Kris i befolkningsfrågan/Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kris i befolkningsfrågan
Malthusianismen och nymalthusianismen  →


[ 7 ]

INLEDNING.

Kris i befolkningsfrågan.

Mer än de flesta andra samhällsproblem har befolkningsfrågan förmått uppröra sinnena.

Den snuddar nämligen vid några områden av samhällsmoralen, som sedan gammalt legat i centrum för religionslärares och moralisters intresse: förhållandet mellan könen, äktenskapet, fortplantningen och familjen. Den har därför kommit att beröra s. k. personliga samvetsfrågor. Och så långt tränga eljest de stora samhällsproblemen blott med den största svårighet. Vidare får man naturligtvis minnas, hur djupt komplexbundet könsproblemet kommit att bli i den moderna västerländska civilisationen. I denna komplexbundenhet ligger för övrigt en god del av själva anknytningen till den individuella moralen.

Det måste emellertid starkt understrykas, att denna kontakt med de "personliga samvetsfrågorna" aldrig varit det politiskt väsentliga i dessa åsiktsstrider, allra minst om vi som här blott hålla oss till den mera genomtänkta och systematiskt utbyggda åsiktsbildningen. Ytterst ha striderna även i befolkningsfrågan gällt de stora sociala välfärds- och fördelningsproblemen. De ha blott varit ett inslag i den alltsedan 1700-talet oavbrutet pågående kampen mellan reaktionära och radikala samhällsideal och klassintressen.

För närvarande genomleva vi åtminstone här i Sverige en åsiktsuppluckring. Det har hänt en hel del, som rivit upp gamla traditionella åsikter i befolkningsfrågan. Man är [ 8 ]uppenbart oviss och villrådig i nästan alla läger; man är mindre fastlåst i sin inställning än kanske någonsin tidigare.

Ingen vet riktigt på vilken fot han skall stå. Orsaken ligger huvudsakligen i den faktiska nativitetsutvecklingen under de senaste decennierna. Men åsiktsuppluckringen i befolkningsfrågan har sin motsvarighet i en pågående allmän omläggning av de sociala stridsfronterna och åsiktslinjerna, en politisk utveckling som ej heller i andra avseenden nått mycket längre än till oklarhet.

Låt oss för att få en utgångspunkt ta fasta på åsiktsläget i befolkningsfrågan ungefär vid den tidpunkt, då den nu åldrande generationen mottog sina politiska impulser, och låt oss därvid skilja mellan en socialradikal och en socialkonservativ politisk inställning.

De radikala ömmade för de fattiga och försvarslösa i samhället. Under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet fingo de sin ideologiska resonansbotten och sin politiska maktbas i den framväxande arbetarrörelsen, som kraftigt genomsyrades av de socialradikala idéerna, vilka ju i stort sett motsvarade arbetarklassens ekonomiska intressen. I befolkningsfrågan voro de radikala nymalthusianer (trots att de socialistiska teoretikerna, som längre fram skall skildras, i princip aldrig medgivit att befolkningsminskning vore det rationella botemedlet mot den sociala nöden).

Nymalthusianernas ideal var en rationalisering av barnaveln. Barn borde komma till världen endast efter sina föräldrars fria val. Och detta borde bli regel ej blott i den "bildade" överklassen utan även inom arbetar- och bondebefolkningen. Familjernas ekonomiska standard skulle stiga genom att barnkullarna blevo mindre. Till följd av befolkningsminskningen – eller som man väl snarast tänkte sig: den minskade befolkningsökningen – skulle även utbudet av arbetskraft minskas i förhållande till de knappa naturtillgångarna. Arbetskraften skulle så bli en värdefullare produktionsfaktor, varigenom [ 9 ]Den gamla radikalismen och konservatismen arbetslöshetsrisken skulle minskas och löneinkomsterna stegras. Fattigdom och nöd skulle försvinna.

De konservativa representerade däremot de besittande klassernas intressen. Dessa intressen synas i nyare tid icke ha kunnat vara direkt idealbildande på samma sätt som de fattigas intressen. För att kunna upphöjas till politiska ideal ha de därför i högre grad måst förgyllas genom romantiska, moraliska och religiösa inslag. I befolkningsfrågan voro de konservativa antinymalthusianer.

En genomförd födelsekontroll antogs skola verka upplösande på könsmoralen. Möjligheten att ha könsumgänge utan att riskera att få barn skulle ta bort den sanktion, som – vid sidan av risken för könssjukdomar m. m. – vidmakthöll ungdomens sedliga avhållsamhet och de vuxnas trohet i äktenskapliga förbindelser. Födelsekontrollen framstod dessutom i och för sig såsom ett "onaturligt" ingrepp i skapelsens ordning och strede emot den kristna religionen. Den såsom följd inträdande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda "släktets självmord". När befolkningstrycket minskades, skulle landet översvämmas av invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal. Med de starkares rätt skulle dessa överta och omforma vårt dyrbara kulturarv. Denna invasion skulle därtill kunna dra med sig internationella förvecklingar och riskera vår fred. Samtidigt skulle därvid de minskade barnkullarna sänka vår försvarskraft och blottlägga landet för rovlystna erövrare.

Med denna allmänna inställning låg det mindre nära till hands att fästa vikt vid sambandet mellan nativitet och fattigdom. Man hade i det konservativa lägret en benägenhet att blunda för nödens och arbetslöshetens sociala orsaker och blott fästa blicken vid de personliga. Var och en, som allvarligt strävade att försörja sig och de sina, kunde nog finna en förvärvskälla, om han nämligen inte reste "orimliga" anspråk på arbetsersättning. Det fanns naturligtvis, det medgav man, en [ 10 ]del orkeslösa åldringar och därtill även sjuka, lytta eller socialt förkomna individer i de yngre åldrarna, och dessa finge samhället dra försorg om, såvida de icke hade anhöriga, som kunde fylla denna försörjningsplikt. Med förnöjsamhet och sparsamhet kunde dock även en mindre inkomst ge nödtorftig bärgning åt en familj, fastän barnen voro många. Familjelyckan vore mera än av inkomsten beroende av moraliska egenskaper. Dessutom gåve det bestående samhället rika möjligheter att nå stegrad inkomst för alla dem, som voro tillräckligt idoga, påpassliga och sparsamma.

I något förenklad utformning ha vi därmed antytt de båda åsiktsfåror, vari det befolkningspolitiska tänkandet länkades i Sverige ännu omkring sekelskiftet. På ungefär ettdera av dessa sätt tänker folk alltjämt i vissa kulturella avkrokar inom vårt samhälle. Men bland de mera vakna är åsiktsläget ett helt annat. Det är till en början betydligt oklarare i sina linjer än för trettio år sedan. Den viktigaste orsaken härtill är, som redan sagts, den faktiska nativitetsutvecklingen.

De radikala nymalthusianerna ha sannerligen blivit bönhörda över hövan. Födelsetalen ha fallit katastrofalt. Och de fortsätta att falla: någon botten kan ännu inte skönjas. Närmast pekar utvecklingen emot en av rena miniatyrfamiljer uppburen befolkning, vilken oavbrutet minskas i en så småningom allt snabbare takt. Detta hade man knappast tänkt sig. Samtidigt har den tekniska utvecklingen i grunden förändrat arbetskraftens knapphetsförutsättningar. Arbetslösheten är visserligen fruktansvärd, större än någonsin. Men var och en vet, att det inte beror på någon knapphet på naturtillgångar. Var och en kan därför även draga den slutsatsen, att det inte finns stor anledning att lita på att arbetslösheten skulle gå ner blott på den grund, att nativiteten ytterligare minskades.

Med den teknik, vi nu behärska, ha vi naturtillgångar nog att försörja en större befolkning på en högre levnadsstandard, och tekniken förbättras oavbrutet. Felet ligger ej längre i [ 11 ]Den nya radikalismenknappheten på naturtillgångar och övertaligheten av människor. Felet ligger i den samhälleliga organisationen av produktionen och av fördelningen, som icke kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Från en någorlunda jämnt fortskridande industriell utveckling med stigande levnadsstandard men alltjämt under knapphetens stjärna ha vi förts över i något som liknar en permanent "överflödskris". Därmed har även vår befolkningsfråga kommit i ett alldeles nytt läge.

Inför den kraftigt påbörjade avfolkningen just i denna tid av exempellöst snabbt tekniskt framåtskridande ha de som se radikalt på de sociala problemen att vända sköldarna. De komma att få ett nytt intresse att hejda fruktsamhetstalens fall. Men hur skall detta kunna ske? Vilka medel stå till förfogande för en positiv befolkningspolitik? En sak blir klar genom en social analys av motivspelet bakom födelsebegränsningen och den bestyrkes av erfarenheten från andra nationer: här räcker det inte med små justeringar av den ekonomiska fördelningen. Fruktsamhetspremieringar, skattelindringar för barnrika familjer och dylikt komma möjligtvis att ge oss en kortvarig illusion av att vi föra en positiv befolkningspolitik, men de komma att lämna fruktsamhetsutvecklingen tämligen oberörd. Vill man vinna mer än en illusion får man nog rätt grundligt reformera hela samhället.

Det blir då fråga om en ganska radikal omfördelning av inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnförsörjningsbörda och olika stor inkomst. Det kommer att gälla en profylaktisk socialpolitik, närmast styrd av syftet att stegra folkmaterialets kvalitet men samtidigt förverkligande den radikala fördelningspolitiken genom att göra en väsentlig del av barnförsörjningsbördan till en hela samhällets angelägenhet. En hel del sociala institutioner – och i första hand familjen – komma därvid att behöva anpassa sig i den riktning, att vår folkstam återigen skall finna det lönt att förnya sig själv. På botten ligger det stora nationella försörjningsproblemet: [ 12 ]hur skola vi genom fullt utnyttjande av vår arbetskraft, våra naturtillgångar och vår teknik kunna göra vår produktion i högre grad effektiv? En stegring av produktionen är viktig i och för sig på grund av sina omedelbara verkningar å folkets levnadsstandard och dess ekonomiska trygghet. Men den är ur befolkningspolitisk synpunkt än viktigare indirekt genom att utgöra den nödvändiga förutsättningen för att vi skola ha råd med de fördelningspolitiska och socialpolitiska reformerna. Ett positivt intresse för befolkningsstockens uppehållande, som inte nöjer sig med utsiktslöst socialt kvacksalveri, leder således ut i kravet på samhällsreform.

Det är för att söka ange de stora linjerna i en befolkningspolitik av denna art, som denna bok är skriven. Själva vår problemställning åsyftar en slutgiltig likvidering av den åttiotalsradikalism i befolkningsfrågan, som vi anse vara hopplöst ur takt med den sociala tidsutvecklingen. Det är i och för sig intet märkvärdigt, att även åsikter åldras och skola dö. Politiska åsikter gälla sociala tillstånd och utvecklingstendenser, som man vill ändra. Ändra sig därvid tillstånden och tendenserna, få också åsikterna ändras. Göra de det icke, stå de kvar blott såsom anomalier – utan förbindelse med de verkliga sociala problemen. En i denna mening föråldrad radikalism hör rentav till det vederstyggligaste inom idépolitiken: den blir med nödvändighet förvandlad till det särskilda slag av social konservatism, som känns igen på att den är sur till lynnet och rotlös i tiden. I det läget komma lätt radikalismens gamla veteraner, om de förlora känningen med de förändrade problemförutsättningarna. Vi hedra dem även då gärna, men blott såsom historiska företeelser, hörande hemma i en annan utvecklingsepok än den vi ha att leva och verka i.

Men lika illa ställda äro de konservativa antinymalthusianerna – åtminstone de, som tagit sin moral och religion någorlunda på allvar och ej blott begagnat dem såsom täckelse över sin klassegoistiska ovillighet inom socialpolitiken. [ 13 ]De konservativas bekymmerDet går inte gärna att på det sociala planet driva moraliska ideal alldeles stick i stäv med den faktiska utvecklingen. All moral måste i viss mån acceptera. I alla händelser är det klart att de medel man använt för att söka stoppa födelsebegränsningens utbredning – strafflagstiftning och predikningar – icke äro effektiva. Och frågan är då: vilka andra medel har man att lita till? – I det konservativa lägret har man ännu knappast kommit fram till att ställa den frågan klart och ärligt. Man har skytt de socialpolitiska konsekvenserna.

Överhuvudtaget har den sedliga förtrytelsen gentemot födelsebegränsningen förlorat sina fästen. Vi veta – inte minst från den tidens skönlitteratur, från memoarer och muntlig familjetradition, från rättegångsprotokoll och statistik – att människor inte voro så överdrivet sedliga och harmoniska under 1800-talet, trots frånvaron av födelsekontroll. Och på vederhäftigt håll börjar man ju allvarligt betvivla, att den ungdom som nu växer upp med någorlunda fri tillgång till kontraceptiva medel av alla slag skulle genomgående vara så sedligt förvildad. Många erfarna och omdömesgilla iakttagare göra tvärtom gällande, att den i jämförelse med en tidigare generation är klarare, allvarligare och stundom mera ansvarsmedveten. Vissa ansamlingar av asociala element finns det naturligtvis även nuförtiden, men det lär det visst alltid ha funnits.

För skepsis och kritik gentemot överhuvud alla åsikter i befolkningsfrågan finns det för närvarande övernog av skäl. Det är inte att undra på om under dessa förhållanden en allmän villrådighet efterträtt den klara åsiktsspaltningen från åttiotalet och sekelskiftet. Men så småningom komma väl åsiktslinjerna att klarna igen. Befolkningsproblemet kommer på nytt att få sin centrala plats bland stridsfrågorna i den idépolitiska diskussionen. Vi skulle till och med tro, att den i nästa generation kommer att dominera hela den socialpolitiska problemställningen. Den kommer åtminstone att tvinga sig in som en [ 14 ]huvudsynpunkt i alla de speciella problemen. Befolkningsfrågan kommer emellertid då att väsentligt ha växlat innehåll.

Det är denna kris, som just nu är i sin begynnelse. Åsiktsuppluckringen betecknar bara ett kortvarigt övergångsskede, liksom trettiotalets hela politik djupast präglas av den hastiga förvandlingens kaos.