Kultur och teknik

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Kultur och teknik
av Franz Reuleaux
index  →
Föredrag, hållet 14 november 1884 inför Niederösterreichischer Gewerbeverein i Wien, översatt till svenska av Wilhelm Hoffstedt och publicerat i Teknisk Tidskrift, årgång 15 (1885), nr. 4 (sid. 65-69) och 5 (sid. 89-95).


[ Nr. 4, sid. 65 ]

Kultur och teknik.[redigera]

Af professor F. Reuleaux.[1]

Det torde ej för någon, som vill taga en öfverblick af verldens nu varande kulturtillstånd, varda förborgadt, hvilket betydelsefullt inflytande den vetenskapligt grundade tekniken i våra dagar utöfvar, och huru hon gör oss mägtiga af en vida större materiel alstringsförmåga, än som för några århundraden sedan var menskligheten möjlig. Vare sig på området för det hastiga befordrandet af laster såväl till lands som till sjös, eller då vi genomborra berg, nedtränga i jordens inre eller stiga upp i luften, då vi med blixtens hastighet utsända tankebilder öfver halfva jordklotet eller göra vår stämma förnimbar öfver hela länder, eller, för att väja en annan synpunkt, då vi å ena sidan taga de väldigaste krafter i vår tjenst, å andra sidan låta de fina, för den vanliga iakttagelseförmågan fördolda inre processerna i kropparne framträda och verka för våra ändamål – öfver allt i det moderna lifvet, rundt omkring oss, i oss, med oss är den vetenskapliga tekniken med sin rastlösa verksamhet vår oförtrutna tjenarinna och kamrat, om hvilken man först då blir rätt medveten, när hennes tjenst tillfälligtvis vägras oss.

Allt detta är bekant, ja alldagligt, och dock synes det mig, såsom man inom den bildade verlden i allmänhet, kanske till och med inom teknikerns trängre krets, ännu ej så till fullo uppskattade det samma, som det förtjenade. Man betraktar ännu ingalunda allmänt nog den vetenskapliga tekniken såsom den häfstång, den faktor för vår kultur, som den verkligen är. Detta torde härröra deraf, att den nämda tekniken sammansmälter med den ovetenskapliga på vissa områden och äfven ofta framspringer ur den senare, eller kanske också deraf att dess verksamhet i så öfvervägande grad skenbart saknar idealitet, emedan hon utan vinningslystnad, till och med utan det sociala onda, som ännu är förbundet med det industriela arbetet, icke skulle hafva funnit eller skulle kunna ernå sin utveckling. Huru som helst, det är ej med denna sida af frågan jag vill sysselsätta mig. I mån icke vänta en panegyrik öfver tekniken eller en vederläggning mot dem, som till äfventyrs kunna vägra henne det erkännande man hoppats. Hvad jag vill, är något helt annat. Jag skall försöka att gå några vigtiga inre frågor rörande tekniken närmare på lifvet, och hvilka synas kräfva en särskild uppmärksamhet i vår tid; i första rummet den frågan:
hvilken ställning intager egentligen tekniken i våra dagar till den totala verksamheten inom kulturproblemet, en ställning, hvaröfver vi, synes det mig, på långt när ej gjort oss så full reda som rörande den sociala, politiska och ekonomiska vigt vi tillmäta tekniken.

En annan fråga är:
den allmänna metod, eller åtminstone hufvuddragen af en sådan, som tekniken följer för att nå sina mål, alltså den metod, som mera eller mindre tydligt måste ligga till grund för upptäckandet och uppfinnandet, en fråga, som med hänsyn till patentlagstiftningen synnerligen lifligt sysselsatt teknici, såväl som jurister och administrativa myndigheter, och sannolikt ännu länge kommer att taga deras uppmärksamhet i anspråk.

Ännu en tredje fråga kan här beröras, och det är den
om den tekniska undervisningen, som ju af många, icke minst af denna förening, blifvit med goda resultat dryftad. Emellertid förefinnas ännu på grund af hennes natur åtskilliga kontroverser, som här kunna beröras, emedan besvarandet af de båda föregående frågorna icke kan vara utan inflytande på den sist anförda.

Tviflen ej på, att jag är fullt medveten om svårigheterna i den här ofvan stälda uppgiften; och jag måste uttryckligen betona, att jag blott vill göra ett blygsamt försök till dess lösning, då jag här sammanfattar årslånga särskilda undersökningar, i det att dermed åtminstone ett eller annat litet steg mot det så eftersträfvansvärda målet kan tagas. Att förelägga just Eder förening dessa försök, synes mig så mycket lämpligare, som hon redan flera gånger egnat sitt intresse åt den på tal varande uppgiften.

Då man vill jemföra vår kultur med andra folkslags, måste man naturligen förbigå de nationer och folkstammar, som befinna sig på de nedersta trappstegen, till exempel dem som ännu ej svingat sig upp till användningen af skrifkonsten, detta underbara medel för tankeöfverföring; och hos hvilka således vetenskapers idkande icke är tänkbart. Frånser man dessa, stöter man dock snart på stora nationer, hvilka [ Nr. 4, sid. 66-67 ]sedan många århundraden, ja, delvis årtusenden varit i besittning af en hög kultur. Dessa äro Ost- och Syd-asiens folkslag, kineser, japaner, inder, perser, araber. Betrakta vi fördomsfritt deras kultur, måste vi tillstå, att den i många hänseenden är hög och redan var det, när mellersta Europa ännu låg djupt försänkt i barbari. Då blomstrade redan hos dessa folkslag vetenskaper och konster och hafva ej upphört att utvecklas. Redan för tre årtusenden sedan dyrkade de indiska vederna gudomen i dess mest upphöjda form; redan för två årtusenden sedan skapade de indiska poeterna sitt folks odyssé, Mahabharata, och straxt derefter dramer i mängd, deribland den fina Sakuntala, hvars behag ännu i dag ej förvissnat, emedan den är utsprungen ur djupet af menniskans själ. Filosofien och äfven språkvetenskapen blomstrade på ett förvånansvärdt sätt, så att de indiska grammatici ännu i dag kunna blicka hän på en oafbruten rad af föregångare ända till deras förgudade Panini. Äfven matematiken frodades; vi skrifva ju ännu i dag med indiska tecken våra siffror. Yrkena, huru blomstrade de ej och blomstra delvis ännu i Indien, såväl som i Ostasien! Och Persien sedan, huru glänste det ej i diktarkonst! Den storartade Firdusi följde »Horatius» från Schiras, Hafis, med sina aldrig föråldrade sånger, och hvilka båda i öfversättningar blifvit för oss så värdefulla, hvarför vi isynnerhet äro österrikarne tack skyldige. Vidare den arabiska literaturen, hvilken rikedom på forskning har den ej lemnat oss; huru har den ej räntebärande lagt grunden till det grekiska arfvet, befordrat astronomien, så att vi ännu i dag benämna halfva himmelen efter den samma! Huru hafva araberna icke under toleranta och vettgiriga furstar idkat räknekonsten och andra ännu vida djupare vetenskaper, äfvensom varit föregångare för våra kemister med hänsyn till många ämnen och deras väsende!

Hvilken är då olikheten på det andliga området, som skiljer dem och oss åt? Vi stå visserligen efter dem i en del konster. De äro tappra, ädelmod och rättvisa äro höga dygder äfven hos dem. Hvar finnas då skiljopunkterna, rent menskligt taget? Eller må vi hellre fråga på annat sätt, då jemförelsen på det andliga området ej förmått lösa problemet, som dock föreligger afgjordt. Vi fråga, hvadan kommer vår materiela öfvervigt öfver dem? Huru har det till exempel kunnat blifva möjligt för England att med några få tusental egna trupper beherska en fjerdedels milliard inder; huru blef det det förra landet möjligt att vinna seger öfver dem vid deras fruktansvärda, fanatiska uppror år 1857? Huru kommer det sig, att vi europeer, eller för att icke särskildt behöfva nämna det europeiskt koloniserade Amerika, att de atlantiska nationerna äro de enda, som omspänna jordklotet med jernbanor, öfverdraga det med telegraflinier, befara dess vattengördel med mäktiga ångare, samt att till allt detta de öfriga fem sjettedelarne af jordens innevånare ej bidragit med ett strå, dessa fem sjettedelar, som dock till största delen äro organiserade till stater och delvis äfven besitta en hög kultur?

Man har försökt att förklara eller snarare åtminstone definiera dessa förvånansvärda fakta på olika sätt. Klemm, den flitige Leipziger-forskaren, som var prehistoriker långt före upptäckten af pålbygnaderna, har föreslagit att skilja mellan »aktiva» och »passiva» folkslag, och många följa honom häri ännu i dag. För honom äro atlantikerna aktiva och de öfriga, ända ned till de helt och hållet okultiverade folken, passiva; vi göra historia, de historia enligt denna teori. Emellertid så mycket denna olikhet synes innebära i sig, så är den dock ej hållbar. Nationer kunna, såsom historien lär, en lång tid vara aktiva, så passiva och sedan åter aktiva. Aktivitet och passivitet äro alltså ej inneboende, immanenta egenskaper hos nationerna, utan tillstånd, i hvilka och ur hvilka de kunna råka utan att väsentligen förändra sin intelektuela ställning. Men enligt Klemm vexlade de också för hvarje gång hela sitt väsende, det försiggick öfver hufvud taget en fortvarande vexling af det samma, allt efter som det förde med sig sin – vi vilja säga – sekulära historia. Denna teori uthärdar ej profvet i verkligheten. Europa kunde i morgon underkufvas af asiaterna, göras passivt, utan att förlora de egenskaper, som göra att jernvägar, ångfartyg och telegrafer tillhöra denna verldsdel såsom andlig egendom. Araberna skulle kunna, såsom Omar uppgifves hafva gjort med böcker, förstöra alstren af den vetenskapliga tekniken, men icke förmå att åter frambringa dem, såsom de i verkligheten ofta gjort med böckerna.[2] Vi måste alltså låta den Klemmska åtskilnaden falla, åtminstone för vår undersökning, emedan den ej gifver oss någon förklaring.

Andra hafva antagit och antaga ännu, att det är kristendomen, som åstadkommit skilnaden; men ej heller detta stämmer. Visserligen har en väsentlig del af de upptäckter och uppfinningar, som omgestalta ideerna, blifvit gjord i kristna riken, men ingalunda allt. Hvilket inflytande har ej boktryckarekonsten haft! Och dock veta vi, att kineserna hade uppfunnit den samma omkring 1 000 år före oss. Äfven krutet, som hos oss blifvit så bestämmande för kulturvexlingarna, hade redan långt före Freiburger-munkens tid varit i bruk bland araberna. Vidare på mekanikens område: vattenhjulen, dessa vigtiga kraftmaskiner, äro af asiatiskt ursprung och urgamla. Detta blott exempelvis. Och öfvergå vi äfven till och med till en af Europas äkta afkomlingar, ångmaskinen, så se vi renässanstiden sysselsatt med dess småningom försiggående utveckling till gångbarhet i Italien, Tyskland, Frankrike, England, men ingenstädes eljest i kristenheten, och följaktligen ej heller denna sjelf identifierad med framstegen, tvärtom dess prester allt för ofta bekämpande de sist nämda. Skåda vi än vidare omkring oss, lefva icke ännu i dag de kristna t. ex. i Ostasien, i Armenien och i det stora Abyssinien helt och hållet utanför vår segerrika moderna tekniks åskådningssätt? De hafva ej med något bidragit dertill och bidraga ej heller dertill den dag som är. Icke sjelfva fakta eller uppfinningarna, utan de dem beledsagande ideerna, tankarne är det, som måste hafva framkallat förvandlingen, det nya.

I sjelfva verket kunna vi ej tillskrifva detta något annat än ett egendomligt framsteg i tankeprocessen, ett svårt uppåtstigande, fullt af faror, till en högre, friare uppfattning af naturen. Den uppfattningen har nemligen brutit sig väg inom oss, att naturkrafterna vid deras verkningar icke följa en för hvarje gång ingripande vilja, den gudomliga viljan, utan att de verka enligt fasta, oföränderliga lagar, naturlagarne, aldrig under några omständigheter på annat sätt.

Nach ewigen, ehernen,
Grossen Gesetzen
Müssen wir alle
Unseres Daseins
Kreise vollenden,

utbrister hos Goethe iakttagaren framför de okufliga naturmakterna. Men äfven »enligt eviga, fasta, höga lagar» rulla verldskropparne, följa stjernorna sina banor, faller tegelpannan från taket, droppen från molnets höjd.

Sonnen wallen auf und nieder,
Welten geh'n und kommen wieder,
Und kein Wunsch kann's wenden!

I denna härliga form uppfattar en prelat, den själsdjupa driffjädern, erkännandet, att icke det materiela, utan det andliga området i sig innesluter gudaaningen, samt att just den materiela skapelsens storhet består i oföränderligheten af dess lagar. Härmed vann snillet plats, ideerna genombröto de gamla skrankorna och förde genast med sig följderna för det materiela lifvet. Dessa voro, om vi helt abstrakt och befriade från bisaker uttala dem, detta:
bringa vi liflösa kroppar i sådant tillstånd, under sådana omständigheter, att deras naturliga verkan motsvara våra ändamål, så kunna vi låta dem uträtta arbete åt de lefvande varelserna och i stället för dem.

Detta började man med fullt medvetande utföra och skapade dermed den moderna tekniken. Vetenskaplig teknik kallade jag den och måste så benämna den; ty dessa naturlagar, hvilka man på ett medvetet sätt ville låta komma till verkan, man kände om dem så godt som intet, när själarne kommo in i denna uppfattningsprocess, man måste först till största delen söka dem. Och under svår kamp måste kunskapen om dem förvärfvas, ty den lärda verlden trodde sig vara i besittning af vetandet om dessa lagar. Nybörjarne hade derföre ej blott att göra upptäckter, utan äfven att omstörta gamla motsträfviga öfvertygelser, ett jättearbete och på samma gång ett härnadståg på andens område upp mot höjden af fri kunskap, ty detta tåg fann äfven häftigt motstånd i kyrkans fördomar. Det har kräft sina offer. Galileis böjda gestalt uppstiger vid denna tanke för våra inre blickar. Har han också ej uttalat det berömda »och ändå rör den sig», såsom nutidens mikroskopiska historieforskning vill påvisa, så gjorde dock den tänkande europeiska verlden det. Segern vanns och dermed eröfrades terräng för vår moderna teknik. Den då varande reaktionen har äfven i stort sedt gifvit sig; den har nog insett att den haft orätt, ty dess forna förkämpar fara nu gladt på jernvägarne, telegrafera och telefonera såsom andra. Endast några små tiraljörsfäktningar ega ännu rum för eftertrupperna, mera af egensinne än af öfvertygelse; och i alla händelser uppehålla de ej i minsta afseende hufvudrörelsen.

Hvad som skulle hafva skett, om den då varande reaktionen segrat – ty en reaktion var det, då Tyskland redan mera än hundra år tidigare började kampen, Kopernikus hade redan i 90 år legat i grafven, när Galilei tvangs att vittna mot honom – hvad som skulle hafva skett, är svårt att uttänka, nej, vi kunna se det, och det just på den arabiska folkstammen. Hos denna hade verkligen reaktionen segrat. Deras Galilei, Averhoës, och otaliga andra blefvo jemte de fria åsigterna slagna och med dem deras stora anhang samt den arabiska kulturen, hvilken redan upplyftat handen för att gripa efter den fria forskningens segerpalm; arm och fot förlamades af de fanatiska segervinnarne, och förlamad ligger hon nere ännu efter ett halft årtusende. Allah aalam! »Gud allena vet», det vill säga, derföre skall du icke vilja veta! Så lyder det sedan dess för den rena mohamedanern; all forskning är honom afskuren, förbjuden, förklarad syndig. En ädel och förnäm musselman[3] har nu för någon tid sedan gifvit offentligt uttryck åt den förhoppningen, att musselmännen kanske dock ännu kunde varda kallade att åter upptaga den förlorade ledningen af forskningen. Hvem vågar tro honom?[4] Säkert synes det emellertid vara, att nederlaget för det fria tänkandet på det arabiska språkområdet också blifvit fullständigt afgörande för den öfriga asiatiska kulturen. Såsom en dam lade sig den andligt dödade massan mellan dem och oss, och så har det då kommit derhän, att vi ensamma inträdt i det utvecklingsstadium, för hvilket de skildrade framstegen i ideer banat väg.

Naturkrafterna, som dessa framsteg lärde oss att tillgodogöra, äro mekaniska, fysikaliska och kemiska. För att låta dem verka för oss behöfdes det en stor arsenal af matematiska och natur-vetenskaper. Hela denna apparat är det, af hvars användning vi likasom genom ett privilegium begagna oss. Det synes mig nödvändigt, för att kunna korteligen skilja på de tvenne utvecklingsrigtningarna, att benämna dem med särskilda namn, hvilka sålunda böra sökas. Inträngandet i naturkrafternas hemligheter egde redan tidigt rum, bland andra hos meder och perser, isynnerhet hos magiernas folkstam, som förvärfvade sig så stort rykte derför, att deras namn öfverflyttades på en prestkast. Äfven grekerna ingåfvo magierna, jemte fruktan hos de oförståndiga, så mycket erkännande, att de benämde en konstgjord tillställning, inrättning, hvarigenom kunde uträttas något ovanligt, ett magierverk eller, mera i öfverensstämmelse med deras eget språk, ett »manganon». Allehanda konkreta saker, som voro skickligt och klokt uttänkta, kallades så, bland annat äfven en kastmaskin för krigsändamål. Med denna har ordet kommit öfver till medeltiden.[5] När man sedan i början af det 17:de århundradet uppfann stora maskiner för mangling och strykning af tvätt och dessa hade en märkvärdig yttre likhet med dessa kastmaskiner, gaf man också åt dem detta namn,[6] hvilket sedan vandrade vidare till öfriga europeiska språk, såsom hvarje husmoder vet, eller kanske snarare icke vet, när hon skickar sin tvätt till »mangeln». Jag vill åter popularisera [ Nr. 4, sid. 68-69 ]detta gamla ord för nu föreliggande ändamål och sålunda kalla användningen och ledningen af de till sina lagar bekanta naturkrafterna manganismus, samt denna andra rigtningen, som blir stående framför naturkrafterna på föga annat sätt än afvärjande, på sin höjd hemlighetsfullt och skråmessigt aflockande dem några recept, naturismus.

Om vi alltså för tillfället vilja begagna dessa namn, se vi följaktligen kulturfolken indelade i manganistiska och naturistiska nationer och hafva antydt, att de förra på grund af den med full insigt uppburna utbildningen af deras materiela apparat hafva vunnit ett väldigt försprång framför de naturistiska. Ja, vi töras till och med gå ännu längre och behöfva ej tveka att påstå, att herraväldet på jorden tillhör de manganistiska nationerna. Såsom i alla tider skett, kommer ock fortfarande att kämpas om detta herravälde; men den uppmärksamme iakttagaren kan med säkerhet på förhand uträkna, att manganisterna skola förblifva segrare, eller att de nationer, som ej vilja besluta sig för att öfvergå till manganismen, måste vara beredda på en småningom försiggående underkastelse eller på undergång.

Att det är möjligt att fullt medvetet öfvergå från naturismen till manganismen, det bevittna vi i vår på märkvärdiga kulturföreteelser så rika tid hos Japan. Japaneserna hafva med utbildadt skarpsinne insett den här uttalade satsen och söka nu att taga det i historien oerhörda steget för att med ens öfvergå från naturismen till manganismen. De högsta bildade inom nationen hafva insett nödvändigheten häraf samt hafva äfven vunnit de politiska maktinnehafvarne för saken; och så se vi nu midt för våra ögon denna kloka och förståndiga nation på ett ändamålsenligt sätt omgestalta sitt undervisningsväsende och med uppbjudandet af all sin kraft kasta sig in i denna för henne nya rigtning. Så svårt än arbetet må vara, synes det vilja lyckas dem; åtminstone talar början derför, hvilken består i intet annat än att lära, lära och åter lära.

Köpa manganismen kan man ej, den måste tillkomma genom uppfostran, bildning. Beviset härför utföres i närvarande stund i Kina, hvarest all den genom köp förvärfvade, utmärkta europeiska krigsmaterielen synes hafva visat sig gagnlös mot manganisternas regelbundna angrepp. Naturisterna förbise allt för lätt, att blotta inlärandet icke är tillräckligt; en utelemnad, glömd liten detalj i förfaringssättet kan sätta hela frågan på spel. Mången erinrar sig kanske det lilla missödet hos japaneserna för 10 à 12 år sedan, huru de, förtröstande på sin sjelfständighet, afskedade den engelska läromästaren från deras första stora krigsångfartyg och derigenom afhände sig tillfälle till mycken öfvning; de manövrerade också vackert, men till stor förvåning för de på land befintliga åskådarne ångade de slutligen under en hel timme omkring på redden i en stor cirkel. Maskinisten hade glömt detta »berg Sesam, slut dig»; han visste ej huru han skulle blifva fri från öfverskottet på ånga i pannan, och kaptenen for omkring i en cirkel så länge, tills all ånga var förbrukad. Numera känner japaneserna det vida bättre och skratta hjertligt åt det då gjorda profvet.

Hos inderna hafva engelsmännen sakta och mildt börjat verka för manganistisk uppfostran. Allt ligger dock ännu i sin linda[7], men kan nog leda till stora resultat.

Vi behöfva för övrigt ej, då vi söka naturismen, sväfva hän till fjerran verldsdelar; äfven i Europa förefinnes den, och i hvarje menniska är alltid något af naturism förborgadt. Till den samma sällar sig först genom uppfostran det manganistiska åskådningssättet, det förnuftsenliga, det obevekligt logiska till det naiva, det ovillkorligt undergifna i oss till den blida naturen; men äfven eftertänksamheten, den uthållande fastheten gent emot anloppet af en förstörelsehotande naturmakt, den fullständiga motsatsen till fatalismen.

I Spanien har manganismen ännu föga utvecklat sig; till de stora, omgestaltande uppfinningarna har den iberiska halfön icke bidragit. Vi måste väl antaga, att tillbakaträngandet af reformtankarne der kunde så mycket förr lyckas, som då för tiden just den nyupptäckta verlden helt och hållet tog sinnena i anspråk. Oberäkneligt är det, hvad Spanien skadat sig genom sitt stillastående.

Grekland, som en gång i konster och vetenskaper stod på det högsta trappsteget, var vid tiden för den vetenskapliga teknikens uppblomstring ännu så inveckladt i följderna af nedstörtandet från den en gång intagna höjden, att denna rörelse ej kunde fatta det. Det bemödar sig nu att såsom nation kämpa sig upp från naturismen, och med intresse kunna vi följa de ansträngningar, som göras på det sköna landets klassiska mark för att åter upptaga de gamla qvarlefvorna af andlig verksamhet. Men utan manganismen kan det icke gå.

Italien bereder oss ett märkvärdigt skådespel. Länge på sitt sätt helt och hållet öfverlemnande sig åt naturismen, till och med äfven efter det lifvliga deltagandet i renässansperiodens stora vetenskapliga upptäckter, har denna högt begåfvade nation mera eller mindre försummat manganismen, men uppehållit sin blomstring på konstens område samt deri sökt och funnit sin glans. Men efter dess politiska pånyttfödelse har emellertid detta land erkänt nödvändigheten af att återtaga det försummade i manganismen; och sålunda se vi, att italienarne nu med förvånansvärd energi hafva kastat sig på att hos sig utbreda manganistisk industri och skicklighet. Man kan ej misstaga sig på – och den för ej så länge sedan afslutade utställningen i Turin synes mig bevisa det –, att de verkligen betydande och raska framsteg, som landet gör på det rent industriela området, förlamande inverka på dess alstringsförmåga inom konstindustrien.[8] En dyster känsla genombäfvar en vid dessa iakttagelser, i det att det vill synas, som om det förefunnes en skärande motsats mellan de båda rigtningarna, för hvilken någondera måste falla offer. Men det är ej så. Konst och vetenskaplig teknik utesluta ej hvarandra. Det fordras blott stora ansträngningar för att göra båda rättvisa, större fasthet och ett djupt inträngande i de fina, estetiska lagarne, för att tillbakaslå maskinernas störande angrepp. Att båda kunna utvecklas jemte hvarandra, visa vår tids lifliga rörelser på begge områdena i Österrike och Tyskland. [ Nr. 5, sid. 89 ]Då jag nu vänder mig till ordandet om manganismens metod, går jag förbi den för Eder bekanta hela raden af de lägre stegen, men måste försöka att här framhålla det, som är gemensamt för de olika, mycket skilda operationerna. Detta har visserligen förut skett, dock ej till det omfång, som torde få betraktas såsom önskvärdt. Tillkomsten af nya företeelser på det tekniska området är nemligen så kolossal, sker i sådana massor och bereder sådana svårigheter för en rätt uppfattning enligt hittills vanliga kategorier, att en teoretisk generalisering i sammanträngd form allena möjliggör en öfverblick deraf. En sådan sammanfattning synes mig ock utförbar, och jag beder Eder att för ådagaläggandet häraf följa mig vid några små exempel, till hvilka mycket lärorika definitioner kunna knytas.

Fig. 1.

Kugghjulet a i närstående fig. 1, hvilket vid 2 ingriper i kuggstången b på bekant sätt, vrider sig vid 1 i den i hvila tänkta stolen c, i hvilken också vid 3 kuggstången glider. Denna senare (som vi vilja föreställa oss rätt lång) är belastad med en vigt B. Tänka vi oss nu kugghjulet a vridet i sådan rigtning, att vigten B lyftes, eller också så att den sänkes, så hafva vi framför oss ett verksamt maskineri, men ett af särskildt slag, nemligen för beständig öfverföring af rörelse, gående vare sig framåt, eller bakåt. Vi vilja på grund af dess ständiga gång kalla detsamma ett löpverk. Sådana verk finnas, såsom bekant, ganska många. Vid dem komma axlar, friktionshjul, kugghjul, remhjul, vefvar o. s. v. till användning i mångfaldiga sammanställningar.

Fig. 2.

Men gent emot dessa mekanismer stå sådana af en annan klass med annat rörelseslag. Exempel härpå lemnar oss närstående fig. 2. Hjulet a, åter igen vridbart i den stilla stående ställningen c vid 1, har hakformiga eller på annat sätt gestaltade tänder, i hvilka vid 2 spärrklinkan b ingriper. Denna hindrar hjulet att följa med i den rigtning, som vigten A vill draga det samma. Drifver man åter hjulet i sådan rigtning, att snöret 4, vid hvilket vigten hänger, uppvindas, så låter klinkan hjulet fortlöpa, men håller åter emot, så snart den drifvande kraften upphör att verka. Denna inrättning är bekant såsom »spärr»; och i den nu skildrade användningen vilja vi kalla den samma ett spärrverk. Dess rörelse är icke beständig, olika vid fram- och återgående, och således denna mekanism att helt och hållet särskilja från ett löpverk.

Spärrverket är nu ingalunda den enda mekanism, som kan härledas ur den angifna gruppen; fast mera äro ytterligare fem andra möjliga att påvisa.

Tänka vi oss först klinkan b genom tryck på knappen vid 5 upplyftad, alltså spärret utlöst, så faller vigten A ned, medtagande eller drifvande hjulet a. Den uppkommande rörelsen kan på mångfaldiga sätt tillgodogöras: hastigt, alltså genom stöt, såsom vid pålkranar, långsamt, småningom, såsom vid ur, äfvensom vid telegrafernas löpverk, samt vexelvis, allt efter behofvet. Alltid kan dervid det genom vigtens uppvindande magasinerade mekaniska arbetet nyttigt användas. I stället för att lyfta en vigt A, kan man äfven försätta [ Nr. 5, sid. 90-91 ]en elastisk kropp, t. ex. en fjäder, i spänningstillstånd. Vi benämna derföre den sålunda uppkomna inrättningen ett spännverk. Ett fjäderspännverk var armborsten; till milliontal äro äfven fjäderspännverk i praktiskt bruk vid bösslåsen.

En tredje mekanism erhålla vi genom en liten förändring i förfaringssättet, derigenom nemligen att vi, efter försiggången utlösning af spärret, åter låta klinkan ingripa. Hon uppfångar då hjulet a samt dermed också den fallande vigten. Förutsatt att konstruktionen är tillräckligt starkt utförd, kan då denna mekanism tjena för uppfångandet af rörliga massor, och vi kalla den samma derföre ett fångverk. De vid bergverk och äfven vid hissar i husbygnader brukliga anordningarna för transportkärlens uppfångande vid linbrott äro sådana fångverk. Betänka vi, att man också kan göra hjultänderna fina, ja, så fina att de försvinna, hvarvid hjulets a omkrets blir slät och spärrklingan öfvergår till en blott frikterande kropp och spärret till ett friktionsspärr, så se vi, att äfven bromstyg, bland andra de för jernbantåg, äro fångverk. Användningarna af fångverk äro derföre mycket nyttiga och talrika.

En fjerde mekanism erhåller man utaf förevarande grupp, om man tillfogar ytterligare en andra klinka, lik den redan befintliga, men anbringar den på en rörlig arm, som sättes i svängande rörelse. Genom denna anordning kan man då röra hjulet i en sådan rigtning att vigten periodvis lyftes, i det att dne första klinkan städse uppfångar hjulet, då det vill låta vigten falla ned. Den så uppkomna och drifna mekanismen kallas ett vexelverk. Dess tillämpningar äro bekanta och talrika.

Ett femte användningssätt af gruppen i fråga uppstår, då man blott begagnar en smal, sektorformad utskärning af hjulet och utbildar den samma såsom hinder för genomgången mellan punkterna 1 och 2, jag vill säga såsom en dörr. Då kan genom spärrets tillslutande vid 2 genomgången hindras, stängas samt genom dess utlösning öppnas. Vi tilldela mekanismen i denna användning namnet slutverk. Det förekommer vid tillslutandet af dörrar, fönster, skåp och lådor i form af lås o. s. v. på bekant sätt, mycket ofta äfven i förbindelse med vexelverk. Vi se här låsens vidt omfattande område öppna sig, hvilket erbjuder millioner, ja milliarder tillämpningar af slutverket.

Den sjette och måhända från mekanikerns ståndpunkt märkvärdigaste tillämpningen af spärret är den i form af hämverk, som vi vilja kalla den samma. Detta uppstår, då vi genom en lätt tryckning på knappen vid 5 utlösa spärret och genast derpå låta det åter sluta sig. Sker denna operation fullkomligt regelbundet, i takt, så kan hjulets fortskridande rörelse begagnas för, bland annat, tidmätning. Vid ur äro hämverken på detta vigtiga sätt och till oerhördt antal storartadt tillämpade. Den regelbundna utlösningen af spärret sker vid uren medelst ett isokront eller liktidigt svängande organ, pendeln, oron eller något likartadt. Hämverken begagnas ock vid många andra verk.

Sålunda se vi då i de ur spärret härledda mekanismerna eller spärrverken, såsom vi kunna kalla dem med ett gemensamt namn, en rikedom af praktiska uppgifter lösta; och ändock är vår öfverblick öfver dessa tillämpningar ej afslutad. Först och främst må anmärkas, att man ej sällan förbinder spärrverk med hvarandra och sålunda öfverför verkan hos ett af dem på ett annat. Ett vackert exempel lemna snällåsen på målskjutningsgevären. Snälltryckare-anordningen är ingenting annat än ett litet spännverk, som mycket lätt kan utlösas och då i kraft af den lösgjorda spännkraften i sin ordning utlöser det fasthållande spännverket hos gevärshanen. Här löser således det ena spännverket ut det andra.[9] Vi må kalla en dylik kombination ett spännverk af högre ordning, eller ock, då ett spärrverk är förbundet med ett annat på det angifna sättet för inbördes verkan, tala vi om ett spärrverk af andra ordningen. Ett sådant föreligger bland annat vid urverken, hvarest vigt- eller fjäder-spännverket drifver urets hämverk och alltså verkar i andra ordningen. Uppenbarligen stå vi här framför en princip. Vidare kan öfverförandet äfven ske mellan ett spärrverk och ett löpverk o. s. v. I sjelfva verket sluter sig i det sist anförda exemplet till urets hämmverk ett kugghjuls-löpverk, som drifver visarne. Kalla vi rörelseverken, sådana vi redan stött på flera, i allmänhet för drifverk, så blir följaktligen urets verk ett drifverk af tredje ordningen, nemligen sammansatt af de öfver hvarandra ordnade drifverken: spännverk, hämverk och löpverk.

Efter denna utvidgning af den i fråga varande begreppsserien hafva vi likväl äfven att fullfölja en helt annan. Betrakta vi nemligen våra i praktiskt bruk varande maskiner, finna vi bland dem en mängd, vid hvilka vätskor tjena såsom öfverförare af kraft och rörelse, sålunda vid den hydrauliska pressen, pumpen, vattenpelaremaskinen, vidare vid vattenhjulet, turbinen o. s. v. Men ej blott droppbara, utan äfven gasformiga vätskor användas på likartadt sätt i gasmotorn, varmluftsmaskinen och framför allt ångmaskinen. Genom en noggrann granskning visar det sig, att vi i alla dessa fall medelst vätskornas lämpliga inneslutning i kanaler, rör, kärl underkasta dem ett sådant rörelsetvång — »tvångslopp» har jag vid ett annat tillfälle föreslagit att kalla det —, att de kunna verka i mekanismer fullkomligt likartadt som de fasta kropparne, men dervid medföra den fördelen att alltid rätta sig efter de omslutande väggarnes form.

Genomföra vi något likartadt med vårt löpverk (fig. 1) på det sätt, att vi ersätta den tandade stången med en vattenström, så blir vårt löpverk ett vattenhjul — ungefär ett medelfallshjul —, då vattnet är den drifvande kroppen. Det öfvergår till ett skophjul, då hjulet a är den drifvande och vattnet b den drifna kroppen.

Men äfven på våta spärrverk öfverflyttar maskinpraktiken samma tankar. Spärrklinkan kallas då, när hjulet a eller dess ställföreträdare (en hjulsektor, en kuggstång o. s. v.) förvandlas till en vätska, ventil. Ventilerna äro också i sjelfva verket i hvarje hänseende, man må undersöka dem huru man vill, vätskornas spärrklinkor. Vi inse genast, hvilken ny stor, ja, storartad utvidgning användbarheten af alla slags drifverk härmed vunnit. Exemplen omgifva oss, trängas formligen omkring oss. Vår vanliga vattenpump med ventilkolf och sugventil är ett vatten-vexelverk, framstäldt noga efter förut framstälda schema för det utaf fig. 2 bildade vexelverket. Vatten-spännverk komma mer och mer i allmänt bruk; särskildt äro de s. k. accumulatorerna att framhålla.

Också vid hämverket har man satt vätskorna, droppbara såväl som gasformiga, i stället för steghjulet och dess ställföreträdare, och detta i vattenpelaremaskinerna samt icke mindre i ångmaskinerna. I verkligheten motsvara dessa maskiner, såsom drifverk betraktade, de såsom exempel vid hämverken anförda urverken; de särskiljas till sitt väsende från de senare derigenom, att ur-hämverken blott öfvervinna de skadliga motstånden, men ofvan nämda maskiner äfven och öfvervägande nyttiga motstånd. Om tiden ej vore så kort, skulle jag kunna för Eder öfver allt påvisa sådana likheter. Beträffande ventilerna t. ex., hvilka ofta förekomma ensamma, men äfven förenade två eller flera i ett stycke, motsvarar ångmaskinens musselslid ur-hämverkets s. k. ankare; klockans pendel motsvarar den fram- och återgående kolfven o. s. v. Sålunda se vi alltså de stora, väldiga ångmaskinerna helt enkelt och laglydigt inordna sig i serien samt der intaga sin rigtiga plats. Och så måste det vara för den vetenskapliga uppfattningen, för hvilken inga sensationsskäl gälla, utan endast det sanna logiska sammanhanget.

Ännu äro vi dock ej fullt färdiga med dessa maskiner och med denna princip; vi hafva ännu att öfvervinna en sista stigning för att kunna betrakta den fullständiga teoretiska rundmålningen. Låtom oss ej sky denna lilla ansträngning, ty den kommer att visa sig lönande. Betrakta vi kraftkällan för våra ångmaskiner från allmän ståndpunkt, så se vi i henne den atomerna meddelade lefvande kraften, som vi benämna värme, verksam, och verksam i sådan form, att på grund af det samma en spänning innebor i den uppsamlade ångans hela massa. Ångpannan alltså, med sina ventiler och afloppsinrättningar m. m., hvad är den annat än ett spännverk, men ett spännverk, som skiljer sig från de förut afhandlade derigenom, att det herbergerar en på fysikalisk väg framkallad spänning? Vi måste alltså kalla ångpannan ett fysikaliskt spännverk. Dessa betraktelser föra oss omedelbart vidare, de draga oss likasom med sig på grund af kausalsammanhanget för att utröna, hvad det är, som förlänat vattnet i pannan värme. Detta sker genom elden, det glödande, lågande bränslet, som afgifver den i det samma magasinerade värmeenergin vid förbränningsprocessen på kemisk väg. Elden är sålunda, såsom vi se, ett kemiskt spännverk, utlöst genom antändningen och då afgifvande sin värmeenergi, hvilken, om vi hafva stenkol för oss, för millioner år sedan genom ett långsamt naturarbete blef inspändt i de samma, med en häftighet, som dock kan regleras af vår hand och med våra hjelpmedel.

Våra ångmaskiner hafva vi nu fullständiga framför oss. Vi se nemligen nu tydligt:

i elden under pannan ett utlöst kemiskt spännverk;

i ångpannan ett af elden spärradt fysikaliskt spännverk;

i den egentliga ångmaskinen, bestående af kolf, cylinder och slidreglering, ett af ångan drifvet mekaniskt hämverk;

och såmedelst hafva vi framför oss i det hela ett allmänt drifverk af tredje ordningen, hvarvid vi naturligen tillåta oss att förbise alla biapparater. Hafva vi i stället för den enkla ångmaskinen med blott fram- och återgående rörelse en vefångmaskin, så fogar sig till hämverket ett löpverk i form af vefutvexling, hvilken vi sedan, såsom vi veta, kunna vidare begagna oss af inom industrien i tusende former. I denna sin vanligaste form är ångmaskinen ett allmänt drifverk af fjerde ordningen.

Tillåten mig att hänvisa på ännu ett exempel från ångindustrien, nemligen jernvägståget. I lokomotivet hafva vi i öfverensstämmelse med det nyss utvecklade ett drifverk af fjerde ordningen. Härtill fogar sig nu först och främst lokomotivets drifhjul såsom ett löpverk (friktionshjulverk)[10] och vidare det på skenorna förda och sig förflyttande tåget såsom ett andra löpverk; tåget och maskinen bilda alltså ett drifverk af sjette ordningen. Vårt tåg är emellertid af modernt slag; det har en Westinghouse-broms. Hvarföre har då denna blifvit så omtyckt och vigtig? Vår teori förklarar det genast. Bromsen sjelf är ett fångverk (bildadt af ett friktions-spärrverk), som vi förut satte i verksamhet med handen. Men nu förfara vi på annat sätt. Vi hafva med Westinghouse i form af en luftreservoir stält ett starkt spännverk i beredskap på tåget, till och med i hvarje vagn, hvilket vi när som helst genom inställande af en i form af en afstängningskran ombildad spärrklinka med lätthet kunna utlösa, och hvilket sålunda verkar på en kolf, d. v. s. på ett hämverk, som tilldrager bromsen. Följa vi, börjande uppifrån, bromsapparatens detaljer, hafva vi sålunda:

i den lilla ångmaskinen ... ett hämverk,
i lufttryckpumpen ...  » vexelverk,
i luftreservoiren ...  » spännverk,
i kolfinrättningen ...  » hämverk,
i bromsbackarne ...  » fångverk,

eller tillsamman ett drifverk, och ett mekaniskt sådant af femte ordningen. Tillägga vi här, såsom vi ju egentligen måste, ångpanna och eldstad, så framstår det hela såsom ett drifverk af sjunde ordningen. Högre ordningstal höra alldeles icke till sällsyntheterna.

Vi kunna nu äfven utan fara för oklarhet vända oss till de modernaste af alla tekniska nyheter, de elektromekaniska. Här igenkänna vi i det galvaniska batteriet eller den galvaniska kedjan ett kemiskt löpverk, hvilket uttryck väl må vara tillåtet, då det är fråga om rörelsealstring, låt också vara atomistisk; den alstrade, fysikaliska, elektriska strömmen, hvars ventiler, d. v. s. spärrklinkor, äro kontakter, släpfjädrar o. s. v., begagnas på mångfaldiga sätt. Inom telegrafväsendet verkar den samma på matareverk af andra ordningen (vid reläet) för utlösning och återinställande af ett mekaniskt löpverk och för drifvande af skrifapparaten. Här uppkomma alltså efter omständigheterna drifverk af tredje till fjerde ordningen. De vanliga ringverken vid jernvägarne arbeta i femte ordningen, kemiskt för strömalstring, fysikaliskt vexlande för ankarets tilldragande, hvarigenom ett mekaniskt spännverk (som spännes för hand) utlöses. Detta drifver ett hämverk, hvilket i sin tur spänner det lilla hammar-spännverket (fjädern) och sedan åter utlöser det samma.

Bland de kemiska drifverken intaga, såsom vi se, spännverken en framstående ställning. De med konst framstälda af dessa beredas så af kemisten, att de, allt efter ändamålet, långsamt eller hastigt afgifva sin spännkraft. Krutet är det kraftiga spännverk, som den naturistiskt famlande medeltiden satte i stället för det mekaniska, af menniskohand spända spännverket i form af snören, bågar, senor i de stora och små, gamla kastmaskinerna. Ändamålet förblef alldeles det samma, blott spännverkslaget ändrades. Luntan, med hvilken man utlöste det nya spännverket, som var fullständigt afskildt från det större. Senare kom man på den tanken att sammanfatta båda i en inrättning, först medelst flintlåset, sedan med perkussionslåset. Man öfvergick derstädes till tredje ordningen. Fängkrutet, såsom ett temligen lätt utlösbart kemiskt [ Nr. 5, sid. 92-93 ]spännverk, aflöste man med ett mekaniskt spännverk, bösshanen. Kulan utslungas alltså med ett spännverk af tredje ordningen, och vid snälltryckarelåsen sker det med ett af fjerde ordningen.

Tillåten mig att anföra ännu ett litet nätt exempel, nemligen att säga ett par ord om tändstickorna, som vi hafva haft dem! Och före denna korta tiderymd stodo vi manganister med hänsyn till elddon helt nära de lägsta naturisterna. Naturfolken upptände, såsom bekant, med ett skickligt och svårt inlärdt arbete eld, i det att de gnedo tvenne trästycken mot hvarandra, eller med andra ord de utlöste det mycket svårt utlösbara spännverket, brännmaterialet sjelft. Äfven de gamle grekerna förfor så.[11] Senare kommo stål och flinta, ett fysikaliskt spännverk. Med dess tillhjelp antände man (och man gör det ju ofta nog ännu i dag) ett lätt utlösbart, särskildt dertill beredt kemiskt spännverk, fnösket (då bestående af brändt linne). Med fnösket, så snart det glimmade, utlöste man ett något mera svår-lösbart kemiskt spännverk, svafveltråd, och med denna slutligen trä i tunna stycken, ej ens stenkol. För antändningen af trä begagnade man alltså efter hvarandra fyra särskilda spännverk, ett fysikaliskt (flinta och stål) och tre kemiska (fnöske, svafvel, trä).

Nå, än tändstickan? Ja, henne finna vi också helt och hållet på den här ofvan utvecklade principens mark. Detta lilla vigtiga elddon bildades derigenom, att man i det samma förenade till en början tre och snart nog fyra spännverk. Det är sålunda ett kemiskt spännverk af fjerde ordningen, åstadkommet utaf spännverken fosfor, klorsyradt kali, svafvel, trä. Svaflet har man sedermera vid många tillfällen ersatt med vax eller paraffin, hvarmed träet indränkes. Men principen igenkänner man fullkomligt klar; hvart och ett af de på hvarandra följande och på hvarandra inverkande spännverken är svårare att utlösa än det föregående, men utlöses med säkerhet, och så blir genom en helt lätt mekanisk inverkan på det yttersta, känsligaste lilla spännverket – så att säga »snälltryckaren» för det hela – åvägabragt utlösningen af dessa fyra, mycket fasta spärr, hvilket tillförene kräfde så mycken ansträngning och tog en menniskas, ja, mången gång tvennes fulla kraft i anspråk. Att man så sent lyckades komma till föreningen af de fyra spännverken, bevisar blott, att den till grund liggande tankegången måste hafva varit ansenligt svår.

Vi hafva nu äntligen den manganistiska principen klar för oss i allmän form, och denna påvisad genom exempel såväl i det stora med afseende på de väldigaste krafter, som ända ned till det minsta och nättaste; och vi kunna derföre nu uttala, att metoden består:

i den på vetenskaplig kännedom om naturlagarne grundade utbildningen och det deraf följande ordnandet öfver och jemte hvarandra af mekaniska, fysikaliska och kemiska drifverk.

Ehuru i det föregående denna princip blifvit utvecklad väsentligen med hänsyn till det mekaniskt tekniska slutmålet, så låter den dock utan svårighet äfven tillämpa sig på den kemiska teknikens processer, och torde derföre kunna anses såsom i sig innefattande hela uppgiften.[12] Man behöfver blott tänka t. ex. på kemiska fabrikationer, sådana som för svafvelsyra, färger o. s. v., vid hvilka både fysikaliska och kemiska element ingå, såsom ofvan jemte det mekaniska de båda andra.

Kasta vi från den numera vunna ståndpunkten åter en blick på den vetenskapliga tekniken, så framstår i klart ljus, huru dess företeelser på det innerligaste sammanhänga med våra lefnadsvanor och former, med hela vår kultur. Vi kunna härvid afse derifrån, att vi just i våra boningar äro omgifna af tusende spärrverk, hvilka gjort våra rum säkra, beqväma, lämpliga för belysning, luftvexling, uppvärmning o. s. v.; vi kunna afse härifrån, emedan den naturistiska arbetsdriften äfven förmått alstra det samma, ehuru mindre fullkomligt. Låtom oss i stället efterforska, hvarigenom våra bostäder erhållit sin karater. Der finnes t. ex. gasbelysning inom hus, på gatorna och i offentliga bygnader. Vi hafva ett kemiskt spännverk af fjerde ordningen (eld, retorter, gasklocka, ledning med kranar, alla mellandetaljer lemnade å sido) att tacka härför, allt storartadt och systematiskt förgrenadt genom hela staden. Vattnet för hus- och gatubehof, då det tages från en flod-vattenledning, visar oss ett drifverk af minst sjette ordningen. På våra jernvägar röra vi oss med drifverk af ännu högre ordning, reglera dessas väldiga tjenst med ännu andra, låta medelst drifverk på banor föra från ställe till ställe, land till land, verldsdel till verldsdel laster, tusen gånger större, än de lefvande varelserna kunna bära. Med fysikaliska drifverk hafva vi organiserat öfverföring af meddelanden, skrifna eller talade, öfver hela jordklotet.

Huru förfara vi i kriget? I millioner kemiska spännverk, små och stora, nästan alla af högre ordning, utbära vi drifkraft på den fjerran stridsplatsen, och utlösa dem medelst drifverk af högre ordning.

Ute på oceanen, aflägsnade hundratals mil från fastlandet, låta vi under veckor, månader föra oss genom vind och våg medelst spännkraften hos ett drifverk af högre ordning, hvilken kraft vi gratis afvinna naturen. Rikt fruktbara spännverk, ibland hvilka stenkolen äro ett, hafva vi uppspårat i naturen — redan tidigt fann den naturistiska menniskan vattenfallet, det spännverket på de höga bergen underordnade löpverket —, och vi skola kanske i framtiden hitta ytterligare andra, såsom för trenne årtionden sedan, så att säga, den då nyupptäckta petroleumen. Den var ett kemiskt spännverk af högre ordning, mycket lämpligt att utlösas under dess partiklars klara glöd. Egentligen bestod det af två eller flera kemiska spännverk, af hvilka några voro för lätt fastspärrade, så att de oafsiktligt utlöstes. Vi måste derföre underkasta naturprodukten en afskiljningsprocess, som på manganistisk väg utsöndrade de för lätt utlösbara partikelgrupperna, hvarefter spännverket först blir möjligt att försända och allmänt användbart. Polisföreskrifterna fordrade alltså, att spärrningen måste vara säkrare, om produkten skulle få släppas ut i handeln; men huru nyttig har den ej sedan blifvit! Detta i naturen så godt som färdigt funna, flytande spännverk ersatte andra, hvilka vi för belysningsändamål förut afvunnit den organiska naturen, växtfrön, med ansenliga manganistiska apparater.

Vändom oss åt ett annat håll! Eldsvådan är en oafsigtlig utlösning af ett kemiskt spännverk, hvilket vi funnit så många kroppar vara. Spärrklinkan har mot vår vilja blifvit utlöst; med tilltagande hastighet, ofta rasande, utlöper det kolossala, utlösta spännverket. Men vi tränga fram med andra drifverk, förut drifna blott med menniskokraft, men nu likaså ofta med kemiska spännverk (eld och ångpanna) under anlitande af drifverk af högre ordning, för att spärra det utlöpande spännverket. Mången gång använda vi också kemiska spännverk med omedelbar verkan på det för släckningen tjenande vattnet, de s. k. gassprutorna eller kemiska sprutorna, såsom amerikanarne kalla dem. I senare fallet är drifverket för vattnet af vida lägre ordning — ett exempel på, huru konkurrerande drifverk söka göra hvarandra rangen stridig i samma åsyftade ändamål, nemligen att förminska antalet drifverk, d. v. s. höjden af ordningsantalet —. Öfver allt således den manganistiska tanken, den manganistiska principen, hvarmed vi dels uppehålla, dels underlätta, dels försvara lifvet, och hvarmed vi också tillintetgörande gå fram emot andra.

Vår industri slutligen, som frambringar såväl förbrukningsartiklar som också åter igen de manganistiska apparterna, huru mycket kulturbefordrande har den ej alstrat med den manganistiska principen! Här måste vi förfara på ett mera noggrant sätt, vi måste nemligen försöka att finna en måttstock.

Såsom den väsentligaste faktorn för manganistiskt arbete tjena stenkolen. Dessa uppfordras nu i en mängd af något öfver 400 millioner ton årligen samt användas öfvervägande för industriela ändamål. Öfverskottet öfver de 400 millionerna räcker till för uppvärmningsbehofven. Sålunda hafva vi för hvar och en af årets 300 arbetsdagar 1+13 millioner ton stenkol, som förbrukas för kemiska, mekaniska och fysikaliskt tekniska ändamål. Beräkna vi hela det dermed alstrade arbetet för öfversigtens skull i dynamisk effekt, så erhålla vi[13] en sådan af i rundt tal 90 millioner hästkrafter (20 millioner deraf aflemnas enligt statistiska uppgifter och beräkningar hufvudsakligen i dynamisk form). Antages en hästkraft motsvara arbetsstyrkan hos 6 menniskor — starka männer —, gifver detta 540 millioner manskrafter, verksamma under 12 dagtimmar. Denna väldiga kraftprodukt är det således, som vi 250 millioner atlantiker ensamma – ty de andra 1 250 millionerna naturister bidraga ingenting härtill — tillfört menskligheten genom den manganistiska principen. Antager man vidare, att hvar tionde af de 1 250 millionerna menniskorna dagligen utöfvat ett sådant fortgående starkt arbete, som här ofvan angifvits, hvilket dock sannolikt är ett för högt antagande, så uppstode häraf en arbetseffekt af 125 millioner menniskokrafter. Vi atlantiker, sjettedelen af jordens innevånare, uträtta således med vårt manganistiska arbete långt mera än fyra gånger så mycket som de andra förmå åstadkomma. Manganisternas öfvervigt öfver naturisterna är alltså ej tillfällig utan förvärfvas och inbetalas genom nyttigt arbete samt vinner derigenom äfven, rent menskligt taget, sitt berättigande. Detta så mycket mera, som vår arbetsprodukt för till detta — jag talar om det stora hela i företeelsen, ej om dess ännu möjligen befintliga brister — : till utbredning och under utbredning af kultur och seder. Sålunda blir då den vetenskapliga tekniken kulturens bärare, den kraftfulla outtröttliga arbeterskan till tjenst för menniskoslägtets seder och bildning.

Detta den vetenskapliga teknikens inre värde, kulturutvecklande betydelse gifver naturligen vid handen, att för undervisningsväsendet inom den vetenskapliga tekniken öppnats ett stort betydelsefullt fält. Då vi alltså nu öfvergå till frågan om den tekniska undervisningen, må vi genast erkänna, att först och främst dess högsta trappsteg, den inom de tekniska högskolorna, icke är tänkbart utan full vetenskaplighet; ty den manganistiska tekniken måste, för att nå sitt mål, införa naturkrafterna noga i öfverensstämmelse med lagar för deras operationer. Den tekniska högskole-undervisningen måste derföre hafva de trenne förut omnämda naturvetenskaperna samt den allt mätande mästarekonsten, matematiken, till grundmotiv. Till detta skola naturligen öfriga fackämnen sluta sig, hvart och ett i sin tur stödande sig på sin egen rättmätiga grund, på det att man städse vid de framträdande uppgifterna må kunna utgå från vetandets högsta ståndpunkt. De tekniska högskolorna, framsprungna ur den sig småningom utvecklande manganistiska teknikens behof, hafva historiskt betraktadt, uppstått långt senare än universiteten; och väsentligen är det först detta århundrade sett dem mogna, och detta knappast fullständigt öfver allt, ty de hafva på sista tiden ej helt och hållet kommit från en viss utvecklingsoro. Anmärkningsvärdt är dervid, att de trots deras medvetet stränga vetenskapliga rigtning ännu ej kommit till full enighet med universiteten. Det har till och med med mycket god vilja ej hos oss velat lyckas, att verkligen sammansmälta båda. Jag erinrar mig med afseende härpå mycket lifligt ett spirituelt festtal utaf numera aflidne Köchly om Züricher Polytechnikums sammanlefnad med der varande universitet i ett hus. Denne Köchly, som tillsammans med Rüstow studerat teknisk filologi, nemligen öfversatt Philo från Byzantium och Hero, äfvensom Aeneias rörande städers försvar, Cesar och många andra författare, hvarest alltid de tekniska frågorna stodo i första rummet, han sade om förhållandet mellan de båda högskolorna: »och om vi ej kämpa sida vid sida, så kunna vi dock göra det rygg mot rygg». Ännu i dag, 24 år senare, kämpa de der, likasom på åtskilliga andra platser, rygg mot rygg. Derför kan dock ej såsom fullt hållbart angifvas det skälet, att åldersskillnden är för stor, eller att universiteten hafva förfelat den rätta tidpunkten för att jemte de fyra gamla fakulteterna inrangera de nödvändiga polytekniska. Djupare grunder måste det vara, som tala mot sammansmältningen. Jag ser dem i den inbördes olikheten mellan studiernas ändamål.

Undervisningen vid universitetet vill nemligen inom alla dess grenar utan undantag vårda det menskliga vetandet; universitetet bedrifver, för att sammanfatta det i ett ord, insigtens vetenskaper. I teologien, i rättsvetenskapen, i medicinen, äfvensom i alla den filosofiska fakultetens grenar är kunskapens befordran ändamålet. Helt annorlunda med undervisningen vid den tekniska högskolan: den vill lära och [ Nr. 5, sid. 94-95 ]göra skicklig att skapa, att frambringa nytt, att befordra samhällets ändamål genom vetenskapernas användning på ledningen af de enligt naturens lagar rigtiga processerna. Den tekniska högskolan vårdar alstrandets vetenskaper. Denna motsats är afgörande, den är bestämmande för undervisningens hela hållning. Vi måste här afse från enskildheter, för att behålla det stora hela i ögonsigte. Och detta är vid universitetet, ju längre det för sina lärjungar: studiets isolering, afsöndrande från det allmänna ämnet, så att lärjungen kastar sig på någon särskild forskningspunkt.[14] Vid den tekniska högskolan å andra sidan är deremot på grund af förvärfvade, fasta, ordnade vetenskapliga grundkunskaper, ju längre de studerande komma, erforderlig en sammanslutning, en organisk vexelverkan mellan de särskilda vetenskaperna och framför allt mellan de beherrskande, ett införlifvande i verksamhetsgrenar, som hänföra sig till hvarandra. Det är ej heller annorlunda senare i lifvet, hvarest öfver allt på teknikerns bana deltagandet i organisationer är vilkoret, der på den enskilde måste läggas det största ansvar för detaljernas rigtiga ingripande i hvarandra vid den totala verksamheten, under det att universitetsbildningen verkar på individens lif och dess fulla utveckling.

Det behöfver väl knappast anmärkas, att gränslinierna mellan dessa båda andliga rörelser icke äro skarpa, synnerligast vid sjelfva undervisningen. Ej så sällan har t. ex. kemien vid universiteterna icke kunnat emotstå lockelsen, att i rigtning af ett skapande träda något utom sin sfer; eller det har vid de tekniska högskolorna icke alltid lyckats lärarne att fullständigt och fast sluta sig till det tekniska studiets uppgift. Deraf kommer också utbytet af lärarekrafter, fram och tillbaka, tills jemvigt ernås. Ej heller hafva öfver allt de tekniska grundsatserna för de tekniska högskolorna så fasthållits, eller nödvändigheten att allestädes uppbygga fullt vetenskapligt förskaffat sig ett så obetingadt erkännade, som det utan tvifvel måste vara. Men åsigternas klarnande i denna rigtning fullbordas öfver allt mer och mer, och målet får betraktas såsom tydligen erkändt.

Skilda marschera alltså de båda härarne samt hafva sina olika uppgifter och olika leder; men på samma vetenskapliga höjd draga de framåt, och måste göra det så nära, att de städse kunna räcka hvarandra händerna, på samma gång hvar och en sträfvar att helt och fullständigt motsvara sina uppgifter. Derföre låten dem marschera i fred; de skola båda trots särskiljandet inlösa sina förbindelser. En sammanblandning af de båda rörelserna har för öfrigt verkligen blifvit försökt, d. ä. den består i verkligheten i NordAmerikas Förenta Stater. »The university» är der båda delarne, »tekniskt» och »klassiskt» på samma gång. Men den hittills vunna erfarenheten har icke, så vidt jag kunnat bedöma, ådagalagt, att föreningen är i längden hållbar, eller att den motsvarar det mål med den här bibragta bildningen, som lagstiftningen ansett önskvärd.

Ett fackämne förefinnes dock bland de polytekniska läroämnena, beträffande hvilket tvifvel kan framkastas, huruvida de ofvan gjorda betraktelserna träffa in på det samma, och det är det, som rör bygnadskonsten. Många vilja till och med hafva arkitekturen utlöst från de tekniska högskolorna samt förenad med konstakademien. Mig synes i högsta grad tvifvelaktigt, att detta skulle vara fördelaktigt. Ett inre berättigande för ett dyligt söndringssträfvande måste dock medgifvas i verkligheten förefinnas; ty bygnadskonsten är och var äfven tidigt naturismens egendom, hvilken ju redan då inom sig odlat de herrligaste blomster, när manganismens frö ännu slumrade i marken. Vi kunna derföre också fatta det nyligen uppdykande sträfvandet, och måste akta det, enligt hvilket inom de tekniska högskolornas bygnadsafdelning såsom nyhet blifvit försökt att åter införa atelier-undervisningen. Enligt min åsigt måste emellertid betviflas, om den dermed afsedda fördelen verkligen kommer att vinnas. Det är just den gamla naturistiska metoden, som dermed åter väckes till lif; det personliga mästerskapet hos de särskilda konstnärerna sättes dermed åter såsom det, som skall öfverföras, läras. Emellertid har dock arkitekturens fasta anslutning till de tekniska högskolorna en gång blifvit genomförd och den samma till principen med dem sammansmält. Det är de vetenskapliga lagarnes grundval, ej naturlagarnes, såsom inom teknikens öfriga grenar, utan de estetiska, stillagarnes, som här skall tjena såsom den högsta andliga ledningen vid konstskapelser, likasom naturlagarne tjena såsom grundval för andra fack. Utaf måhända mindre betydelse, ehuru dock alltid af en betydelse, som ej bör ringaktas, för denna anslutning till de tekniska högskolorna är dessutom den omständigheten, att numera ingen större bygnad för våra lefnadsvilkor är tänkbar, vid hvilken ej jemte den konstnärliga utstyrseln den manganistiska tekniken, t. ex. i frågor om uppvärmning, belysning, ventilering, vattentillförsel, renhållning o. s. v., spelar en mycket framstående roll och således erfordrar motsvarande studier.

Kasta vi nu också en blick på mellanskolorna och de lägre tekniska skolorna, de konstindustriela häri inneslutna, emedan de till en god del inordna sig under de tekniska högskolornas bygnadsafdelning och till en annan del under konstakademierna, så hafva vi att i dessa se skolor för utförande personer, och detta desto bestämdare, ju lägre ned vi komma, under det att högskolorna vilja utbilda ledande skapande personligheter. Det kan nu utan svårighet af det anförda dragas den slutsatsen, att ju lägre ned, desto mera bör kännedomen om lagarne försvinna för att lemna plats för reglerna. På det nedersta trappsteget skulle enligt min åsigt endast regler gifvas, hvilka ju äro härledda från lagarne och måste harmoniera med dem, om de skola kunna göra anspråk på något värde. Derföre skall här läraren visserligen känna lagarne, men ej undervisa om dem; ty grubblandet öfver de djupa lagarne stör den otvungna blicken hos den omedelbart utförande, grumlar den, oroar den, emedan lärjungen i allmänhet här står på det naturistiska området. Han är teknikens soldat, och just derföre tjenar honom det fasta tillegnandet af regler såsom en källa till att göra honom stark och dugtig i sitt fack. Ju högre upp, desto mera få lagarne direkt utöfva sitt inflytande, desto mera sker öfvergången småningom till manganismen. »Regler, förebilder, lagar», så kan måhända ordningsföljden nedifrån och uppåt uttryckas i allra trängsta sammanfattning. Det bör öfver allt vara skolförvaltningarnas uppgift att med omsorg i läroplanen fastställa hvarje skolas omfång, huru mycket af lagarne bör bifogas reglerna, för att göra dessa begripliga. Så naturligt detta än synes vara, torde dock enligt min erfarenhet behöfvas att fästa uppmärksamheten derpå, emedan synnerligast yngre lärare allt för ofta göra sig skyldiga till det missgreppet att ej vinlägga sig om den antydda, visa inskränkningen och derigenom ofta missleda sin egen utveckling, på samma gång de ej fullfölja skolförvaltningens afsigter.

Mina herrar! Jag har nu slutat mitt försök att teckna den vetenskapliga teknikens ställning till kulturproblemet. Om det lyckats mig att bidraga något litet till klargörandet af de vigtiga frågor, som detta för teknikern i sig innesluter, så har det förunnats mig den glädjen att i dag hafva arbetat tillsamman med Eder i den rigtning, som utmärker de framstående sträfvandena hos Eder förening.

W. H.

  1. Föredrag, hållet inför Niederösterreichischer Gewerbeverein i Wien. Ur »Wochenschrift des Niederösterr. Gew.-vereines».
  2. Man borde egentligen upphöra med att om och om igen berätta sagan om det alexandrinska bibliotekets förstörelse genom Omar. Först och främst eröfrades ej staden genom honom, som var långt borta, utan af hans fältherre Amru. Vidare hade biblioteket långt förut till största delen blifvit förstördt, en gång genom en eldsvåda, som 415 vid den olyckliga Hypatias mördande anlades af fanatiska cyrillianer i akademien, samt redan förut, år 30, när romarne togo Alexandria i besittning, vid hvilket tillfälle en stor del af biblioteket äfven förstördes genom eld.
  3. Afghanerscheiken Dschemmal Eddin, enligt hvars eget vittnesbörd i Journal des Débats 1883 »kalifen» Al Hadi i Bagdad har låtit afrätta 5 000 filosofer för att utrota vetenskaperna i de musselmänska länderna ända till och med rötterna.
  4. Man kan knappast annat än anse saken fullständigt hopplös, emedan araberna hafva förlorat den enhet såsom stat, hvilken ensam kunde förläna dem ett tillräckligt starkt initiativ, och detta emedan hela deras språkslägt är så sönderstyckad och desorganiserad, att det väl aldrig mer är att tänka på en återförening.
  5. »Mangano» hos italienarne, »mangan» hos fransmännen.
  6. Zonca, Novo Teatro di Machine, Padoua 1621, sid. 34: »Mangano in questo luogo si dimanda quelle Machine con laquale si lisciano et lustrano le tele, ciambolette, rasse et altre cose, che nell' arte militare, il Mangano s'intende uno stromento per lanciar armi, pietre et altre materie, come si puo vedere presso d'alcuni Auttori». Man ser, att 1621 kastmaskinen redan var antiqverad, men ännu stod omtalad i böckerna. Den afbildade tvättmangeln var öfver 9m lång och sattes i rörelse af två man i ett tramphjul; en annan drefs af en häst.
  7. Huru djupt och fast inrotad naturismen ännu är hos de islamistiska folkslagen, arftagarne till den på sin tid så höga arabiska bildningen, derpå anför Ernst Renan i sin lilla nätta skrift »Islam och vetenskap» ett intressant exempel. Den engelska Niniveh-forskaren Layard hade i bref vändt sig till kadin i Mossul för att af honom erhålla några uppgifter rörande stadens befolkning, handel och historia; hvarpå kadin svarade med följande skrifvelse.

    »O min berömda vän, o de lefvandes glädje! Hvad du önskar af mig är på samma gång onyttigt och skadligt. Oaktadt jag tillbragt alla mina dagar i detta land, har det dock aldrig fallit mig in att räkna husen eller att bekymra mig om deras innevånares antal. Med afseende på frågan, huru mycket varor den ena packar på sin mulåsna och den andra forslar i sin båt, så är det verkligen saker, som på intet sätt röra mig. Hvad åter denna stads historia beträffar, så känner Gud allena den samma, han allena kan säga, med huru mycken villfarelse dess innevånare voro fullproppade före dess eröfring genom islam. För oss vore det farligt att ens vilja nämna det.

    O min vän, o mitt lam, sök ej att få veta det, som ej angår dig. Du har kommit till oss och vi hafva helsat dig välkommen; gå nu bort i frid! Sanningen att säga: alla ord du talat till mig hafva ej gjort det ringaste ondt; ty den som talar är en, och den som hör på är en annan. Enligt seden hos männerna af din folkstam har du genomvandrat många landskap, och dock har du ingenstädes funnit lyckan. Vi åter (Gud vare lofvad!), vi äro födda här och önska ej komma härifrån.

    Hör min son, det finnes ingen vishet lik den att tro på Gud. Han har skapat verlden. Skola vi sträfva efter att blifva honom lika, i det att vi söka intränga i hans skapelses hemligheter. Se denna stjerna, som kretsar omkring en annan stjerna deruppe; betrakta åter denna stjerna, som släpar en svans efter sig samt behöfver så många år för att komma och för att aflägsna sig. Låt dem vara, min son; den, hvars händer skapat dem, skall också leda och styra dem.

    Dock, du säger kanske: »O man, drag dig till baka, ty jag är mera lärd än du, och jag har sett saker, om hvilka du ej har en aning!» Om du menar, att dessa saker gjort dig bättre, än jag är, så var mig dubbelt välkommen; men jag, jag tackar Gud, att jag ej forskar efter det, som jag ej behöfver veta. Du är bevandrad i saker, som äro för mig likgiltiga, och hvad du har sett, föraktar jag. Kan ditt omfattande vetande skapa dig en andra mage; och dina ögon, som sänka sig ned öfver allt och genomsöka allt, kunna de åt dig uppleta ett paradis?

    O min vän, om du vill vara lycklig, så utropa: »Gud allena är Gud!» Gör intet ondt, då behöfver du ej frukta hvarken menniskorna eller döden, ty din stund skall också komma!»

  8. Vid samtal med en högt stående italienare med skarp iakttagelseförmåga öfver denna punkt sade denne till mig: »Säg så gerna rent ut, att vi hafva gått tillbaka på konstens område. Men vi veta det och gräma oss ej deröfver. Först måste vi taga ifatt på andra områden, hvad vi under långa tider hafva svårligen försummat, och dertill behöfva vi våra bästa hufvuden. Sedan komma vi nog åter framåt på konstens område».
  9. Det torde förtjena anmärkas, att redan vid den senare medeltidens armborst begagnades snälltryckaren, och dertill i mycket nätta konstruktioner.
  10. Vid kugghjulsbanorna äro löpskenorna ej såsom här identiska med de för kraftöfverföringen begagnade skenorna, utan ligga drifhjul och drifskenor mellan löpskenorna.
  11. Med pyrefonen, hvars understycke, kalladt eschára, innehöll urholkningen, i hvilken det andra friktionsstycket, trypanon eller borren, instacks och derpå kringdrefs drillartadt. Månne ej i någon förborgad vrå af de grekiska bergen pyrefonen ännu kan hafva bibehållit sig? Det vore särdeles förtjenstfullt att framdraga det i dagen. Elddonen med flinta, stål, fnöske och svafveltrådar, hvilka jag i min tidigaste barndom ännu såg användas i mitt föräldrahem, hafva väl i några spridda exemplar ännu undgått att utträngas af de små tändstickorna; och det vore väl, om några prof deraf kunde komma att förvaras i etnografiska museer.
  12. Den moderna kemien har med märkvärdig energi kastat sig på att framställa kemiska spännverk med högsta spännkraft och ögonblicklig utlösning, d. v. s. att konstruera explosionsämnen. Den andra uppgiften låter också tänka sig, nemligen att bilda spännverk af hög energi men mycket långsam utlösning. Sådana skulle kunna såsom värmefördelare vara af stor betydelse, fredliga och lifgifvande i stället för förstörande.
  13. Under antagandet af en kolförbrukning af 1+14 kg per hästkraft och timme vid 12 timmars dagsarbete, d. v. s. 4,5 ton per år och hästkraft.
  14. »Mina herrar», hörde jag Dove vid sina föreläsningar i fysik säga, »I bören i tid söka Eder en specialitet».