Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Jakob Johan Uddman

[ 101 ]

Carl Jakob Johan Uddman. K. T. 1 dec. 1846—30 juni 1863, K. T:ne 1 juli 1863—1878. (Tjänstledig från den 1 juli 1876 till sin död.)

Född i Stockholm den 11 mars 1821 (son af revisorn i arméns pensionskassa Jakob Daniel Uddman och Anna Fernblom). Bland de många syskonen i föräldrahemmet utmärkte Carl Johan sig tidigt för sin vackra röst, men fadern tänkte ingalunda på att låta utbilda honom till konstnär. Fjorton år gammal skickades han af fadern till Trollhättan för att tjänstgöra som biträde vid slusskontoret därstädes. Snart tilläts honom dock att följa sin innersta håg, och han sökte nu att vinna inträde vid Kungl. Teaterns elevskola, hvilket dock ej lyckades honom. Efter några långt ifrån bekymmerfria år, hvarunder han bland annat genom en långvarig sjukdom höll på att förlora sin röst, fick han, 18 år gammal, i slutet af år 1839 anställning hos teaterföreståndaren A. G. Wallin, som just då hade i Nyköping öfvertagit »hofsekter» A. P. Berggrens teatersällskap, och där stannade han till våren 1846. Efter att under sommarmånaderna ha rest med L. E. Elfforss’ sällskap i de norrländska städerna, nådde han ändtligen sin längtans mål att få debutera på Kungl. Teatern, hvilket skedde den 3 dec. 1846 som Max i »Alphyddan», och han fick genast anställning som aktör och sångare. Att denna anställning beviljades utan att han ägde någon egentlig skola, vittnar om att hans naturliga musikaliska begåfning var desto större. Uddman var en egendomlig och fullt ursprunglig företeelse, [ 102 ]som småningom utbildade sig till en buffasångare af verklig betydelse och som genom sitt från all slags efterhärmning fria spel visade, huru mäktig han var af sann dramatisk uppfattning. Det var de lyckligaste naturgåfvor, som användes på ett sällsynt konstförståndigt sätt, utan att hafva odlats i någon konstskola. Hans förträffliga röst, säkerhet i tonen och stora komiska kraft gjorde den fullständigaste verkan. Därtill bidrog också onekligen en för buffapartier ganska fördelaktig figur, hvilken länge, oaktadt sitt ovanliga omfång, bibehöll mycken lätthet på scenen, och äfven, då denna lätthet minskats, verkade oemotståndligt på åskådarnes skrattmuskler.

»Hans tilltagande fetma förledde honom ofta till att uppträda endast som farsör, men äfven detta gjorde han med en så allt besegrande godmodighet, att ingen människa kunde förarga sig öfver att han öfverdref; och i några af sina uppgifter, exempelvis Barthold i »Figaros bröllop» och »Barberaren», Cornelius i »Nürnbergerdockan», Josseaume i »Advokaten Pathelin», Calchas i »Den sköna Helena» och Aboulifar i »Oberon» var han rent af mästerlig och framkallade verkliga högtider af skratt. Hade Uddman kunnat sjunga och spela dessa roller på något annat språk än det svenska, så skulle han hafva vunnit världsrykte som en utomordentlig buffo. — — — Innan han blef alltför korpulent var han en präktig Leporello i »Don Juan», en hjärtegod och lustig brumbjörn till Sulpiz i »Regementets dotter», och en mycket rolig Dulcamara i »Kärleksdrycken». Han uppträdde vidare som Cerberin i »Målaren och modellerna», som Grefven af Campo-Major i »Kronjuvelerna», som Baptiste i »Muraren», som Lord Tristan i »Martha», som Kuno i »Friskytten», som Förste talaren i »Trollflöjten», som Maurevert i »Hugenotterna», som Oberthal i »Profeten», som Bassi i »Stradella», som Mac-Irton i »Hvita frun», som Matteo i »Fra Diavolo», som den gamle Melchtal i »Wilhelm Tell» m. fl. — I midten af l870-talet började Uddmans rörlighet tämligen hastigt att aftaga, och han kunde alltmera sällan uppträda på scenen. Den otympliga kroppens krämpor kunde dock icke få bukt med hans glada och sorglösa lynne, det kämpade och höll ut till det sista.» (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».) Han blef associé i K. Musikaliska Akademien 1866 och erhöll guldmedaljen »Litteris et artibus» på sin [ 103 ] 50-årsdag den 11 mars 1871. Under de sista åren af sin lefnad bodde han i sin på Djurgården vid Djurgårdsbrunnsviken belägna villa, som en del vänner skänkt honom och som han efter sitt bekanta, alltjämt använda uttryck »godt!», gaf namnet »Godthem». Där afled han den 31 maj 1878. — Gift 1844 med Ulrika Ström (död den 12 april 1861).