Hoppa till innehållet

Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 45
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Passepartout återfunnen
Kap 47  →


[ 203 ]

FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
Passepartout återfunnen.


I väntsalen satt fru Aoda och tänkte på Fileas Fogg. Han var dock en märkvärdig man med sitt lugna mod och sin lika enkla som storartade självuppoffring! En förmögenhet hade han kastat bort för Passepartouts skull, och nu vågade han sitt liv utan tvekan, utan storartade fraser! Endast av pliktkänsla. Om någon man var en hjälte, så var det han!

Fix vankade av och an på perrongen utanför stationen i feberaktig upphetsning. Vad han varit enfaldig! Först hade han följt en karl tusentals mil och sedan släppt honom ifrån sig. Om denne man nu skulle ge sig av — sen han till på köpet skaffat honom rajans änka på halsen! Vad skulle han svara polischefen vid sin ankomst till London? Att gå [ 204 ]med häktningsordern på fickan och vara ett sådant nöt! En sådan amerikansk bisonoxe! Nu hade naturligtvis engelsmannen fått reda på alltsamman och satt sig i säkerhet!

Timmarna gingo med snigelns långsamhet. Vad skulle han göra? Berätta fru Aoda alltsamman? Åh, hon skulle aldrig tro honom ens en sekund. Om han skulle ge sig av och följa Fileas Foggs spår över snöfälten! Men då måste det ske genast; efter nästa snöfall skulle spåren vara försvunna, och då kunde han ta harar för alltihop! Han ångrade djupt sin dumhet.

Snön föll i tunga, stora, vita flingor. Då hördes österifrån långa, gälla visslingar, och där närmade sig under pustar och suckar ett väldigt spöke, som så småningom antog fastare former och visade sig vara ett lokomotiv.

Men österifrån väntades intet tåg. Inte kunde det tåget, som man telegraferat efter, vara här så tidigt? Saken blev dock ganska fort klar. Det lokomotiv, som nu nalkades under oupphörliga visslingar, var just det, som Passepartout så behändigt kopplat från tåget. Föraren såväl som eldaren hade sluppit undan för gott pris. De hade endast försjunkit i en djup dvala, varur de dock så småningom vaknade.

Först voro de alldeles förbluffade. Hur kom det sig, att de voro ute på färd ensamma med lokomotivet? Var fanns tåget? Så började de draga sig indianernas överfall till minnes. Hur kinkigt och obehagligt det än skulle kunna vara att vända åter till stationen, där kanske indianerna nu som bäst höllo på med att mörda och råna, fanns ingen annan råd. Och så ilade tågföraren tillbaka.

[ 205 ]Förtjusningen bland de kvarlämnade passagerarna blev stor. De kunde nu hoppas att lyckligt och utan avbrott få fortsätta sin avbrutna resa. Lokomotivet hälsades med ljudliga hurrarop, och två gamla prissar togo varandra om livet och dansade.

Fru Aoda gick ut på perrongen och vände sig till maskinisten.

— När ämnar ni fara mot New York?

— Så fort som möjligt, min fru!

— Men fångarna, våra olyckliga reskamrater?

— Jag måste framför allt få trafiken i gång igen — vi är redan försenade över tre timmar.

— När kommer nästa tåg från San Francisko?

— I morgon afton, min fru!

— Inte förr? O, då är allt hopp ute — vi är förlorade. Ni måste vänta!

— Omöjligt! Ska ni med, så skynda att ta plats!

— Nej, jag stannar kvar, svarade den unga damen beslutsamt.

Fix hörde på detta samtal. Några ögonblick förut hade han ångrat sitt beslut att stanna på denna plats, men nu, när tåget var färdigt att gå, var det som om en oemotståndlig makt höll honom kvar. Väl brände marken honom under fötterna, men han kunde ej förmå sig att resa.

Vreden över alla dessa motgångar lade sig som en kvävande tyngd på hans bröst, men han beslöt att kämpa till sista andedraget.

Emellertid hade passagerarna stigit in och även de sårade voro inburna i vagnarna, bland dem översten, som ej längre var så högljudd. Ett brusande sorl hördes ur den upphettade ångpannan, och ångan [ 206 ]strömmade ut ur ventilerna. Så ljöd ångvisslan, tåget flåsade och satte sig i rörelse. Snart syntes endast ångpustarna, som sköto upp genom snögloppet.

Fix satt orörlig på en bänk i väntsalen — man skulle kunnat tro, att han sov. Rajans änka hade däremot ej ro att sitta stilla. Hon vandrade fram och åter på banvallen och försökte med sina blickar genomtränga den tjocka dimman. Ibland stannade hon och lyssnade. Men hon varken hörde eller såg något, som bar bud från dem hon hade i tankarna, Fogg och hans tjänare. Stelfrusen stampade hon så i marken med sina små fötter och satte sig åter i rörelse, men vandringen förmådde dock ej skingra hennes oro.

Kvällen kom, men de frivilliga hördes ej av. Var voro Fogg och de modiga männen från kastellet? Hade de träffat på indianerna? Hade de gått vilse i dimman? Irrade de blindvis ute på snötäckt hed? Hade de blivit slagna av rödskinnen?

Så frågade fru Aoda sig själv. Samma spörsmål gjorde sig oupphörligt Fix och kaptenen på kastellet. Men ingen av dem ville visa sin oro för de andra. Ingen av dem kände sig i stånd att öppna ett samtal.

Det blev natt. Kölden tilltog, och snöfallet minskades. En plågsam känsla av ödslighet lade sig över de väntandes sinnen. Naturen låg som död under snöns liksvepning.

Ibland skimrade ett rött sken för Aodas trötta ögon, hennes inbillning vart upphetsad, hon utmålade för sig alla möjliga olyckshändelser, och hon led outsägligt. Fix kunde ej få en blund i [ 207 ]ögonen, fast han satt orörlig på sin plats timme efter timme.

I dagningen steg solen upp över synkretsen och kastade ett matt, rött sken över de vita, vida ödemarkerna. Snart kunde man se bortåt en halv mil utåt slätten, men ingenting syntes söderut, dit Fogg och soldaterna givit sig av.

Klockan slog sju, och kaptenen våndades av ängslan. Skulle han sända de hemmavarande till de avtågades undsättning även med fara att förlora hela sin besättning? Han stod där ännu i valet och kvalet, då man hörde ljudet av skott. Alla rusade ut från kastellet. Där syntes en liten trupp i söder!

Den närmade sig alltmer. I spetsen gick Fileas Fogg, och Passepartout följde i hans spår. I tredje ledet gingo de ur indianernas våld befriade passagerarna, och sist kommo soldaterna med den behjärtade sergeanten främst.

Då tåget stannade, hade indianerna upptäckt Passepartout och gripit honom, just innan de togo till flykten. De förde alltså med sig både honom och de andra passagerarna. På givet tecken av Passepartout anföllo emellertid dessa samtidigt på första raststället sina vaktare för att befria sig ur deras våld. Passepartout hade redan med sina flinka knytnävar fällt tre rödskinn till marken, då några av de vilande indianerna väcktes och under högljudda rop rusade upp. Men strax därpå ljöd ett rop på några hundra meters avstånd, det var Fogg och de trettio frivilliga, som i rätta ögonblicket ryckte fram till undsättning. Blixtsnabbt voro alla indianerna på benen och på flykt utåt slätten, kvarlämnande sina fångar.

[ 208 ]
Passepartout hade redan fällt tre rödskinn.

[ 209 ]Räddarna och de räddade hälsade varandra med ett samfällt jubelrop. Och detta jubel förnyades, då Fogg utdelade de 20,000 kronorna. Men Passepartout kände sig helt skamsen och sade halvhögt:

— Det finns bestämt inte i hela världen en betjänt, som kostat sin husbonde så mycket pengar som jag.

Fix var ett rov för stridiga känslor. Han hade ju nu »sin tjuv» tillbaka, men han visste ej, vad han skulle tänka, och han kunde inte få fram ett ord. Fru Aoda sprang fram och tryckte varmt sin räddares båda händer samt hälsade Passepartout med ett glatt leende.

— Går inte tåget snart? ropade den nitiske tjänaren.

— Det har redan gått! svarade Fix.

— När går nästa? sporde Fileas Fogg.

— I kväll!! upplyste polisagenten.

— Jaså, inte förr! sade Fogg lugnt och kvävde en gäspning.

Men ingen skulle kunnat se på honom, att han i själva verket var tjugu timmar försenad. Passepartout däremot var alldeles förtvivlad över att han mot sin vilja varit orsaken till detta dröjsmål, och han gjorde sig själv ett löfte, att om han vid lämpligt tillfälle träffade på ett rödskinn, skulle den uslingen »få ordentligt betalt för gammal ost».