Komministern

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 76 (24 Sept. 1839)

Komministern.

(Ur min Dagbok.)

Från sitt tarfliga bostålle i Småland, några mil såder om Jss..s gick qvållstiden en Komminister, på hyars medelålders ansigte de bleka bekymren synbar- "ligen utvalt sitt prexbende. Hans öga stirrade mot jör- den och de öfver bröstet korslagda armarna gåfvo äl Gudsmannen en Napoleontisk stållning, ehuru för öfrigt, med undantag af öronen kanhånda, ingen likhet före- fans. Vorden prestvigd under den gamla goda tiden, då lårdom ej ansågs såsom något. /conditio sine qua non för det presterliga kallet, kånde han föga eller intet af verlden. Några gamla postillör och Hagbergs predik- ningar, hvilka sednare han såsom långlån bekommit af en Inspektor i grannskapet, utgjorde hans hela bibliotek. Köket, vistbuset och källaren gåfvo af vandrarens steg och röst det skåraste genljud,; ty allt var så innerligt tomt och magert, så når som på den gamla wobakspipan, hvilken var den enda, som man kan såga, var stoppad från morgon till qväll. Om Komministern ej på det vettenskapliga fältet gick framåt, var han deremot den ifrigaste sockengångare, når socknebudet tog hans kall i anspråk, och hade han lika lån kånt ginvågarna på lyckans område, som han kånde dem öfver åkrarna och hvem vet, kanhånda va- rit kompetent till Riksdagsman och Nordstjerneriddare vid 1840 års Riksdag. Förgåfves hade hans 1ygg krökt sig för herrfolket i trakten, förgåfves hans ben gått och gjort sammalcdes; — det. enda silfver, somnu mera åtet- stod för honom, var det som möjligtvis konde finnas i hans tunna huftudhår, och likvål kunde ingens lefva mer Christligt på det gamla viser åh hav; ty "niellan hvärje barnsöl, bröllop och graföl, som höllos i hans socken, fastade han ordentligt och bekåmpade Köttet vill den grad, aut han ej hade mer år skinn och ben i behåll. "”Ivoget hade han blott en enda gång af sin Kontraktsprost erhållit skrapa. Han hade nemli- gen, en dag kallad till en sjuk, predvid kalken och fla- skan, hvaruti kyrkovinet befans, räkat, till egen veder- qvickelse, lägga en dito af malårtsbrånnvin, hvaraf hånde, att han, som vid framkomsten till sjuksången tog vilse:om flaskorna, kom att ge den sjuke en dosis båsk finkel i kommunion Den sjuke tömde den bittra kalken, grinan> men föll i djup och fortåljde för hela för- sömn, tillfrisknade derefter etsvånners stora förargelse, samlingen, till the nyckterb den underbara verkan af åqua vite. Hvad som nu egentligen sysselsatte den vårde Kommi- nisterns tankar och gjorde honom så grubblande, vår utgenting mer och ingenting mindre ån — giftermålssa- ker. Åfven en Komministers bjerta, om än aldrig så pergamantsartadt, kan blifva sensibelt för Amors pilar, Tverne gånger på detta år hade han friat, och, af en mårkvårdig ödets skickelse, båda gångerna fått korgen, hvilken olycka blott bevisar, att Komministern saknade frumtimmerstycke. Det var på detta missöde han tänkte och öfverlade för sig sjelf, huru detta på ett eller annat sått måtte kunna jemnas, »En hustru måste jag ha», utbrast omsider Kommi- nistern, i det han stötte hufvudet mot en gårdesgård, som stod honom i vågen; »jag börjar bli gammal och mäste ha någon som ser om, alt man ej kringstjäl mig, Hvad i Guds namn har jag vål gjort Mamsell Lindqvist emot och på hvad sått har jag vål förtörnat Mamsell Ny- stedt , efter-de på ett för mig så sårande sått skulle afslå min hand, — Nej, jag vill taga ett beståmdt beslut och gifta mig med den första qvinna jag i afton möter, och således öfverlemna allt ät Försynen, som nog styrer till det bäåsta»tY »Goda Herr Pastor! gif en fattig qvinna en slantx, ro- pade en röst bakom honom, Komministern vånde sig om och såg en ung qvinna i paltor. »Mitt barn», stammade han, »du skall från denna dag aldrig mer behöfva tigga ditt bröd, ty herren haf- ver annorlunda beslutit.» Och Komministern tog landstrykerskan under armen och promenerade med henne raka vågen till bostållet, En månad derefter stod Komministern brudgum, Folket, som gått att se bruden, berättade då, bland an- dra märkvärdiga saker, hurusom det hade sett den unga frun göra alla slags roliga grimaser bakom Komministerns rygg, såsom att visa tungan och råcka lång nåsa m, m,, hvilket allt ansägs för elaka förebud, | Återigen en månad hade förflutit, då Komministern, efter något förråttadt embetsårende, återvånde till sitt hus, Man skulle ha trott, att åratal förrunnit, sedan vi sist sågo honom, ty aldrig gick i ett par svarta pan- talonger en jemmerligare gestalt. Också beråttades all- månt, att det nygifta paret så delat orden: »nöd och lust» med hvarandra, att hustrun helt och hållet obehin- dradt fått det sednare, under det mannen helt enkelt mäst ätnöja sig med det förra, »Prestmor har begifvit sig all verldenes våg», ropa- de hastigt mot honom en gammal gumma, som fram- sprang ur huset med andan i halsen, »Herre min Gud, hvad såger du, Greta?» flåmtade .Komministern, i det han torkade kallsvetten ur pannan, Allt stod på vid gafvel i huset, och når den arme mannen trådde inom tröskeln, befans allt, så når som på det väggfasta, bortröfvadt, Komministern sade ej ett ord, satte nyckeln i sin uskrifkammare, insteg deruti och gick för att taga sin pi- på — — — ett doft ljud böjdes ur den olyckliges bröst — pipan var borta. Cd Når Greta en timma derefter inträdde, tl ån .Ofvergifne mannen tankfullt leka med ett strumpeband, tillhörigt den börtrymda makan. Greta satte en flaska brånnyin jemte några ostbitar på bordet och gick.

Följande morgon inträdde Greta på nytt i hans kammare, och fann, utom den tömda flaskan, Komministern hängande vid spjellet död, med strumpebandet hårdt snodt kring halsen.

—e.