Från Wikisource, det fria biblioteket.
Kung David.
avid var en liten en,
Fast som konung stor och mäktig,
Ömsom syndig och andäktig,
Spelte harpa som Sjödén.
Upptogs uti Sauls hof,
Spelte da’r och qvällar genom,
Så det gubbens öron hven om
Tills hans gamla oro sof.
Folket var för David stämdt.
Saul kunde rätt ej lida’n:
Faen vet, men horn i sidan
Hade han till David jemt.
David var en hjeltesjäl,
Kunde både slåss och sjunga.
Med en slungsten i sin slunga
Slog han Goliath ihjäl.
Derför med en kungatron
Han af Samuel belöntes;
Smordes till och med och kröntes
Utan all opposition.
David, med geni som få,
Hade snillrika idéer,
Tålde aldrig filistéer,
Och det undrar ingen på.
Hustrur ledigt tog han sig:
Såg Batseba ifrån taket.
Hennes gubbe för omaket
På befallning dog i krig.
Om prins Absalon är nog
Att berätta för profane,
Att hans hår, som blef hans bane,
Ett par hundra siklar vog.
Salomo, hans andra son,
Var af visdom ett exempel,
Byggde ett frimurar-tempel,
Som vi än ha mönstret från.
David dog, och Salomo
Spiran ärfde och tillika
Höga Visor, magnifika,
Sjöng in dulci jubilo.
E. S—dt.
