Kaninerna
| ← Jungfrun |
|
En flyttning → |
KANINERNA.
Herrskapet Blomsterblads ha varit ute och hyrt sig sommarnöje på landet.
»Ska vi odla kaniner i år också?» frågade fru Blomsterblad stelt vid hemkomsten.
»Nej!!» bet hr Blomsterblad tvärt af och snurrade in i sitt arbetsrum, hvars dörr han kraftigt klämde igen efter sig.
Den Blomsterbladska kaninodlingshistorien lyder så här:
Förra sommaren just när Blomsterblads flyttat ut till sitt sommarnöje fick hr Blomsterblad fatt i en liten bok, som hette »Sveriges små rikedomskällor». En af de små rikedomskällor, som i boken beskrefvos, var kaninodling.
»Kaninen,» stod där, »bör icke saknas vid något landthem. Han är ett lifligt och lustigt litet djur, som barnen kunna leka med, han är förnöjsam i fråga om födan och lifnär sig på gräs och affall, han växer mycket hastigt och är efter några månader duglig till slakt. Hans kött är välsmakande och närande. Det skulle för vårt land betyda en årlig vinst på många millioner kronor, om folket ville som bisyssla upptaga kaninodlingen.»
Efter att ett ögonblick ha funderat på saken beslöt hr Blomsterblad att göra ett försök i smått med kaninodling för att kanske sedan med mera allvar och i utsträckt skala ägna sig åt den intressanta, roande och lönande handteringen.
På middagen när han for ut till sommarnöjet hade han i en låda med sig två kaninungar, som han för 10 öre stycket köpt af en pojke.
»Tänk dig, bara 10 öre stycket för de små söta djuren!» sade han förtjust till sin fru. »Nu få de gå här kring husknutarne och äta gräs hela sommaren, och frampå hösten, när de blifvit stora och tjocka, slakta vi dem och få oss en härlig söndagsstek — en stek, märk det väl, min kära vän, som kostat oss endast 20 öre, och som, medan den hoppat omkring här i trädgården, beredt oss många glada stunder.
»Steken?!» frågade fru Blomsterblad nervöst.
»Nej, kaninerna,» svarade hr Blomsterblad irriterad. »Och ett annat år utvidga vi verksamheten. Vi köpa, låt oss säga, tusen kaninungar à 10 öre stycket, det gör 100 kr. för allesammans, och sedan sälja vi dem på hösten för 1 kr. stycket. Det blir en liten nätt avance det.»
»Jaaah» sade fru Blomsterblad dröjande, »matematiskt sedt är det ju riktigt, men — — —»
»Se så, inga invändningar!» sade hr Blomsterblad. »Matematiken är den säkraste af alla vetenskaper, och jag räknar aldrig fel.»
— — —
Nåja, de små kaninungarne trifdes förträffligt. De blefvo tama som hundar, de lekte med barnen i trädgården, hoppade muntert upp på verandan till fru Blomsterblad, som förtjust tog dem i knäet och kelade med dem, de lade sig att sofva bredvid mopsen Dick i hans korg, och när hr Blomsterblad kom ut på middagarne och på långt håll hvisslade, skuttade de honom muntert till mötes för att ur hans hand taga de små sockerskorpor han enkom för deras räkning köpte och hade med sig i fickorna.
Kaninerna, som redan första dagen döpts till Per och Johan, växte och frodades — —
En lördag i slutet af augusti kom hr Blomsterblad hem utan att ha med sig den vanliga söndagssteken. Han hade glömt den. Men han ville inte vidgå det, utan sade lugnt och värdigt:
»Glömt steken??! Tror du jag glömmer något? Neej, inte. Jag köpte med flit inte något kött — vi skola ha kaninerna i morgon.»
»Ska vi äta upp Per och Johan?? Är du alldeles galen, Gösta??» utbrast fru Blomsterblad förfärad och tryckte bleknande den ena handen mot hjärtat och den andra mot magen.
»För tusan, kalla dem inte vid namn!!!» röt hr Blomsterblad. »Säg kaninerna!»
»Och hvem skall du få, som vill mörda dem?» frågade fru Blomsterblad. »Per, som är så söt, och Johan som är så snäll!»
»Mörda?» fnös hr Blomsterblad ursinnigt. »Slakta, menar du. Det skall jag — jag — nej, jag menar, att jag skall be drängen göra det.»
Och han sprang ut till drängen och bad honom göra det.
Drängen såg inte vidare villig ut, men svarade efter en stunds funderande och sedan hr Blomsterblad tryckt en blank krona i hans hand:
»Ja, jag får väl det då. Det är välan bäst jag stoppar dom i en säck och dränker dom?»
»Dränker?? Är Pettersson galen?! De skola slaktas ordentligt — vi skola ha dem till middag i morgon.»
»Kaninerna??» frågade Pettersson med gapande mun. »Uschiane då, det är ju alldeles som katter — —»
Hr Blomsterblad brydde sig inte om att svara utan rusade tillbaka in till fru Blomsterblad, som satt blek och stel i sin stol och med slutna ögon för att slippa se hr Blomsterblads mordiska uppsyn.
En kvart senare öppnades dörren och jungfrun stack in sitt förgråtna ansikte.
»Hvar skall jag lägga de små liken?» frågade hon med en snyftning.
»Liken?!» skrek hr Blomsterblad ursinnig. »Är Soffi från sina sinnen?? Säg kaninerna, för tusan! Jag tror hela huset har gripits af vansinne. Nu vill jag inte höra ett ord mer om kaninerna, förrän de i morgon vällagade och delikata stå på bordet framför oss och vi med god — jaha, just god och strykande aptit hugga in på de läckra stekarna.»
Hela natten drömde hr Blomsterblad om kaninerna, vid frukosten hade han ingen aptit, och när det frampå förmiddagen började fräsa i grytan ute i köket, flydde han ut i skogen för att slippa känna det otäcka matoset.
Det blef middag och man hade satt sig till bords. Hr Blomsterblad hade i hemlighet med många dyra eder lofvat sig själf, att han skulle äta kaninsteken med god smak. Och för att friska upp aptiten tog han efter hvarandra tre bräddade glas bränvin.
Nu öppnades dörren och jungfrun satte ner stekfatet på bordet bredvid hr Blomsterblad.
»Lille Per ligger här åt höger,» sade hon med en snyftning, »och lille Johan åt vänster.
Och därmed försvann hon ut ur rummet.
Hr Blomsterblad satt likblek och stirrade, kippande efter luft, ner på stekfatet.
»Jag kan inte äta,» sade fru Blomsterblad med vibrerande stämma, »men du vill kanske ha lårbenet af lille Johan — — — —?»
Det blef för mycket för hr Blomsterblad. Han reste sig från bordet, smet servietten i golfvet och störtade ut.
När han frampå eftermiddagen kom hem igen, såg han nere i trädgården en kulle, på hvilken stod en sten med namnen Per och Johan ditmålade.
Hr Blomsterblad tror efter den betan icke på, att kaninodlingen kan blifva någon liten rikedomskälla vare sig för honom eller för andra.