Julbrevet

Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

Denna julafton, som jag tillbringar helt allena i en främmande stad, skild från mina närmaste, mina vänner, mina bekanta, ja, till och med fjärran från tjänstfolk och sådana, som annars nicka vänligt igenkännande till en, en dylik dag: en brevbärare, ett stadsbud, en vaktmästare eller en barberare — denna julafton mottager jag ett julbrev från en man, jag glömt.

Jag sitter på ett hotell, i ett kafé som liknar ett officerskasino och där det drickes champagne vid varje bord. Bland alla dessa uniformer är jag den enda civila, bland alla dessa löpgravarnas och slagmarkernas hjältar är jag den enda neutrala. Jag sitter ensam i ett hörn, jag dricker icke, men jag röker oupphörligt, cigarrett efter cigarrett.

Då kommer en liten hotellpage med brevet.

Ett enda brev!

Från en främmande ...

Jag gör mig ingen brådska med att bryta det. Det kommer från Amerika, bär stämplar fram och bak, »Retour», »Inconnu», »Opened by Censor». Och till sist denna hotelladress — på själva julafton.

Jag väger det i handen och förvånas över tyngden — vem skriver så långt till mig?

Sannerligen, står icke avsändaren under det engelska censurplåstret, som lossnat på ena sidan. Jag läser:

»If not delivered, please return to — — —»

Och så namn och adress.

Vem var han? Visst mindes jag namnet (och jag upprepade det flera gånger), men hur såg han ut? Blond, mörk, ung, gammal, ful, vacker? Var han rik, var han arm som vi andra, vad var han ?

Jag stirrade undrande på kuvertet utan särskild lust att öppna det. — Man blir litet underlig med åren, man blir bland annat ej så nyfiken på brev. Nej, man kan gott vänta med innehållet det är så sällan något glädjande ...

Nu spelade orkestern en långsam vals — var detta verkligen julafton? Någon talade, några hurrade. Kyparen delade ut små förgyllda krigssuvenirer med trefärgad rosett. Julafton?

Hm! Ja, ja, jo visst, jo visst.

Jag läppjade på det söta vinet, jag rökte, rökte.

Hur underligt allt, hur underligt allt...

Så bröt jag brevet. Och jag makade mig i soffan under en vägglob i blåvitt, en blåvit-strimmig glaskula, som lät skenet falla, spridas i kupoldager.

Jag läste.

— — — den 1 dec. 1917.

Vän och broder!

Minns du mig — eller minns du mig icke? Det är ju snart tolv år sedan.

Var? säger du och ser på adressen här ovan. Nej du, det var inte i Amerika, det var i Paris.

Paris. Ett myller av gestalter, av skuggor, av spöken, andar, drar förbi din syn. De gå långsamt, halvt sorglöst och ändå allvarliga, liksom ödesbestämda förbi. Ett långt tåg längs en bulevard, grå och blå och absintgrön i dagerns ljusspel under kastanjer och plataner. De le till dig, de nicka, en och annan har en dallrande tår i ögonvrån. Och där kommer en som vänder bort huvudet och där är en som bär det så djupt sänkt... Men en sorgklädd ung kvinna lyfter sin vita hand och vinkar, och se, handen håller en stor bukett Parmavioler.

Nåväl, gamle gosse, var går jag?

Är det han, målaren i knäbyxor med studiestaffliet? Eller bildhuggaren i svart sammetsjacka? Nej.

Nå, men han då med böckerna eller han med pipa i mungipan och hatten på sned? Nej, nej, inte heller dem. Men han med kappan, som liknar en spanjor från Zuloagas dukar? Ack nej.

Jag är den långe, en smula ranglige och inte vidare fint klädde svensken med gul pannlugg, som bär en portfölj och röker Caporal. Ja, jag är ganska mager, mina kinder äro håliga, snedgångna klackar har jag också. Jag går litet osäkert, litet vacklande, men det kommer sig ej av sprit, förhållandet är att jag inte har ätit något ordentligt på ett par, tre dagar. Kaffe, förstås, och rostade kastanjer, ett hårdkokt ägg och ett par Croixantes. Men ändå röker jag den svarta tobaken, drar ned blossen i lungorna — det är inte bra.

Så minnes du mig!

Får jag höra — jo, ja, det är riktigt, det är jag. Han som i kvarteret kallades för omväxlande »diktaren utan penna» och »pennan utan diktare».

Jo, du, nu sitter jag i ett stort rum, vars lyx och elegans gör mig rädd. Jag har suttit i det rummet i fem år — när jag inte suttit, legat, spatserat i en massa andra rum, lika eleganta, lika luxuösa. Jag är gift med den amerikanska, som kallades »guldminan» — du vet, hon som gav fester för hela Montparnasses brokiga värld, vilka kostade fabelsummor. Hon lät till sist skilja sig från sin man, gav honom en förmögenhet och gifte sig med mig. Nu bor jag här i ett palats av brun sten och med koppartak. I hallen stå vita marmorstatyer.

Varför skriver han? tänker du.

Jo, det skall jag säga dig. Jag skriver emedan jag är tvungen att tala till någon. Emedan jag vill frälsa min själ. Emedan jag är på väg att bli galen. Jag skriver därför att jag snart skall dö, därför att jag icke kan leva detta liv längre — jag skriver i alla helgons och demoners namn därför att jag måste!

Till dig eller till en annan, kan vara detsamma. Men du var nu i alla fall så förstående mot mig. Ja, du hade själv något av ödestecknet på din panna, i din blick, i talets plötsliga underton. Nåja, jag vet inte för resten... Nog av, nu skriver jag emellertid till dig.

Inom en månad är det julafton. Vad tänker du egentligen om julafton? Hur ter den sig för dig? Sitter du i hemmets sköte eller jagas du bland osaliga andar kring i natten, längtande till morgon. — Heliga natt! Stilla natt! Jag skriver redan nu för att brevet skall kunna gå med det så kallade julskeppet direkt till Köpenhamn. Gud vet om det når dig? Du är kanske borta, ute i världen, vid en av fronterna. Din adress vet jag endast genom en tidningsartikel, som avtrycktes här — en slags intervju.

God jul, glad jul, var du nu än finnes. Och härmed sänder jag dig min julklapp.

Kommer du ihåg en gång i Barbizon? Det var ute i Villa des Artistes, en sommarafton. Vi besökte den danske dramatikern, som nu är död, och vi sutto på gården framför det vita huset och såg himlen bli röd under det att mörkret steg fram från bersåer och boskéer. Inne i köket brann ett ljus — där lagade husets fru kvällsvard, under det att Divonne, bararmad och sjuttonårig — hon som om dagarna stod modell — sjungande beredde en sallad. Hennes svarta flätor glänste i skenet metalliskt.

Insvept i sin pläd satt författaren i en vilstol. Han såg så trött ut redan då. Malarian från Rom hade ett fast och säkert grepp i honom, ehuru ingen anade det.

Du själv halvlåg i en annan av de billiga, men bekväma säckvävsstolarna och log åt Divonne, som log tillbaka, blottande sina vita tänder under de fylliga läpparna. Katten Yvette och hunden Camarade sutto bredvid varandra, fredligt väntande på ett kotlettben. I trädgården bredvid kunde man över muren höra någon som sjöng, en späd stämma, nästan ett nynnande och någon ackompanjerande på gitarr. Ord och musik smälte samman med skymningsstämningen och en måne som steg var ljus som silver. Det var Armand Silvestres Crépuscule och Massenets melodi:

»Comme un rideau, sous la blancheur
De leurs pétales raprochées,
Les lys ont enfermé leurs coeurs,
Les coccinelles sont couchées.
Et jusqu'au rayon matinal
Au coeur même des lys cachés
Comme en un rêve virginal,
Les coccinelles sont couchées.»

Och jag! Jag stod med fuktiga ögon vid murgrönsspaljären och sög, drack, inandades denna enkla och likväl så underbara idyll. Mitt hjärta fylldes till brädden av lyckliga tårar som om det varit en kalk — ja, jag måste skriva så, ehuru det långt ifrån är bra. Jag tänkte :

Detta är livet, det skönaste i livet, hur kan man begära mer! Se solen som sjunker och månen som stiger, se denna paradisnatur, denna vita villa med det vackra namnet, se dessa goda människor, dessa vänner, tänk på det röda sunda vinet och det vita brödet, som väntar, och på Divonnes mun och slanka gestalt. Hör skymningssången ... Hur kan man trakta efter mera, efter annat? Så vill jag vara, här vill jag vara, jag vill vara fattig och rik i min fattigdom, jag vill vara konstnär, jag vill dikta. Och jag vill älska för älskogs skull, med varma kinder och heta läppar, och jag vill dö innan jag blivit gammal...

Så tänkte jag, min vän, och omedvetet nickade jag till dig och du nickade leende tillbaka, och Divonne log och nickade med. Yvette strök sig mot mitt ben och Camarade lade sitt lurviga, svarta huvud på den fåordige författarens knä. Allt var så tyst, så stilla. Inga fåglar kvittrade, inga blad prasslade. — Och guldhönorna:

»Les coccinelles sont couchées.»

Ett underligt julbrev, tänker du. Ja, det kan nog tyckas så.

Jag vet ju inte riktigt hur du själv befinner dig i afton — det är som om en röst sade mig att du får mitt brev på själva julafton. Men om så sker, kan jag redan nu säga dig hur jag har det på denna kommande stora helgdagskväll.

Jag har det förfärligt, förfärligt!

Jag sitter vid ena ändan av ett långt, praktfullt dukat bord, med kristall, rosor, silver och Meissen. Vid den andra sitter min hustru — det är som vore hon flera mil långt borta — och bakom våra stolar stå betjänter i kortbyxor och vita strumpor. Vid den stora byffén, vilken liknar en gotisk riddarborg, står hovmästaren, orörlig, med falkblick. Icke mindre än fyra julgranar brinna i hörnen, det vill säga elektriskt. I en angränsande salong spelas orgel — av Trinitatis berömda organist. Och på väggar och i fönster hänga enligt landets sed gröna eternellkransar med röda evighetsbär som vid begravning. — Och det är begravning! The misteltoe hjälper ej upp stämningen lika litet som kalkondoften eller Extra Dry's smällar. Snarare tvärtom.

Och hur ser jag ut!

I min svarta frack och allt det vita — krage, halsduk, skjorta och väst, liknar jag ett balsamerat lik. Då jag ser mig i väggspeglarna ryser jag. Mitt ansikte är grönt, mitt hår är vitt, mina ögonhålor svarta som en dödskalles. Och min mun, som förr var röd, ser ut som ett blått streck, stelnat i en underlig grimas, där linjerna från näsvingarna mötas, bildande den triangel som även de finaste whisky- och konjaksmärken stämpla.

Och hon — henne — guldminans drottning? Jag låter monokeln falla så kan jag inte se henne.

Ånej, låt mig slippa vidare julhögtidsbeskrivningar ...

Men ser du, det var en särskild sak i alla fall med julen — inte denna, men den förra.

Jag vet att du känner landet här, dess seder, dess charm och dess fasor — mest dess senare, såvitt jag kan förstå. Och du har visst också smakat på det som bjuds i konstnärligt hänseende, bohémens värld och diktarkretsar, såväl de med förgyllda vingar som de med brutna — after the struggle.

Minns du egentligen New York — the Metropolis ? Då vet du blandningen av öster och väster, tio städer i en — var du vill: London och Berlin, Rom, Paris, Wien och Petersburg, ja, Peking, Hongkong och Kalkutta. Allt. Då minnes du också alla rasblandningar, från Montmartretösen till beduinkvinnan, den vita irländskan och Kubas dotter. Och alla de små krypinnen i krokiga gator och de blixtrande barerna på snörräta avenyer, marmorpalatsen och skyskraporna, sjömansdistrikten, negerkvarteren, ghetton och Chinatown.

Det blev min vana att före middagen, så där vid fyra-, femtiden, vandra runt ett par timmar i dessa gator, utmed kajer, under brofästena. Ibland kom jag över — eller under — floden till Brooklyn och strövade omkring i Fultonomgivningarna. Eller jag flydde så långt upp som till Haarlem. Men min bil (i mitt äktenskap finnes fyra bilar) höll alltid utanför Delmonico, där var min officiella in-och utgång. Dit återvände jag punktligt — bakvägen — för att i päls och hög hatt stiga ur huvudportalen och kliva in i min bil, hem till middagen vid den guldsmidda härden.

Vad upplevde jag på dessa strövtåg, då jag iförd en regnrock eller slängkappa och med en bredskyggig italiensk hatt på huvudet besökte små mat- och dryckeslokaler, modelltillhåll och journalisthotell? Ack, intet. Eller nästan intet. Men för ett par flyktiga timmar var jag lösriven ur förnedringens tillvaro som redan gjort mig till orkeslös slav.

För något mer än ett år sedan mötte jag på en dylik skuggfärd en ung kvinna, en flicka, ja, jag kunde säga ett barn. Du förstår, jag lekte ju med mig själv att jag var den gamle, det vill säga den unge livsstudenten från Paris. Att jag sökte studier till mina dikter, intryck för mina fantasier, färg åt den grå själen och form för konstnärsögat, vilket förblindades alltmera. Jag drömde på mitt vis min gångna vårs artistdrömmar omigen, det var ett sorts opium, jag rökte, ett morfinrus, jag tog.

Jag mötte emellertid henne.

Hon var en liten späd blondin från någon av de hundratusentals mörka cellerna i de millionstadens kupor, som kallas flathouses. Hon var ett arbetsbi och en fjäril — en vingad vit, skimrande insekt mellan höga och mörka gatuväggar och jag betraktade och bemötte henne med andakt. Jag försäkrar dig, gamle skeptiker, att hon så småningom blev till ett helgon för mig, som jag tillbad. Om du sett henne och hört henne, skulle du genast förstå mig — nu faller det sig så svårt för mig att på dessa marmorkalla ark giva dig den beskrivning av henne, som skulle skänka dig stämningens delaktighet. Hennes tysta blyghet, hennes rena panna, där redan nålfina rispor satt märken efter ett undrande grubbel över livets skuggor och fulhet, hennes goda, strålande blick och hennes ömma, liksom darrande leende göt en madonnaglans över hennes bild, vilken för en gångs skull var äkta och höll färgen. Men ord bli endast ord — det är ej heller för att tala om henne som jag skriver.

Vad vi gjorde? Vi möttes var dag — utom de förfärliga söndagarna — i en liten italiensk restaurang och åto helt prosaiskt en frugal middag tillsammans. Vad vi talade om? Det kan jag inte säga. Vi talade om ting som icke finnas — och om de likväl existera, ej kunna ses med mänskliga ögon. Vi talade mest i tystnad.

Efter knappa två timmar — vad säger jag? — efter kanske endast en timme skildes vi.

Vi hade känt varandra ungefär en månad, då julen närmade sig. Som alltid de senare åren greps jag av en obestämd fruktan inför denna helg. Varje jul förekom mig ödesdiger, alla minnen naggade mig som hade jag i hela mitt liv begått något ont — mot mig själv, mot andra. Som hade jag förspillt de gåvor, vilka givits mig, förvaltat mitt pund dåligt och nu skulle ställas inför uppgörelsen. Denna sjukliga ångestkänsla stegrades med dagarna, som gingo, till skräckstämning och fasa, skulle jag göra en litterär liknelse måste jag tänka på Strindberg i hans Påsk, ehuru jämförelsen hal-tar i den yttre miljön betydligt. Den julen, då jag satt i den lilla osterian under Bowerys bullrande pelarbana, vars dubbelbroar dolde himlen, förekom mig ännu ohyggligare. Jag såg på min väninnas ljuva ansikte, vars bleka kinder knappt färgats av chiantin, och tyckte mig läsa samma tryckande oro i hennes blå och undergivet varma ögon — resignationen inför det man ej förstår. — Jag vill ge henne en gåva, tänkte jag, en julgåva som hon alltid skall bära och minnas, men vad? I mitt huvud tumlade tankarna om Tiffanys alla så oändligt banala och dyrbara smycken — halsband, armband, collierer, ringar, ur och tusen pretiosa. Nej, ingen av dessa dyrgripar dugde till henne, de voro goda nog åt millionärskan, lika lysande och strålkälla som hon, lika hårda och av samma viktvärde. Plötsligt fick jag en ingivelse — en något gammaldags och sentimental idé: jag ville finna en vacker medaljong och i den sätta mitt enda ungdomsporträtt, vilket, jämte ett par andra småsaker, som genom ett underverk ännu var i min ägo från mitt fattiga hem. Jag blev underligt glad och rörd vid denna tanke, jag betraktade förstulet hennes lätt böjda, vita hals, rundad som en antik vas. Där skal! hon bära min medaljong, fullföljde jag mitt infall, och dess oval innesluter icke masken av ett förspillt och tillintetgjort öde utan ett friskt gossansikte, vars ögon förtroendefullt blicka ut mot okänd rymd när locket öppnas. — Vad är det du tänker på, sade hon och famlade efter min hand under duken, är det julen? Låt oss icke tänka på den...

Jag tryckte hennes lilla hand tillbaka och mumlade något om julen och barndomen och faktiskt kände jag mig som ett barn, eller var det väl också i den stunden. Minnet av den gamla fotografíen som följt mig genom åren i min slitna kappsäck, och som föreställde en liten pojke i jacka och knäbyxor, försatte mig trettio år tillbaka i tiden. Allt blev overkligt, jag hörde mina föräldrars stämmor, min lilla systers skratt, jag kände lukten av gran och lack och jag såg vita flingor falla över ett mörkblånande berg. Här i den italienska restaurangen, under Bowerys bullrande broar, vid sidan av en okänd kvinna, som betydde mer än någon annan för mig, upplevde jag några korta minuter en svunnen julstämnings alla intryck. Som jag skriver till dig inför denna jul, den kommande nya julen i år, förefaller mig det hela avlägset och ofattbart, men då genomlevde jag verkligen dessa reminiscenser. Och hon, som framkallat dem och som satt så tyst och stilla bredvid mig, hade ej en aning om vad som rörde sig inom mig. — En timme senare skildes vi.

Jag lyckades finna en liten medaljong i Church street som passade förträffligt, det var gammalt holländskt arbete av allra bästa slag, ornamenteringen och ciseleringen mästerliga. Jag klippte ur huvudet på porträttet och satte det bakom den cirkelrunda glasskivan.

Dagen före julafton gav jag henne min gåva. Och själva julaftons morgon, då jag följde henne till det stora kontorshuset (den enda tid vi kunde träffas den dagen), såg jag att hon bar medaljongen på en smal kedja. Vid eleva-tordörren tryckte hon min hand hårt och länge:

— Nu har jag dig som barn, sade hon, som mitt barn.

Jag har sedan aldrig sett henne.

Ty hon kom icke mer till den lilla bodegan och hon bodde ej längre där hon förut bott och hon arbetade icke i det stora huset. Hon var försvunnen i den myllrande staden, uppslukad i millionvimlet, borta som nålen i hö-stacken. Var, skall jag aldrig få veta. Var det döden som kommit i någon av de tusen former, storstaden har i beredskap, eller hade hon upptäckt min dubbelexistens, som hon dock säkert länge anat? Det vet jag icke. Hade hon plötsligt råkat ett annat och mäktigare öde än mitt, hade hon tröttnat, ville hon icke vidare på vägen, hade julen tagit henne liksom mitt sinne den kvällen bergtogs i ett minne ? Det skall jag aldrig få veta.

Men då nu dagarna krypa mot den stora högtiden igen så är det minuter. Och jag skriver detta julbrev halvt för att styrka mig själv till den sista uppgörelsen. — Nu skall du höra finalen.

För några dagar sedan såg jag i ett fönster på nedre Broadway, nära Battery, där, var alla de små emigrantbutikerna trängas i sidogats-gapen, min medaljong. Den hängde bland andra berlocker, billiga, söndriga, dammiga, på en tråd tvärs över tobaksskrin, pipor, snusdosor och gamla böcker med uppfrätta pärmar. Var det min?

Det var min. Det fanns intet tvivel, jag mindes ännu en liten obetydlig rispa, min kniv tillfogat locket, då jag första gången icke kunde öppna det. Men mitt porträtt var borta och glaset spräckt. Med den tomma medaljongen i handen upplevde jag min levnads hösts korta vår.

Och jag såg åter parveln från julaftnar i den nordiska staden, såg Barbizon och Divonne, kände med vällust hur hungern mättades vid ett tarvligt bulevardbord med en Croixant och ett hårdkokt ägg, såg hela raden av gamla kamrater och modeller och var ånyo diktaren utan penna eller pennan utan diktare... Jag ryste vid tanken på vad som förestod därhemma och jag beslöt att denna jul skulle jag gå — sak samma hur och vart. Och så blir det.

Nu har du mitt julbrev och min julbekännelse. När du läser det är jag på väg — för syns skull — till Astleys brigad i Nordfrankrike.

Så farväl och god jul!

Din — — —

Förvirrad ser jag mig omkring i kaféet. Officerarna tala lugnt och stilla, ibland le de eller skåla med ett kommandorop. I det blåvita ljuset lysa ordnar och tapperhetskors starkare. Nu spelar orkestern en psalm eller en julsång och alla resa sig.

För min blick skimrar inga slagfält. Men jag ser liksom min vän därborta — var nu detta än är — en gången vår, som aldrig kommer tillbaka, och reser mig tyst och långsamt som de andra, saluterande som de ett minne, en tappad lycka eller en död.