt, och han sade till Machmud med sträv röst:
— Du ska säga henne, att jag är kommen för att driva henne och hennes folk ut ur mitt hus.
Och hans tjänare sade till honom:
— Ska den rättrådige Baram pascha driva bort dessa kristna, endast därför att han har hört deras bröder förtala dem? Vore det inte bättre, herre, att du sa till denna kvinna: ”Jag har kommit hit för att se mitt hus.” Och om du finner, att här leves så, som missionärerna har sagt dig, säg då till henne: ”Du ska lämna detta ställe, för ingen styggelse får bedrivas på den plats, där mina kära dog.”
Då svarade Baram pascha:
— Du ska säga henne, att jag vill bese mitt hus!
Machmud sade detta till mrs Gordon, och hon svarade:
— Vi är glada att få visa Baram pascha hur vi har inrättat oss i hans palats.
Därpå sände mrs Gordon efter miss Young, som hade studerat österländska språk, sedan hon hade flyttat till Jerusalem, och kunde tala arabiska som en infödd, och bad henne ledsaga Baram pascha.
Baram pascha tog sin tjänare Machmuds arm och började vandringen. Och eftersom han ville se hela huset, förde honom miss Young först ner i källarvåningen, där tvättstugan var inrättad. Och med mycken stolthet visade hon honom stora mängder av nytvättade kläder, präktiga bykkar och pannor samt de flitiga, allvarliga arbeterskor, som sysslade vid tvättbunkar och strykbräden.
Alldeles där bredvid låg bakstugan. Och miss Young sade till Baram pascha:
— Se, vilken förträfflig ugn bröderna har murat! Och se, vilket vackert bröd som vi själva tillreder!
Från bakstugan förde hon honom in i snickarverkstaden, där ett par gamla karlar stodo och arbetade. Och miss Young visade Baram pascha ett par enkla stolar och bord, som hade blivit tillverkade i kolonien.
— Ack, Machmud, dessa människor är mig säkerligen för sluga, sade då den gamle paschan på turkiska, som han antog att miss Young inte förstod. De har anat faran, de har spanat ut min ankomst. Jag trodde, att jag skulle finna dem drickande vin och spelande tärning. Och jag finner dem alla vid arbetet.
Baram pascha fördes genom köket och systugan och därpå till ett annat rum, vars dörr man öppnade för honom med en viss högtidlighet. Detta var vävkammaren, där vävstolarna smällde och där spinnrockar och kardor även voro i gång.
Då tog Baram paschas tjänare mod till sig och bad sin herre betrakta det hårda, starka tyg, som tillverkades.
— Herre, sade han, detta är inte lätta tyger för danserskor eller luftiga dräkter för lättfärdiga kvinnor.
Men Baram pascha teg och gick vidare.
Överallt, där han vandrade fram, såg han människor med redliga, kloka ansikten. Alla sutto tysta och allvarliga vid sitt arbete, men när han kom in i rummet, lyste de upp av välvilja.
— Jag talar om för dem, sade miss Young till Baram pascha, att ni är den gode guvernören, som har låtit oss hyra detta präktiga hus, och de ber mig, att jag ska tacka er, därför att ni har varit så god mot oss.
Men Baram pascha hade hela tiden en sträv och hård min på sitt ansikte och svarade inte miss Young med ett ord. Och hon började bli rädd och tänkte för sig själv: ”Varför vill han inte tala till mig? Har han månne ont i sinnet emot oss?”
Hon förde paschan in i de långa, smala matrummen, där dukarna togos av borden och porslinet diskades efter morgonmåltiden. Även här såg han ingenting annat än sträng ordning och största enkelhet.
Men hans tjänare Machmud tog ännu en gång mod till sig och sade till honom:
— Herre, hur kan det vara möjligt, att dessa människor, som bakar sitt eget bröd och syr sina egna kläder, om nätterna kan förbyta sig till flöjtblåsare och danserskor?
Baram pascha kunde inte svara honom.
Och Baram pascha genomvandrade ihärdigt alla rummen i sitt hus. Han kom till de ogifta männens stora sovsal med de uppbäddade enkla sängarna. Han kom till de olika familjernas rum, där föräldrar och barn bodde tillsammans. I dessa rum såg han överallt renskurade golv, vita sängomhängen, snygga möbler av ljusbetsat trä, hemvävda gångmattor och rutiga bomullsöverdrag.
Då tycktes Baram pascha bli allt vredare, och han sade till Machmud:
— Dessa kristna är mig för sluga. De förstår alltför väl att dölja sitt syndiga liv. Jag hade väntat att se golven översållade med fruktskal och cigarraska. Jag trodde, att jag skulle finna kvinnorna sitta och skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar.
Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora församlingssalen. Detta rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu var det inrättat på amerikanskt sätt med grupper av bekväma stolar kring borden, med böcker och tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan fotografi på de ljusmålade väggarna.
Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram pascha sade till sin tjänare:
— Du ska säga henne, att hon och hennes anhängare innan kvällen måste lämna detta hus.
Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade honom:
— Herre, den ena av dessa kvinnor kan tala ditt språk. Låt henne höra din vilja genom din egen mun!
Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på miss Young, och hon mötte hans blick med ett milt leende. Och Baram pascha vände sig från henne och sade till sin tjänare:
— Jag har aldrig sett ett ansikte, som den Allsmäktige har gett större skönhet och renhet. Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet.
Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, eller det, som han hade sett.
Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal, fattig vandrare kom in i rummet. Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom som en avkomling av Muhammed.
Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides från de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga honom om hans ärende.
— Vem är denne man, och vad önskar han? frågade Baram pascha, i det han vände sig till miss Young.
— Vi känner honom inte, svarade miss Young, han har aldrig förr varit här. Ni får inte misstycka, att han har kommit in. Vårt hus står öppet för alla, som vill ta sin tillflykt hit.
— Machmud, sade paschan till sin tjänare, gå och fråga denne vandrare, som är en profetens avkomling, vad han har att beställa här hos dessa kristna!
Machmud utförde sitt ärende och kom tillbaka till paschan.
— Han svarar mig, att han har ingenting här att beställa, men han ville inte vandra förbi utan att gå in, därför att det står skrivet: ”Låt icke dina fötter synda, så att du går förbi den rättfärdiges boning!”
Baram pascha satt tyst en lång stund.
— Du har säkerligen hört miste, sade han, vänd till Machmud. Fråga honom än en gång vad han har att beställa i detta hus!
Machmud gick och kom tillbaka. Han upprepade ord för ord samma svar.
— Låtom oss då tacka Gud, min vän Machmud! sade Baram pascha enkelt. Han har sänt denne man för att upplysa oss. Han har låtit honom inträda här, på det att mina ögon skulle öppnas för sanningen. Vi ska nu rida hem, min vän Machmud, och jag ska inte driva dessa kristna ur deras hus.
Baram pascha red kort därpå bort från kolonien, men om en timme kom Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna. Han lämnade den till kolonisterna med hälsning från Baram pascha, att han önskade, att den skulle få dra de små barnen till skolan om morgonen.