Jul-Kalender 1887/Ånger
| ← Ynglingens bön. |
|
Den hedniska offerhärden. → |
Ånger.
Utkast.
Undandold i en vrå af kyrkogården stod den vittrade vården, lutande mot sitt fall. Det såg ut, som ingen mer brydde sig om den. Ostörd fick mossan hölja dess en gång i guld prunkande inskrift, och de blommor, hvilka vattnade af en flitig hand förr spredo sin vällukt öfver den fridfulla grafkullen, hade längesedan vissnat bort.
Och dock sof han der under lika godt och saligt, lika obekymradt om striderna uppe i tidens famn. Hans rol i lifvet var redan ändad, och nu fick han njuta af den frid och fröjd, som evig är.
Hvad gjorde det, att hans namn var utplånadt för efterverlden, han hade det ju ändock inskrifvet i lifvets bok der uppe hos sin himmelske fader. Glömd i tiden, fick han nu i evigheten njuta af en tillvaro, efterlängtad af mången, upphunnen af få.
Årtionden hade gått till ända, sedan grafvens mull lägrade sig kring den hädankallades stoft.
Det var en augustiqväll, mild och härlig. Månen gjöt sitt silfver öfver den inslumrade naturen. Det var så stilla, så fridfullt. Alla strider voro för stunden utkämpade, alla sorger förgätna.
Hon kom gående utmed den breda gång, som ledde fram midt öfver de dödas stad. Ljudlöst, som en vålnad vandrade hon fram. Det var som fruktade hon att störa de tusende, som lågo der nere, i deras ljufva slummer.
Plötsligt stannade hon. Här var stället, der hon borde taga af åt höger, för att uppnå målet för sina önskningar. Hon kom så väl ihåg det, fastän mer än trettio år redan flyktat sen dess. Hon kunde lifligt återkalla i minnet den stund, då han, hennes skönaste hopp i lifvet, då det kallnade stoftet af den hon högst älskat bars dit bort till den mörka boningen. Hon kom så väl ihåg sin i början hulda vård om den käres graf ― ― ― och huru mycket hade ej sedan dess vexlat. Så oändligt mycket! Hon verkligen bäfvade, då hon tänkte derpå. Hvarför hade hon tillåtit denna omgestaltning! Var felet i grunden hennes? Nej! Nog hade hon kämpat, nog hade hon lidit; men ― ― ― det var nu förbi. Nu kunde hon åter träda fram till den älskades graf; nu skulle hon åter med djupaste kärlek omhägna denna sista hågkomst af honom ― ― ―.
Hon sjönk ned i häftig gråt vid den dystra vården. Hon gret, som hon ej gråtit på många, många år. O att han kunde se hennes ånger! Visst skulle han förlåta hennes felsteg, visst skulle han gjuta en flägt af tröst och styrka i hennes inre.
En molnsky bredde sitt flor öfver månens bleka anlete. Hvad det blef mörkt der ute!
Öfverväldigad af sina känslor slumrade hon in.
Hon drömde att det var sensommar, som i verkligheten. De vandrade båda, han och hon, ute i den lummiga parken och njöto af augustimånskenet. De talade om framtida glädje och lycka. De talade om det hem, i hvilket de en gång skulle ostörda få arbeta för hvarandras sällhet. O, hvad han nu kände sig stark! De bleka kinderna återfingo i en hast sin forna friska färg och de svunna krafterna voro liksom genom ett trollslag återställda.
Efter en läng vandring slogo de sig ned på en af sofforna der ute. Han fattade hennes hand, hon lutade sitt hufvud emot hans bröst. Hvad denna stund föreföll henne ljuf och härlig!
Så sutto de länge, länge. Natten sjönk allt mörkare och dystrare ned öfver dem, öfver träden och blommorna, ― och allt sutto de ännu qvar. Slutligen ville hon mana till uppbrott; men hennes frågor fingo ej något svar ― ― ―. Hon slog sina armar om hans hals, ― ― ― hon tryckte en varm kyss på hans läppar ― ― ― o, de voro kalla som is ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―.
Hon vaknade troget famnande den mossbelupna grafstenen.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Mörkret der ute hade förbytt sig i ljus, natten hade gått till ända. Morgonsolen lyste ung och leende öfver den ännu daggbeströdda marken, och foglarnes qvitter blandade sig med vindens lätta susning ― ―.