Hoppa till innehållet

Kongl. LandtbruksAkademien

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kongl. Teaterns närwarande tillstånd
Kongl. LandtbruksAkademien
av August Blanche
Vestalen  →
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 83 (15 Okt. 1839)


Kongl. LandtbruksAkademien.

I N:o 80 af denna tidning införde vi ett bref från Westergötland[1], rörande Kongl. LandtbruksAkademien, hvilket vi då ansågo mer som ett skämt, än ett på verkliga fakta grundadt allvar. Likväl hafva vi sedan fått höra, att Akademiens nuvarande Direktör till Kongl. Maj:t verkligen inkommit med ett splitter nytt förslag till en förändrad organisation af Akademien, hvaröfver hvarken Akademien eller dess höge Styresman yttrat sig, och af flere ledamöter, som vi derom frågat, har ingen haft minsta kunskap om nämde förslag. Visserligen skall Direktören Hr Poppius hafva rådfrågat Hrr Berzelius, Retzius och Sydow, men då nämde Herrar, så stora förtjenster de än i andra hänseenden må hafva, likväl, efter hvad man i allmänhet vet, hvarken äro agronomer, ekonomer eller statistiker, föreföll det oss genast besynnerligt, att just de, och inga andra som i ämnet möjligtvis äro mer hemmastadde, skulle vara de enda, som tillspordes. Vi kanna således icke heller för det närvarande bestämdt säga, huru härmed vidare förhåller sig, men torde med det snaraste återkomma till förevarande ämne. Emellertid hafva vi ur de tryckta handlingar, som finnas att tillgå, inhämtat åtskilliga upplysningar rörande denna Akademis uppkomst, hvilka det, under en blifvande Riksdag, icke torde vara ur vägen att känna.

LandtbruksAkademiens stiftelse beslöts år 1811; dess stadgar voro författade af Friherre Edelcrantz, en man af mångsidig bildning, som under sina resor förskaffat sig grundlig kännedom om dylika inrättningar i främmande länder. Ständerna funno sig äfven vid 1812 års Riksdag så nöjde dermed, att de genom särskilta deputationer inför thronen framburo sin underdåniga tacksägelse, och voro de i synnerhet intagne af den omständigheten, att Hans Kongl. Höghet Kronprinsen i nåder åtagit sig vara Akademiens chef, emedan detta tycktes gifva en säker garanti för den vård, Regeringen ämnade skänka landtbruket och dess binäringar. Vid sjelfva stiftelsen var man också naturligtvis betänkt på hvar fonden skulle erhållas. Åtskilliga Svenska handelshus hade i Frankrike blifvit tilldömde ersättning för uppbringningar af deras fartyg, utgörande inemot Tre millioner Livres, af hvilken summa redan en del förskottsvis af nuvarande Hans Maj:t Konungen betaldes. Ständerna beslöto då, att tredjedelen skulle lemnas till fond åt LandtbruksAkademien. Vi förmoda att detta afdrag skett med fordringsägarnes samtycke, ty Svenska Statsverket hade dessutom icke förlorat vid liqviden, emedan det betalte hvarje Livres Tournois med 8 sk, Svenskt B:ko. LandtbruksAkademiens fond är således en gåfva af enskilta, och skulle vi kunna nämna en ännu lefvande person, som ensam dertill bidragit med 11,000 R:dr B:ko. Frågan torde derföre först blifva, huruvida det kan vara alldeles så formenligt, att ingå med ett förslag till Akademiens upphäfvande, utan att hafva inhämtat deras råd och samtycke, som äro bland dess stiftare och genom kontanta medel bildat dess fond. Dock om detta i någon mån kan ursäktas projektifvern, förmoda vi likväl, att innan något dylikt afgöres, de icke förbigås, som i saken kunna äga ett närmare intresse. Hvad sedan sjelfva idén för Akademiens förvandlande till ett LandtbruksCollegium beträffar, måhända sprungen ur den förnyade kärleken till en Presidentstol, behöfver man helt enkelt vända sig till den gamla erfarenheten af Collegialväsendet här i Sverige, och man skall finna, hur litet detta i allmänhet motsvarat sitt ändamål, hur allt, som ur dess verkningskrets framskjutit, burit spår af en tungfotighet och tröghet, som lägger sin blyvigt på allt hvad lif och anda hafver. Det kan visserligen vara sannt, att våra Akademier icke så särdeles utmärkt sig för några rörelseprinciper, och att LandtbruksAkademien icke gjort något undantag derifrån; men detta fel, som mindre har sin rot i det Akademiska, än i Direktörernes mindre dugliga förmågor, försvinner, när en person med kraft och insigter griper i affärerna. Helt annat är förhållandet med våra Collegier: Den form, hur felaktig den än må vara, de en gång fått; bibehålla de utan afseende på yttre förändringar och omständigheter. En enda eller några ledamöters kraft mäktar ej med sig draga det tunga släptåget, och äga de än allesammans enahanda energi, måste de likväl, med åsidosättandet af alla friskare färger, hålla sig inom den laglikmätiga formens trädsnitt. Att således förvandla LandibruksAkademien till ett LandtbruksCollegium, med thy åtföljande Embetsmannapersonal m. m., vore derföre att »hoppa ur askan i elden», så framt det är sanning, att för fria Näringar måste finnas fria Institutioner.

—e.

  1. Vi hörde i somras omtalas af en person, som borde känna det, att LandtbruksAkademien skulle undergå en stor förändring och förvandlas till ett embetsverk, eller LandtbruksCollegium, måhända på det att Styrelsen, som gerna tyckes vilja hafva sina fingrar med i alla delar af landets ekonomi, äfven skulle kunna blanda sig i hvad som hörer till landtbruket, och det konservativa elementet icke förstöras i den näring, som sysselsätter största delen af landets invånare. — Detta påminner om ett infall af Schröderheim. Gustaf den tredje hade fått några underrättelser om Ryssarnes framsteg i Jernberedningen, och bekymrad för en näring, som länge varit ansedd för den vigtigaste i Sverige, frågade han sin Statssekreterare, om man icke på något sätt kunde förekomma det intrång, hvarmed Svenska Jernhandeln från denna sidan hotades, »Det bästa jag känner», svarade Schröderheim, »vore, om Eders Maj:t kunde förmå Ryska Kejsarinnan att inrätta ett BergsCollegium.» Freja 1839 n:o 80