Jungfrun i det Gröna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 70 ]

JUNGFRUN I DET GRÖNA.

När aftonstrålen faller
På Floras rosenhy,
Kring mina fönstergaller
Jag ser en Fjäril fly.
”Du lilla sammetsblomma.”
Jag hviskar rädd, och lyss;
”Ack! om du ville komma
Med nöjets första kyss!”

Men förr’n den ystra sprätten
Har valt sitt föremål,
Jag blyg vid toiletten
Mig ser i daggens skål:
Hvad löjen kring mig leka,
I spegelns skära glas!
Hvad milda vindar smeka
Min fina blomstergaz!

Se! hvar min brudgum svingar,
Så glänsande och grann;
Ack se! hvad gyllne ringar —
Till vigsel kommer han!
I skygd af gröna lansar
Jag står så skälmsk på lur,
Och tänker: fågeln dansar
Snart i min jungfrubur.

Han nalkas. Hjertat bäfvar ...
Jag fönstret sluta bör ...

[ 71 ]

Men — om jag husrum jäfvar,
Den späda sylfen dör? —
Så, tvekande, jag dröjer,
Tills i min famn han far;
Och kyss på kyss nu röjer
Hvad tacksamhet han har.

En lysmask i det gröna
Re’n bröllopsfacklan tändt,
Och många blommor, sköna,
Till vittnen Flora sändt.
Beställsamt Klockarn springer,
Herr Vestan, liten skalk,
Och till vår högtid ringer
Med blåa klockans kalk.

Prestkragar kring oss vicka
Med sina strukna fräs,
Och för sin ämbetsbricka
De fordra litet fjäs;
Den blyga Nattviolen
Vill vara anonym,
Men strör kring kullerstolen
Den finaste parfym.

En päll så skön man finner
Visst ej i Hindostan,
Som den Naturen spinner
Högt öfver hjessan grann:
Dock kronans myrt begjutes
Med sakta perleregn,
Och Jungfruns lycka slutes
I höga makters hägn.

[ 72 ]

Tulpanerna så raka,
Brudriddarne, i rad
Stå i gevär och vaka,
Som på en stor-parad;
Narcissen, blek om kinden,
De tappras officer,
Står smal och böjd för vinden
Och nåd af Astrild ber.

Vid aftonrodnans skimmer
Fylls klara nektar-båln:
Man glädjesorl förnimmer
Kring vida bröllopsgåln.
Små systrarna, de nicka
Med vänlig bifallsmin;
Och Flora sjelf ses dricka
Min skål af daggens vin.

Ett prydligt brudtal håller
En trast i närmsta al;
Af tusen rösters joller
Genljuder lundens sal.
Rågskäran på sin giga
Der knarrar i en vik;
Der syrsan, liten piga,
Hörs drilla sin musik.

Och dansande nu surrar
En myggsvärm, yr och glad,
Och ner i gräset hurrar
En humla kring hvart blad.
Ack, hvad mitt hjerta spritter
Vid Glädjens symfoni!

[ 73 ]

Allt hvimlar som ett glitter,
Allt hviskar: ”lycklig bli!”

Men dunkla slöjan höljer
Nu skog och haf och strand;
Då jag min brudgum följer
Till Amors gömda land.
Hvad sälla drömmars skara!
Hur’ ljuf min framtid ler!
Dock — ho kan väl förklara,
Hvad endast Natten ser? —

Snart syns Aurora glänta
På österns gyllne port,
Och Phœbi fålar vänta
Att föra Guden fort;
En flägt då, flydd ur fållen
Af purpurmanteln, rör
Vid Kavaljers-parolen
Och den i luften strör.

Knappt ser min Älskling detta,
Förr’n otacksam han flyr
På blomster vingar lätta,
Till nya äfventyr.
Den glömda bruden gråter
I lilla hufvan än,
Och suckar: ”aldrig åter
Fås denna natt igen.”