Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Georgina Sommelius

Georgina Sommelius, sedan Signora Bottero. K. T:ne 1 jan. 1880—30 juni 1881.

Född i Styrnäs socken i Ångermanland den 12 nov. 1857 (dotter af sågverksägaren F. Sommelius och hans maka i första giftet, född Edström). Hennes musikaliska anlag gjorde sig tidigt gällande, och 17 år gammal kom hon till Stockholm och började studera pianospel vid musikkonservatoriet. Efter ett par års studier slog hon om och ägnade sig åt sångkonsten, hvari fru Jeannette Jacobsson meddelade henne de första grunderna. Sedermera kom hon under fru Stenhammars ledning, och efter flera års trägna studier debuterade hon, på sin berömda lärarinnas tillstyrkan, å Kungl. Stora Teatern den 21 april 1879 som Margareta i »Faust». Denna debut blef betraktad såsom ovanligt löftesrik, och i oktober s. å. fick hon som Susanna i »Figaros bröllop» göra sin andra debut, hvarefter hon från den 1 jan. 1880 erhöll fast anställning vid operascenen, men kvarstod där endast ett och ett halft år. Utom de båda debutpartierna utförde hon här följande roller: titelpartiet i »Lalla Rookh», Arlette i Leo Délibes »Jean de Nivelle», Brigitta i »Svarta dominon», Micaela i »Carmen» och Anna i »Wermländingarne». Hösten 1881 reste hon till Paris för att under madame Marchesis ledning fullända sin konstnärliga uppfostran. Under sin studietid i Paris sjöng hon under lifligt bifall på madame Marchesis konserter samt på soaréer i högaristokratiska kretsar. I december 1882 for hon till Italien och uppträdde under det följande året i flera italienska städer. I juni 1884 ingick hon äktenskap med den framstående italienske bassångaren, juris doktor Osvaldo Bottero.

[ 138 ]Nu följde för sångerskan några år af triumfer, som kommo henne till del på en mängd af Italiens scener, i Pisa, Genua, Florens, Neapel, Milano, Padua m. fl. städer. Öfver allt skördade hennes dramatiska begåfning, hennes apparition och röst det största erkännande. Bland de partier hon utförde märkas särskildt Margareta, Carmen, Mignon, titelrollen i Pacinis opera »Sappho», Leonora i »Trubaduren», Rosina i »Barberaren» och Amneris i »Aida». Efter att på våren 1889 ha varit engagerad i Buenos Aires sjöng hon åter i Italien under säsongen 1889—1890. Sommaren 1890 kom hon jämte sin make till Sverige för att i Jämtlands fjälluft söka bot för ett svårt bröstlidande. Något uppträdande på den svenska operascenen var otänkbart, därtill var hennes sjukdom för långt gången. På återvägen därifrån blef hon emellertid vittne till sin makes triumfer i Stockholm — signor Bottero uppträdde nämligen som gäst på Kungl. Operan under större delen af spelåret 1890—1891. Då hon sedermera mot vinterns inbrott måste draga till södern, försökte hon att anlita den Kochska lymfakuren, dock utan resultat. Hon afled i Florens den 17 mars 1892. Fyra månader därefter beröfvade sig signor Bottero lifvet genom ett revolverskott af sorg öfver hustruns död.