Hoppa till innehållet

Vestalen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kongl. LandtbruksAkademien
Vestalen
av August Blanche
Folkskrifter  →
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 84 (22 Okt. 1839)


Vestalen,
Lyrisk Tragedi i 3 Akter, orden af Jouy och musiken af Spontini.

Spontini har skrifvit en mängd operor, de flesta tillhörande Buffan, hvilka, med mer eller mindre bifall gifna på de Ialienska och Fransyska teatrarna, likväl ej mäktat, med undantag endast tvenne, der förvärfva sig anspråk på någon varaktighet för kommande tider. Elev af Cimarosa, i hvars skola och förtroligare umgängeskrets han under förloppet af sina yngre år vistades, hade han tillfälle i grund förvärfva sig de teoretiska principerna för tonkonsten, hvarom vittnar denna briljanta instrumentering, som städse skall finnas i alla hans skapelser, af hvilka på vår teater blott Vestalen och Ferdinand Cortez varit gifna. Nämde operor utgöra de undantag, hvarom vi nyss nämde, ty, oaktadt Spontini, i egenskap af Kapellmästare vid en af Tysklands förnämsta teatrar, haft i sin makt att göra kärleken till alla sina produkter lika gällande och icke tvekat att göra allt, hvad i ett större Kapells förmåga ligger, för att framställa dem så elegant som möjligt, när han deremot temligen vårdslöst handhafver Mozarts och andra stora kompositörers arbeten, har det likväl ej lyckats honom tillkämpa sig annan hyllning, än ögonblickets och smickrets. Men Spontini är riddare af många ordnar; Spontini har gods och egodelar; Spontini är lyckligare än många kompositörer varit och äro — olyckligt blott, att han nödgats öfverlefva de flesta af sina snillebarn i trots af de ståtliga orkesterrustningar, hvaruti de prunkat för verlden, i afsigt att genom ytans bedrägliga färgglans lura sig in i odödlighetens tempel. Men den sanna skönhetskänslan än en oblidkelig tempelväktare, och vida omedgörligare än efterverlden, som ännu mer summariskt förfar med handlingarna. De bästa af hans äldsta arbeten skola vara tvenne först i Neapel gifna komiska operor, La finta filosofa och La fuga in Maschera; men äga, enligt det omdöme vi haft tillfälle att gifva om några ur dem åtskilliga gånger exeqverade partier, intet af denna originella storhetsanda, som ensamt mäktar beherrska alla tiders smak och konstsinne. Deremot är det på Vestalen och Ferdinand Cortez han egentligen grundat sitt rykte såsom utmärkt kompositör. Den sednare något yngre än den förra, är en pompös heroisk produkt, som kringfördes i Europa med Napoleons arméer, hvilka ur denna opera tagit sina flesta krigsmarcher. Nämde opera, som har den fördelen att omfatta ett lysande sceneri, är ännu en praktpjes, som med begärlighet ses och höres, om också orsaken dertill ej helt och hållet måste skrifvas på kompositörens räkning. — Operan Vestalen, hvilken han redan i Italien skall hafva skrifvit, men först år 1807 i Paris framtagit och dediceradt till Kejsarinnan Josephine, då han af henne derför erhöll 10,000 livres, framstår som ett genuint arbete, beundradt för den rena stil, som genomgår detsamma, den djupt religiösa karakter, hvarpå isynnerhet dess herrliga chörer hvila, hvaribland finaln i andra akten otvifvelaktigt framståller sig som ett mästerstycke af första rangen. Det stora svalg, som ligger emellan detta opus och de öfriga af samma kompositör, har gifvit anledning till flera tvifvel på verkligheten af Spontinis faderskap, Flere af Tysklands förnämsta konstkritici hafva icke tvekat att öppet påstå, det Spontini, vid komponerandet af ifrågavarande opera, »plöjt med en annans kalf», eller »strukit med en annans stråke», som det heter, ett påstående, som går ända derhän, att han för pengar af Italienska kompositörer skall hafva tillhandlat sig en och annan af godbitarna. Huruavida sanningen eller afunden ligger till grund för denna för Kompositören Spontini, om ej just för Riddaren, högst menliga förmodan, lemna vi derhän; säkert är, att Vestalen är en utmärkt skapelse, som i och för sig sjelf tillyunnit sig en välförtjent Europeisk ryktbarhet.

Efter en längre hvila i Kongl. Teaterns archiv, framkom nu Vestalen denna termin och gifves såsom man har anledning vänta af Teaterns närvarande resursser. Chörerna, de vackraste i hela pjesen, gå ohjelpligt. Deremot passar Baletten förträflligt till den i operan förefallande balettmusiken, som är obeskrifligt tungfotad och nerdragande. Hr Lindström, ehuru med en af ålder och sjuklighet försvagad röst, sjöng sina recitativer förträffligt och det öfriga rent nog. Mamsell Lind, hvilken såsom Julia uppträdde i en roll, som varit en bland Mamsell Widerbergs triumfer, har höjt sig för hvarje gång pjesen varit gifven och, oaktadt partiet ej så alldeles väl ligger för hennes röst, inlägger hon likväl deruti samma smak, samma rena uppfattningsanda, som gjort henne så utmärkt i alla de roller, hvaruti hon hitintills uppträdt. Om vi mot henne skola anmärka något, så är det i andra akten vid det tillfälle då Julia för den församlade tempelskaran yppar det möte hon inför Vestas altare haft med sin älskling, Den dödsdom, som i detta ögonblick förkunnas henne, måste af henne mottagas med samma milda undergifvenhet, som under hela pjesen utgör hennes hufvudkarakter, Mamsell Linds spel antog vid nämde tillfälle en lätt anstrykning af trots, som något afbröt den för öfrigt så väl hållna rollen, hvilket en annan gång lätt kunde undvikas. — Fru Enbom, som utför Äldsta Vestalen, sjöng sitt parti, hvilket helt och hållet ligger för hennes röst, ganska väl. Det är verkligen skada, att denna röst, hvars omfång och styrka så betydligt ligga öfver vanligheten, ej i tid fick bildas i en annan skola, än chörens. Hrr F. Kinmansson och Pfeiffer fyllde sina numror oklanderligt. — Hvad sjelfva Chörerna betrvåffar, förundrar det oss, att dessa ej af Aktörspersonalen förstärktes, i likhet med dem ur Den Stumma och Robert från Normandie, hvilket de lika väl hade behöft och ännu mer förtjent, Vestalen år för öfrigt ej en af dessa pjeser, som numera ligga i allmänna smaken. Då detta är smakens fel, hvilket knappt behöfver nämnas, kan det räknas TeaterDirektionen till verklig förtjenst att ånyo hafva uppsatt denna opera,

—e.