Jerusalem/Kapitel 24

←  Baram pascha

Jerusalem av Selma Lagerlöf I Gehenna

Paradisbrunnen  →

I GEHENNA.

Utanför Jerusalems murar på södra sluttningen av Sion ägde en av de amerikanska missionsanstalterna en kyrkogård, och där hade de Gordonska kolonisterna fått tillåtelse att begrava sina döda. De hade redan en hel mängd av de sina där ute, alltifrån den lille Jacques Garnier, som hade varit kajutpojke på den stora ångaren L’Univers och hade varit den första bland Gordonisterna, som avlidit, ända till Edward Gordon själv, som hade dött i feber förra året, strax efter hemkomsten från Amerika.

Denna begravningsplats var den enklaste och tarvligaste man kunde tänka sig. Den bestod endast av en liten fyrkantig jordbit, som omgavs av en mur, så hög och bred, att den kunde ha anstått en fästning. Där funnos varken träd eller gräsmattor, man hade blott dragit försorg om att skaffa bort stenar och spillror, så att marken var städad och jämn. Över gravkullarna lågo platta kalkstenshällar, sådana som det finns så gott om i Jerusalem, och bredvid somliga gravar stodo gröna soffor och stolar.

Nere i östra hörnet, där man skulle ha kunnat äga en så vacker utsikt över Döda havet och de guldskimrande Moabs berg, om blott inte muren hade stått i vägen, hade svenskarna sina gravar. Där lågo redan så många av dem, som om Vår Herre hade funnit, att de hade gjort nog för honom bara genom att lämna sina hem, och inte begärde något vidare av dem för att låta dem inträda i sitt rike. Där lågo Birger Larsson, smeden, och Ljung Björns lille son Erik och nämndemans Gunhild och Brita Ingmarsdotter, som hade dött i kopporna kort efter Gunhild. Där lågo också Per Gunnarsson och Märta Eskilsdotter, som hade tillhört Hellgums församling ute i Amerika. Döden hade skördat så många ibland dem, att kolonisterna kände sig förlägna över att ha inkräktat så alltför mycket av den trånga kyrkogårdens område.

Tims Halvor Halvorsson hade också en av de sina på den där kyrkogården. Det var den yngsta av hans döttrar, en liten en, som inte hade varit mer än tre år gammal. Henne hade han varit övermåttan kär i, hon hade också varit det av barnen, som mest liknat honom. Han tyckte, att han aldrig hade känt så för någon som för den dottern. När hon nu var död, kunde han alls inte glömma henne. Vad han än företog sig, voro hans tankar hos henne.

Om hon hade dött i Dalarne och blivit begraven på hemsocknens kyrkogård, skulle han väl ha kunnat slita sig ifrån att jämt tänka på henne, men nu förekom det honom, att hans lilla dotter måste känna sig ensam och övergiven borta på den hemska kyrkogården. Om nätterna kunde han se henne, där hon satt på sin lilla gravhäll, grät och frös och klagade över att hon var rädd för mörkret och för allt det främmande, som omgav henne.

En eftermiddag gick Halvor ner i Josafats dal och plockade händerna fulla av röda vallmorosor, de vackraste och gladaste han kunde finna, för att bära dem till graven. När han gick på den grönskande marken i djupet av dalen, sade han:

— Ack, om jag hade min lilla flicka här ute i det fria under en grön grästorva, så att hon åtminstone inte vore omgärdad av den där förfärliga muren! Han hade alltid hatat den höga muren, som omgav begravningsplatsen. Var gång han tänkte på den döda, tyckte han, att han hade stängt in den lilla stackaren i ett mörkt och kallt hus och lämnat henne där utan eftersyn. ”Jag fryser och har det svårt”, tyckte han, att hon klagade. ”Jag fryser och har det svårt.”

Halvor steg upp ur dalen och följde den smala stigen, som löper fram under ringmuren, ända tills han kom ut på Sions kulle. Kyrkogården låg en smula väster om Sionsporten nedanför armeniernas stora trädgård.

Halvor gick hela tiden och tänkte på sitt barn. Han vandrade framåt den kända vägen utan att lyfta ögonen från marken. Men på en gång hade han en känsla av att något här ute inte var sig likt. Han såg upp och märkte, att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade med att riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade dem. Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske tagit av åt orätt håll?

Det dröjde ett par minuter, innan han kunde finna sig till rätta, men så begrep han vad som hade skett. Det var själva den höga kyrkogårdsmuren, som arbetarna hade brutit ner.

Halvor försökte intala sig, att den hade blivit nerriven, därför att meningen var att utvidga platsen eller att ersätta muren med ett järnstaket. Han tänkte på att det säkert skulle bli mindre fuktigt och kallt där inne, sedan muren hade kommit bort. Men trots detta greps han av en så häftig oro, att han började springa. ”Bara de inte har gjort något vid graven!” tänkte han. ”Hon ligger ju alldeles under muren, bara de inte har gjort något vid henne!”

Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och kom in på begravningsplatsen. Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur det stod till där inne. I detsamma kände han, att det skedde något galet med hans hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som går sönder.

Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat bråkade som värst. Så småningom började det arbeta som förut, fast med tyngd och ansträngning.

— Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.

Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor, som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit sammanförda i ett hörn av kyrkogården.

— Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade Halvor.

Halvor gick fram till arbetarna.

— Var har ni gjort av Lill Greta? frågade han på svenska. Han var inte riktigt sig själv, hade inte fullt reda på vad han sade. Så märkte han, att han talade det gamla språket. Han strök sig över pannan och blev förlägen.

Han försökte tänka på vem han var. Han var ju inte något lättskrämt barn, utan en gammal, klok man. Han var en storbonde, hela socknen där hemma hade en gång sett upp till honom. Det gick inte an för en sådan man som han att förlora fattningen.

Halvor antog en styv och stram hållning och frågade arbetarna på engelska om de visste varför kyrkogården hade blivit uppriven.

Det var infödda, som utförde arbetet, men en av dem kunde tala en smula engelska.

Han berättade Halvor, att amerikanarna hade sålt begravningsplatsen till tyskar och att dessa ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de döda upp ur jorden.

Halvor stod tyst en stund och grubblade över svaret. Jaså, det skulle bli ett sjukhus här, just här. Tänk, att man inte hade kunnat finna plats för det på någon av dessa mångfaldiga kala backar, utan måste lägga det just här! Bara inte de utkastade döda kommo och ringde på sjukhusets dörr en mörk kväll och bådo att få slippa in! ”Vi vill också ha sängplats här”, skulle de säga. Och de skulle stå där i en lång rad, Birger Larsson och Lill Erik och Gunhild och hans lilla flicka allra sist.

Halvor stod och kämpade med gråten, men han sökte alltjämt se ut, som om saken inte anginge honom. Han påtog en likgiltig min, satte fram foten och stod och svängde med sin bukett av röda vallmor.

— Men var har ni gjort av de döda? frågade han.

— Amerikanarna har varit här och fört bort sina kistor, svarade arbetaren. Alla, som hade några döda här, har fått bud om att de skulle komma och hämta dem.

Här avbröt sig den talande och betraktade Halvor.

— Kanske att du är från det stora huset utanför Damaskusporten? sade han. De, som bor där, har inte fört bort en enda av de sina.

— Till oss har det inte kommit något bud, sade Halvor. Han stod alltjämt och svängde med blommorna. Hans ansikte såg ut att ha förvandlats till sten, under det han bemödade sig att inte visa de främmande karlarna hur han plågades.

— De, som inte är avhämtade, ligger där borta, sade arbetaren och pekade neråt kullen. Jag ska visa dig var de är, så att ni kan komma och begrava dem.

Karlen gick före och Halvor följde efter honom. När de klättrade över den nervräkta muren, tog Halvor upp en sten. Arbetaren gick lugn och obesvärad, medan Halvor kom efter med stenen i handen.

— Det är besynnerligt, att han inte är rädd för mig, sade Halvor högt på svenska, att han törs gå så nära mig. Och han har ändå varit med om att kasta ut henne. Han har vräkt ut Lill Greta på sopbacken.

— Lill Greta, Lill Greta, fortfor han, hon var så fin, att hon väl hade förtjänat ligga i marmorkista. Och så har hon inte en gång fått vara i ro i den här usla graven.

— Kanske att det var just den här karlen, som tog opp henne, mumlade Halvor och gick och måttade med stenen. Aldrig har jag haft sådan lust att slå sönder något som den rakade skallen under den där röda luvan.

— Jag ska tala om för dig, att det var Lill Greta från Ingmarsgården, sade han, under det att han gick och retade upp sig, och hon skulle med rätta ha legat vid sidan av Stor Ingmar. Hon var av sådant folkslag, hon, att hon hade rätt att sova i egen grav till världens yttersta tid. Här blev det inte firat något ordentligt gravöl över henne, och inte kom hon ut till kyrkogården med klockringning, och ingen riktig präst var det, som läste över henne. Men inte hade du därför rätt att kasta henne ur graven. Om jag än inte har visat mig som en riktig far mot henne härvidlag, så kan du väl förstå, att jag inte är så dålig, att jag kan tåla, att du kastar henne ur graven.

Halvor höjde stenen och skulle säkert ha kastat den, om inte karlen just i detsamma hade stannat och vänt sig mot honom.

— Här har du dem, sade han.

Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i denna hade kolonisternas enkla svarta kistor blivit nerkastade. De hade blivit nervräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått sönder, så att de döda, som lågo i dem, voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och ur de murkna locken framträngde långa, förtorkade händer, som tycktes anstränga sig för att åter vända kistan på rätt led.

Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta hans hand, som höll så hårt om stenen, att fingertopparna vitnade. Karlen flyttade blicken upp till hans ansikte och måtte däri ha läst något förfärligt. Han gav till ett utrop och tog till flykten.

Men Halvor tänkte nu inte mer på honom. Han var alldeles tillintetgjord av det han såg. Det förfärligaste var, att den sträva liklukten hade stigit upp i luften och vitt och brett förkunnat vad som hade skett. Ett par gamar seglade redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några kamrater för att slå ner. På långt håll hördes surrandet av en mängd svarta och gula småkryp, som svärmade Över kistorna. Ett par gathundar kommo löpande. De satte sig med långt uthängande tunga på randen av den stora graven och blickade ner.

Halvor påminde sig med en rysning, att han befann sig på sluttningen av Hinnoms dal, helt nära den plats, där Gehennas eld fordom hade brunnit.

— Detta är sannerligen Gehenna, detta är fasans boning! utbrast han.

Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta. Han sprang ner i gropen, vräkte undan de tunga kistorna och kröp in mellan de döda. Han sökte och sökte, tills han fann Lill Gretas kista. Och när han hade funnit den, lyfte han den på sina axlar och steg upp ur graven.

— Hon ska då åtminstone inte säga, att hennes far lät henne ligga på det här stället över natten! utropade han.

— Käraste barn! sade han med allvarlig och övertygande stämma, som ville han försvara sig inför den döda. Käraste Lill Greta, vi visste inte om detta. Ingen visste om, att du skulle bli kastad opp ur jorden. Andra fick veta vad som stod på, men inte vi. De håller oss inte för människor, därför har de inte brytt sig om att låta oss veta det.

När han kom upp ur gropen med kistan, kände han på nytt, att hjärtat var i olag. Han måste sätta sig ner, tills den värsta smärtan hade gett med sig.

— Du ska inte vara rädd, barnet mitt, sade han. Det här går snart över. Du ska inte tro, att jag inte orkar bära bort dig härifrån.

Så småningom fick han sina krafter tillbaka, och med kistan på axeln vandrade han upp mot Jerusalem.

När han gick framåt på den smala stigen utanför muren, tyckte han, att allt, vad han såg, hade fått ett annat utseende. Murarna och ruinhögarna skrämde honom. Allt hade blivit besynnerligt hotfullt och fientligt. Det främmande landet och den främmande staden gladde sig åt hans sorg.

— Du ska inte vara ond på far, barnet mitt, därför att han har fört dig till ett obarmhärtigt land, sade han.

— Om detta hade hänt där hemma, fortfor han, så skulle skogen ha gråtit, och bergen skulle ha jämrat sig, men detta är ett obarmhärtigt land.

Han gick allt långsammare för att spara hjärtat, som inte tycktes ha kraft att driva blodet genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtvivlad, och framför allt kom det över honom ångest, därför att han var så långt borta i främmande land, där ingen skulle ha barmhärtighet med honom.

Så vek han om hörnet och gick fram utefter den östra muren. Den gravfyllda Josafats dal utbredde sig under honom.

”Och det är här, som domen ska stå och de döda ska uppväckas”, tänkte han.

”Vad ska Gud säga om mig på domens dag, som har fört de mina till denna dödens stad, Jerusalem?” frågade han sig.

”Och jag har även övertalat mina grannar och anförvanter att resa till denna förskräckelsens stad. De ska anklaga mig inför Gud.”

Han tyckte sig höra hur hans landsmän höjde sin röst mot honom. ”Vi trodde på honom, och han förde oss till ett land, där vi var mera föraktade än hundar, och till den staden, vars grymhet dödade oss.”

Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre dröja vid detta. Men det var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart måste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem. Han tänkte på de hårda bud, som de hade pålagt sig själva, som skulle medföra splittring och undergång. Han kände sig dödstrött.

— Lika litet som vi kan odla detta landets jord och dricka dess vatten, lika litet kan vi fortsätta att leva här! utropade han.

Han släpade sig framåt allt långsammare. Han var alldeles utmattad och kraftlös.

Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på portklockan.

När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom. Han satt och bröt blommor ur en stor bukett av vissnad vallmo och strödde över kistan.

Det var Ljung Björn, som hade kommit ut för att öppna. Han tyckte sig märka, att Halvor sade något och böjde sig ner för att höra bättre.

Halvor började flera gånger på nytt, innan han kunde framsäga hörbara ord.

— De har kastat ut våra döda, sade han, de ligger under öppen himmel borta i Gehenna. Ni måste i denna natt gå och hämta dem.

— Vad säger du? frågade Björn. Han förstod inte alls vad det var fråga om.

Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.

— De har kastat ut våra döda ur sina gravar, Björn. I denna natt måste ni gå till Gehenna alle man för att hämta dem.

När han hade sagt detta, sjönk han åter samman och satt stönande på marken.

— Jag har fått så ont, Björn. Det är visst något åt hjärtat, framstötte han. Jag var rädd, att jag skulle dö, innan jag fick tala om detta. Jag har burit hem Lill Greta, men jag orkade inte med de andra.

Björn föll på knä bredvid honom.

— Ska du inte komma in, Halvor? frågade han, men Halvor hörde inte på honom.

— Lova mig, Björn, att Lill Greta kommer ordentligt i jorden! Jag vill inte, att hon ska tycka, att hon har en dålig far.

— Ja, ja, sade Björn, men ska du inte försöka att komma in nu, Halvor?

Halvor böjde huvudet allt djupare.

— Laga, att hon får ligga under en grön torva! viskade han. Och lägg också mig under en grön torva! tillade han om en stund.

Björn såg, att han var svårt sjuk, och skyndade efter hjälp för att bära in honom. När han kom tillbaka, var Halvor redan död.