å man är poet, är man befalld
Att tillika kalla sig för skald.
Det är dagsens sanning, och det vet
Hvarje skald så väl som hvar poet.
»Himlaburen», bör han väl också
Ej af titlar mindre ha än två.
Då man är poet, är knuten den
Att man har Apollo till sin vän.
Han är alla skalders principal,
Fast han ej är mycket liberal.
Alltid knappt åt skalderna han delt.
Han är kanske fattig: han har spelt.
Då man är poet, har man pegas,
En förflugen häst af vingad ras.
Diktens verld på den igenomfars:
Skalden har ej annat ekipage.
Rida skall han, ofta blir han öm.
Hjuldon duger ej, det stör hans dröm.
Då man är poet, är fantasi
Just den luft, som man skall lefva i.
Och för sångens och effektens skull
Skalden fått en lyra utaf gull.
Utan den kan ingen slå sig på
Diktens konst och lefva i »det blå».
Då man är poet, skall man en tripp
Ta’ emellanåt till Aganipp.
Annars blir det skaldens säkra dom
Att hans sång blir torr liksom hans gom.
Mången tror, han gör det mest derför
Att få pussa sångens vackra mör.
Då man är poet, skall man i sång
Lefva dagen om och natten lång.
Döden kommer se’n helt visst till slut
För att blåsa skaldens lampa ut:
Men det har han ingenting just för,
Då man blir odödlig, när man dör.
