Jul-Kalender 1887/Sorgens välde

←  Några veteraner från 1808 och 1809 års krig.

Jul-Kalender 1887 av NI. Sorgens välde

Hjertat ― djupet.  →

Sorgens välde.

---

Ofta hörde jag en lärka sjunga
Förr i vårens soligt varma dar,
Upp i rymden, der på lätta vingar
Höjd den ofvan menskans sorger var.

Sällsam ljöd den sången i mitt öra,
Der jag lekfull öfver fälten sprang,
Hördes som en sorgens bittra klagan,
Utan magt att fägna, utan klang.

Jag då tänkte: lärkan endast konstlar,
Ej kan sorgen den i rymden nå;
Tänkte: lärkan skapad att blott älskas,
Har visst inga skäl att klaga så.

Ack! då var jag barn, som än ej pröfvat
Någon lifvets vexling tung och hård,
Och hvars tårar, förrn do bittra blifvit,
Dunstat bort för hemmets varma vård;

Trodde derför ej att lifvet egde
Något ris för den, som älskad var;
Viste ej, att ingen fristad finnes,
Hvarest lifvet sorgfri tillflykt har.

Men nu känner jag ro’n sorgens välde,
Se’n min barndoms värjda frid försvann;
Vet att lifvet ej, hvarhelst det andas,
Sorgens nagg och marter undgå kan;

Vet att sorgen, då den hjertan pressar,
Lyder lagar, fullgör blott sitt kall,
Att på jorden, der ej lifvet födes
Skuldfritt, sorgen det förädla skall;

Vet också, att fogelns sång som menskans
Troget sångarns känsla i sig bär;
Att ock fogeln, då den klagar, röjer
Verklig sorg, som på dess hjerta tär.
 NI.

---