Kongl. Poliskammarens sednaste bedrift
← Flygtig återblick |
|
Flyttningstiden → |
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 77 (17 Sept. 1839) |
Kongl. Poliskammarens sednaste bedrift.
Ingenting uppskjuter så hastigt och frodas så ymnigt som ogräset. Frön dertill behöfva ej utkastas — det kommer af sig sjelf, öfvertäcker och förqvåfver allt, om man ej i tid och unnan för unnan rensar sängarna och landen. Så förefaller oss äfven det onda både i samhälls- och privatlifvet. Ur hvilket frö det gått, ur hvilket skott det skjutit, känner man ej alltid; men att detta onda äfven har sin spädare ålder, då det utan svårigbet kunnat uppryckas, känner man. Har man då uraktlåtit detta tillfälle och med liknöjdhet; eller en grundlös förmodan att allt kunnat hjelpa sig sjelf, låtit allt obehindradt passera, innestänges man, innan man vet ordet af, i en verklig sköldborg af misstag och förvillelser, hvaruti man, under fruktlös ånger och raseri, uttömmer sina sista krafter. — Ett år och några månader hafva varit tillräckliga, för att på Regeringens handlingar, dessa må hafva varit hurudana som helst, trycka färger, vid Gud, ej de ljusaste. Huruvida allt nu verkligen är såsom det synes, eller det blott är modernt att med skadebegärets förstoringsglas åskåda sjelfva grunden för de lutade ställningarna, vilja vi för denna gången ej till ämne upptaga; säkert är, att från och med Crusenstolpeska aktionen, till form och verkan i sitt slag den olyckligaste man kan tänka sig, har en kedja af oformligheter och rena Embetsförbrytelser, den ena lånken gröfre än den andra, lagt beslag på Allmänhetens blickar och med sitt olycksbådande skrammel stört till och med de mest flegmatiska medborgares lugn. Taflan är i och för sig sjelf mörk; men huru betydligt vidga sig ej skuggorna, när man finner, att den myndighet, som har sig ombetrodd den omedelbaraste vården om lagarnas och den allmänna ordningens vård, varit den, som gifvit farten åt detta onda, som i den olycksaliga ytterligheten å ömse sidor, Regeringens och den s. k. fria pressens pretentioner, fann sitt första lifsfrö! Vi behöfva knappt säga, att det är Polismyndigheten vi mena, Polismyndigheten — om man så kan kalla det omyndighetstillstånd, hvaruti dess Embetsmän immerfort äflats att försätta densamma. Knappt hade de olyckliga dragonaderna nästan hunnit nedsabla Monarkiens förnämsta lifvakt, aktningen för ömsesidiga rättigheter, förrän det nya Polissystemet, hvars fader eller upplifvare Hr Hultberg är, började sin verksamhet. Att det ur kända omständigheter sig härledande sjelfsvåldet, som i sin mån bidrog att öka oron på Stockholms gator, fördes till sitt mål: prygelbänken, för att der bota både för egna och, hvilket är så naturligt här i verlden, äfven för andras synder, väckte ingen särdeles indignation, helst man måste anse kraftmesyren såsom ett nödvändigt ondt, till förekommande af ett större och för det hela vida farligare. Men hasselkäppen fortfor att, lik Thors hammare, gå af sig sjelf, och nu hade man tillfälle at se ett i Svensk lagskipning mera sällsynt rättegångsbråk, bestående deruti, att man, förmedelst applicerandet af ett högt straff, t. ex. det der af 80 prygel, tvingade en syndare till att bekänna en förbrytelse, för hvilken denne, i händelse han dertill blefve förvunnen, skulle hafva undergått ett vida mindre straff, t. ex. 3 dagars häkte, Men icke nog dermed. Under det att aktionerna mot Hr Hultberg för dessa sjelftagna straffteorier voro i full verksamhet och Hr t. f. Polismästaren som raskast skrufvar ihop sina förklaringar, skrufva hans tjensteandar handklofvar på en mängd häktade personer, af hvilka flere i KämnersRätterna, i brist af bevis, ja bindande omständigheter, frikännas, hvavtill äfven kommer den bekanta torturen på en oskyldig. Oaktadt nya aktioner mot Polisen nu börja höra till ordningen för dagen, och Allmänhetens uppmärksamhet, af Tidningarna väckt, nästan uteslutande fästes vid den öfverklagade Auktoritetens åtgärder, fortgår polissystemet nästan med stegrad kraft, i det den fyller fängelserna med folk, hvaraf en tredjedel upplyses vara olagligen häktad och som, under fängelsetiden beröfvad arbetsförtjenst och förtroende, slutligen utsläppes i samhället, förstörd till helsa och krafter, med det djupaste förakt och den oförsonligaste harm mot detta samhälle, hvars hela vidrighet och orättvisa den burit. Detta bidrager att dana förbrytelser och brottslingar; också ha vi redan höstfrukterna för ögonen, de tilltagande stölderna och rånen i Hufvudstaden, desto talrikare ju närmare vi skrida in i den mörkare årstiden.
Sålunda bereddes temligen raskt det syndaregister, som länge nog skall stå och skyldra i Polisens annaler, utan att man derföre kan säga att det gjort någon honneur. Man skulle trott det vara fullfärdigt, då en ny olaglighet inträffade, som med ens satte kronan på verket: Sandegrenska målet. Allmänheten är redan bekant med hufvudtrådarna i denna intrasslade rättegång, om man så kan kalla detta högst inqvisitoriska behandlingssätt. Utan att ännu ett enda spår till en corpus delicti är gifvet och blott på en bodbetjents lösa angifvelse, kringrännes en borgares hus af polisvakt, hans handelsböcker, en köpmans enda och dyrbaraste egendom, tages i förvar, den tilltalade, om hvars arresterande fråga till och med uppstår, innan ännu något bindande mot honom förekommit, genom en artikel i Polisbladet på det skändligaste skymfas till heder och ära, en rättegång med rättegångsbiträde, vittnen och kring staden eftersökta målsägande i Polisen föranstaltas, allt, hvad till den tilltalades snärjande och hånande kan lända, användes, då deremot åt anklagarens obetydligaste och tvetydigaste anmärkningar och tillmälen det största förtroende lemnas — allt detta bildar ett faktum, så till den grad mot alla lagbud och förnuftsslut stridande, att man i detta ögonblick nästan vore färdig anse alltsammans för en dikt. Vi gå ej den blifvande lagliga undersökningen i förväg och undvika derigenom att för denna gång yttra något om den moraliska grund, hvarpå Sandegrens tilltalande möjligtvis skulle kunna hvila. Att den juridiska saknas, torde likväl vara säkert, och detta är i sanning mer ån tillräckligt att ådagalägga det okloka och rättsvidriga i Polisens öfverklagade förfarande.
Att, under sådana förhållande, Hr Hultberg fortfarit och ännu fortfar att bestrida Polismästare-embetet, är hvad som väcker allmän ovilja och derigenom skoningslöst vältrar hela skulden på Styrelsen, samt gifver alla dem, hvilkas lifselement är jagt efter brister och felaktigheter på det hållet, de farligaste vapen i händerna. Vi bekänna öppet, att vi ej dela deras tanka, som tro, att allt det onda, som genom Kongl. Poliskammarens åtgärder i sådan ymnighet utgjutit sig, har en aflägsnare källa, än Hr Hultbergs embetsfel. Att öppet trotsa den allmänna opinionen och derigenom till ytterlighet reta alla sinnen, har, af gammal erfarenhet, aldrig burit sig på längden, och kan således icke gerna vara en öfverlagd plan, utstakad af den Regering, som vill existera. Innan Hr Hultberg tillförordnades, omtalades han öfverallt, till och med i Crusenstolpes skrifter, såsom en duglig och rask Embetsman. Att tillförordna honom, kunde således ej vara ett fel. Men när raskheten och dugligheten allt mer och mer blefvo problematiska och aktionerna mot honom började, hvaribland den, som å honom yrkar fästningsstraffet, intager ett vigtigt rum, samt han icke desto mindre qvarblef på sin plats, var den tanken naturlig, att han på högre ort skyddades. Att sådant icke kan vara fallet, har JustitieKanslers-Embetet, som till och med förekommit Justitie-Ombudsman, ådagalagt, Möjligtvis har man äfven å högre ort ansett sig böra afvakta Hof-Rättens utslag i de redan der rörande Hr Hultberg anhängige målen, innan man skrider till hans skiljande från en plats, hvarpå han i en så olycklig riktning sträfvat att utmärka sig, Emellertid inträffar dagligen den för Kongl. Poliskammarens anseende högst äfventyrliga oformligheten, att mången, inför Poliskammaren för någon förbrytelse tilltalad, i sin Domare äfven finner en tilltalad, på hvilken till och med ett urbota straff är yrkadt. Högst betänkligt vore det derföre, om ej gränsen för denna oformlighet redan vore inne, om det ej vore tid på att genom ett allvarligt exempel sätta en damm mot ytterligare våldsamheter från ett håll, der man minst borde vänta dem och om ej närvarande Polissystems sednaste bedrift således blefve den sista.