Konsten att bli snille
| ← Hvarför grublar du? |
|
Eric XIV:s barn → |
KONSTEN ATT BLI SNILLE.
Att känna denna konst, är ej så illa,
Och nu er alla jag den lära vill.
Det går nog för sig lära andra drilla,
Fast man ej sjelf kan slå en enda drill.
Förstås, att de, som redan äga snille,
Ej för den konstens skull behöfva mig.
Jag informerar endast dem, som ville
Ha snille, fast de ha naturn mot sig.
Den första regeln är: att hålla munnen —
Det hörs att han är kinkig min method —
Men mången, som blott teg, blef djup befunnen,
Fast hjernans botten fanns förutan lod.
Men om så är — invänden J, go’ vänner —
Är det blott snillrikt som är framfödt stumt.
Men jag försäkrar er, att jag ej känner
En enda döfstum som har talat dumt.
Men är det christligt då att tungan hata,
Försynens skönsta gåfva? frågar du.
Ack! sedan Skapelsen vi kunnat prata,
Och det bör vara gammalmodigt nu.
Man ber dig något tadla eller gilla;
Tig då, men läppen upp mot näsan dra.
Ty läppens dragning kan betyda: illa;
Men den kan likaväl betyda: bra.
En vettenskaplig skrift man åt dig räcker;
Du skrynklar pannan, ser fundersam ut,
Åt ena skuldran halsen något sträcker; —
Och genast har du löst den svåra knut.
Man vill om en roman din tanke höra;
Du blott behöfver bläddra deruti,
Förnämt småleende på nacken röra; —
Och du är straxt en af de kritici.
Man ”gör” musik — man vill ditt domslut höra;
Drag blicken hastigt in i ögats vrår,
Ryck sedan häftigt i ditt ena öra; —
Som kännare du gäller straxt — och går.
Der är en tafla — alla på dig akta
Och vilja veta hvad din örnblick sport,
Sätt armarna i kors och den betrakta
Med rynkta ögonbryn; — så är det gjordt.
Du vill som skald bli känd i våra bygder;
Välan! skrif vers på vissa högtidsdar
Om fadrens verksamhet och modrens dygder,
Om barnens likhet med sin mor och far.
Du ber familjen sedan, att den ville
Förtiga slarfvet — du ej synas vill; —
Man tutar ut dig straxt ej blott som snille,
Men ock som anspråkslös och blyg dertill.
På detta sätt, min vän, ditt snille blommar,
Fast ingen jord det haft att stå uti,
Och frukta icke efterverldens domar,
Ty den har ingenting att snoka i.
