Konsert
| ← Hr Hultberg, Prygelsystemets Restaurator |
|
Förslag till utwidgad hamn för Ångbåtar → |
| Ur Nya Freja, tryckt i Nya Freja 1838, n:r 21 (16 Okt. 1838) |
Konsert.
Hr Bocks konsert, som uti stora Börssalen förliden Söndag gafs, var talrikt freqventerad och förtjente i sanning att vara det. Visserligen var sjelfva salen, hvad den alltid förefallit oss, otacksam för sjelfva exekutionen, men åskådarne, som nästan fyllde densamma, voro desto tacksammare, ehuru mindre rigoröst, att vi så må uttrycka oss. Alla nummer åtföljdes af starka applåder utom N:o 1, som, efter vårt tycke, i mer än ett afseende försvarade sitt rum på affischen, Ouverturen till Operan Egmont, komponerad af Beethoven, är ett konststycke af första rangen. Djupa idéer följa och möta hvarandra, utan att ens en skymt af en yngre skolas lättsinne söker störa deras majestätiska gång. Det stormar kring denna idé-verld, men vägens hjessa bär ej skumm, och den sand, som uppkastas på stranden, der den hänryckte åskådaren står, är guldsand. Den exeqverades utmärkt väl, men man får då afräkna den olägenheten, att blås- och stråkinstrumenterna, genom den i salen rådande hettan, ej flöto så rent tillsammans, som de hade bort göra, — N:o 2, Concerto för flöjt af Berbiguier, är ”ganska vacker”, såsom en ung Löjtnant bredvid mig yttrade till sin jakande dam. Något egendomligt kunde vi visserligen ej i nämde Concerto uopptäcka, oaktadt den, bland andra, röjde en och annan reminiscens ur den nye Egendomsherrn men den talang, hvarmed Hr Bock deruti utförde sina flöjtpartier, gjorde att N:o 2 blef N:o 2 för aftonen. N:o 3, sjungen af Mamsell Lind, gjorde på åhörarne det mesta intrycket, och dertill var sångerskans talang, med all respekt för Beethoven, otvifvelaktigt orsaken. Vi tveka ej, om det än aldrig så mycket skulle slå anhängarne af Beethoven och Spohr för hufvudet, yttra oss om det bakvända i att låta rösten, hvars stora företräde framför alla andra instrumenter väl ingen torde bestrida, medfölja såsom ett bihang till orchester-ackompagnementet, hvilket förhållande inträffade på flera ställen i den aria utur operan Fidelio, som af Mamsell Lind denna afton sjöngs. När dertill nu kommer, att blås-instrumenterna nästan öfverallt framskjuta, vore man färdig att tro, det kompositören, vid författandet af sådana partier, äfven hade någon Junonisk stämma i beredskap. Mamsell Lind återgaf emellertid sitt parti på ett sätt värdigt den beundran, hvarmed publiken fäst sig vid den unga sångerskans behag och säkerhet i sitt föredrag. Hennes lägre toner voro denna afton renare än vanligt. Att aldrig falla, är den sanna konstnärens sköldemärke; att alltid stiga, hans mål — Mamsell Lind har uppfattat dem båda. — Första Afdelningen slutade med ett divertissement för violin, flöjt och violoncelle utur operan Zampa, komponeradt af Kallivoda — en aldrasomsötaste dansmusik, och en gammal bekant till på köpet; också, så långt mitt öga kunde nå, varsnade jag idel sköna taktnickande hufvuden, och jag tyckte mig höra ett doft ljud af lätta fötters dans på salsgolfvet, Att dansa efter en sådan musik, det vore något det, mina damer!
Andra Afdelningen börjades med Ouverturen utur Operan Norma af Bellini. Att Bellini verkligen sökt utbasuna denna Öuverture, kan man sluta, om ej af annat, åtminstone af den verksamhet basunerna deruti fått på sin lott. Nog låter det kraftigt, ska våra öron veta; men den kraftighet, som tangerar örhinnan, i stället för själen, förefaller mig som ett kraftigt påkslag eller en stark sup, som, om de möjligtvis kunna vara bra på sitt ställe, i det hela verka negativt nog.
Man kunde, om man så vill, likna denna moderna skola, öfver hvilken Rossini, Bellini, Auber m. fl. utöfva Eforatet, vid en maskradbal, der de få karaktersmasker, som finnas, hoppa om hvarandra under alla slags putslustiga attituder, prunkande än i medeltidens chevallereska rustningar, än i arlequins fantastiska kostymer, under det de öfrige, icke karaktersmaskerne, bilda en betydelselös hop, endast nårvarande såsom fyllnad i det stora gyckelspelet. Der kommer t. ex. en harmonimassa, genomspäckad af pukor och trumpeter, hotande och förfärlig — Hastigt hämmas den af ett litet dolce, utfördt at några flöjter och oboer — Strazt derpå en ny störtskur igen, värre än den förra. — Nu hör man något, likt en choral, som slutligen upplöser sig en polska, hvilken, under ett tilltagande crescendo, försvinner i ett furioso, der alla instrumenten leverera hvarandra bataljer både i moll och dur, till dess slutligen pukslagaren gör slag i saken och, efter ett väldigt nappatag, jagar alla de fantastiska figurerna på flykten, — Så föreföll oss ouverturen till operan Norma, som utgjorde den 5:te nummern, och kan det vara nog sagdt om densamma. Nu skulle sexan komma, men derifrån var Hr Sällström, märkvärdigt nog, borta, hvarföre också publiken gick miste derom. Sjuan hade gerna kunnat gjort den föregående sällskap, ty Guitarren, den må handteras af större mästare än Hr Brandes, är för Conserten, som hvar man vet, ett mindre tjenligt instrument. Sjelfva kompositionen hade likväl sina förtjenstfalla ställen. — Tassos död, poem af Nicander, deklamerades derefter af Hr Dahlqvist, som ingenting mindre än lyckades deruti, Att i en roll på Teatern, der man har biträde af gester och kostym, med Hr Dahlqvists verkliga skådespelaretalang, vara utmärkt, är något helt annat mot att, utan dessa hjelpredor, utom teatern deklamera ett poem eller annat dylikt; ty i detta sednare fall hvilar publikens uppmärksamhet odeladt vid sjelfva deklamationen och tillfredsställdes ej, om deklamatörens röst saknar melodi och böjlighet; och det är just dessa egenskaper Hr Dahlqvist saknar. Att man ej ohämnadt låter affektationen kringskära och borttrolla de naturliga anlagen, gifver oss Hr Dahlqvist ett verkligt talande bevis. Få finnas, hvilka med sådan kärlek för konsten egna sig åt sitt kall, som han, och ännu färre de, som med sådan ihärdighet söka bekämpa gamla ovanor, som han; och ändå återstår för honom mycket att göra, innan han hunnit utveckla sin naturligt vackra stämma ur de nät, en inrotad affektation kringspunnit densamma, Detta ådagalades ytterligare, när han denna afton deklamerade Tassos död. Det kan gå an, att i sådana partier, som Rudolfs i Banditbruden, brumma ner i basen, lik en retad björn; men att i ett sådant poem som ifrågavarande af Nicander, hvilket alltigenom andas Söderns härma och Italiens luft, följa samma metod, är rent af falskt. Vi veta ganska väl, att Hr Dahlqvist ej, utom i högsta nödfall, vågar anlita sina högre toner, och vi hålla honom räkning för denna försigtighet; men då borde han ej heller åtaga sig hvad han ej går i land med; och att detta vårt omdöme är vida mer, än ett tomt maktspråk, skola vi söka visa, när vi framdeles få mera tid sysselsätta oss med några välmenande bidrag till deklamationskonsten i allmänhet och med de sujetters förmåga deruti, som bilda den lyriska och dramatiska scenen på vår Kongl. Teater. — N:o 9 exeqverades af Hr Bock med samma utmärkta talang, som gjort honom till en bland de förste virtuoser på sitt instrument. Han skördade äfven denna gången Publikens lifliga bifall.
