Flygtig återblick
| ← Komministern |
|
Kongl. Poliskammarens sednaste bedrift → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 76 (24 Sept. 1839) |
Flygtig återblick.
på Djurgårdsteatern och Konstberidare-sällskaperna under den förflutna sommaren.
Om man i statsekonomiskt hänseende kan taga för afgjordt — och hvarför skulle man ej kunna det? — att den öfverloppskassa, Allmänheten äger för sina nöjen disponera, hafver sina naturliga gränsor, hvarutom den, om ej i högst ovanliga fall, vågar träda, måste den frågan ovillkorligen uppstå: Är det väl statsekonomiskt eller förnuftigt handladt, när man tillstyrker åtgärder, hvilka åsyfta och befrämja förökandet af nöjen och förlustelser, som vida öfvergå denna kassas tillgångar, isynnerhet när dertill kommer, att dessa nöjen äro af den hallt, att de allenast för ögonblicket fägna ögat, utan att qvarlemna något bildande för själen och konstsinnet? Vi svare utan vidare betänkande: nej, och tro vi dessutom, att svaret redan af erfarenheten blifvit gifvet. Att på siffran uppgifva ifrågavarande kassas vidd, är törhända lika omöjligt som pedantiskt; men äfven deruti hjelper oss erfarenheten, som redan visat, hvad som varit tillräckligt för de gällande behofven. Denna erfarenhet hade redan sagt oss, att för Stockholmsboarnas sommarnöjen voro, utom den sköna naturen och Sweitzarställena på Djurgården, Hr Torslows teater och Hr Gautiers manege tillräckliga, emedan de med någon behållning burit sig de föregående somrarna. Men Hrr Tourniaires med sitt lindansare och konstridare-sällskap kommo till Sverige och gjorde utan svårighet ett saltomortalsprång öfver den gamla goda erfarenheten, som dymedelst lika lätt sågs öfver axeln, som man trodde sig kunna uppoffra både Hr Torslow, Sveriges störste dramatiska konstnär, och Hr Gautier, med hvilken publiken hitintills varit tillräckligt nöjd, och som dessutom på mångahanda sätt förvärfvat sig anspråk på publikens erkänsla, När Hrr Tourniaires anhållan beviljades, sågo vi derjemte några få skadeblickar — de voro, till heder för menskligheten och konstkänslan, visserligen få, men ty värr! för mycket verkande i ögonblicket — som med fröjd emotsågo Hr Torslows ruin, och byggde derpå de ijufvaste förhoppningar. En oformlig manege måste nu öfverflygla en af Djurgärdens vackraste naturscener, och snart nog skyndade nyfikenheten i sällskap med den sjunkande smaken, som framför den eteriska Pegasus nästan föredrager hvilken annan hästrygg som helst, att låta tid och pengar dansa på ”Tourniairska linan. Visserligen var man redan under de första representationerna af den tanken, att värdet hos de nya konstberidarne var ovanligt, icke för sin qvalitet, utan endast och allenast för sin qvantitet; visserligen höjde en och annan sin röst till förmån för det gamla, då detta ej af det nya öfverträffades; men nyfikenheten och smaken hade en gång satt sina spensliga ben i rörelse, och vissa af tidningarna upphörde ej att beständigt krita deras skosulor, på det de desto säkrare måtte kunna hålla sig på fötter, under det att man högst sällan hörde något nämnas om Torslow och de förtjenstfulla representationer, hvarpå publiken af honom inbjöds, förtjenstfulla dels i förhållande till Djurgårdsteaterns resurser, dels ock i jemförelse med Kongl. Teaterns.
Följden, om ej för en och annan så fullkomligt olycklig som man hade anledning förmoda, gaf likväl åt erfarenheten ett nytt exempel, som det torde vara angeläget att en kommande sommar ställa för ögonen. Hr Torslow blef visserligen ej, till förargelse för de omnämda få, ruinerad, utan lärer, som vi hört, allt för honom nätt och jemt gått ihop; men någon annan förtjenst har för honom ej varit att vinna, än den att för sin trupps bildning hafva gjort allt hvad möjligt är, dels medelbart genom ansträngningar och arbete, dels omedelbart genom sitt eget lysande föredöme på konstens bana. Oaktadt allt omkring honom denna sommar varit så föga tacksamt och uppmuntrande, har han likväl gifvit många nya pjeser och deribland flera af verkligt värde; oaktadt allt för honom visat sig så nedslående, så mörkt, har man likväl ej kunnat märka det minsta aftagande i hans bemödande att uppehålla konstens värde. Men detta är den verkligt stora Konstnären värdigt. Lika litet som han böjer hufvudet under oket af en förderfvad smak och offrar konsten åt penningespekulationen, lika litet, såga vi, svigtar han under bördan af samtidens njugghet på uppmuntran och tacksamhet, — För Hr Gautier skall det äfven så der temmeligen burit sig; men att drifva ett yrke utan minsta behållning, eller ersättning för mödan, väcker i sanning ej mycken uppbyggelse hos idkaren, eller gör honom förmögen att tillfredsställa publikens stegrade pretentioner. — Hrr Tourniaires, så rosade de än varit, sägas ej heller hafva rosat marknaden på sin sejour härstädes.
Man har anledning att af detta finna, att ingen af spekulanterne vunnit något, om de till äfventyrs i materielt hänseende icke just förlorat, och när nu dertill lägges, att publikens smak icke, i utbyte mot sina utkastade penningar, vunnit någon ädlare lyftning, utan rättare sagt gjort några nya kullerbyttor mellan något så själlöst, som hästarna, dessa må nu hafva varit aldrig så kloka och »förståndiga», och muskelspelet, så uppfläkt detta än varit, hvem anser man väl då den vara, som kan lyfta segerfanan? — Ha! — Kongl. Teatern kanhända, som har ett gammalt horn i sidan till Djurgårdsteatern — — men blodig och sönderskjuten är fanan och släpar redan mot marken, oaktadt Kongl. Teaterns bästa kämpe, Robert le diable, straxt måste fram i första ledet och kämpa dödskampen för densamma. Snart har äfven han fallit, och hvad har man väl i reserven? Publikens frikostighet? Tänk nu, om den af oss nämde statsekonomiska naturnödvändigheten redan hade inträdt och ebben i publikens till nöjen bestämda kassa nu vore inne — — — förfärliga tanke, men ännu förfärligare verklighet — nb, för Kongl. Teatern.
