Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Olof Ulrik Torsslow

←  Sceniska konstnärer 1860-1866

Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 personalhistoriska anteckningar av Johannes Svanberg Olof Ulrik Torsslow

Nils Wilhelm Almlöf  →

Olof Ulrik Torsslow. K. T:ne 1 okt. 1819—1825; K. T. 1825—1834 och ånyo 1 juli 1856—30 juni 1861.

Född i Stockholm den 18 Dec. 1801. Föräldrarna voro bankokommissarien Mathias Torsslow och Gustafva Lovisa Wallenstrand. I sitt femtonde år antogs han till elev vid Kungl. Teatern den 1 okt. 1816, och Lars Hjortsberg, som samtidigt tillträdt platsen som styresman för den dramatiska scenen, fattade snart intresse för den unge eleven, hvars tidiga fjät på skådebanan redan visade stora sceniska anlag. Hans första uppträdande på scenen ägde rum vid en elevuppvisning på Kungl. Mindre Teatern den 11 okt. 1817, då han utförde Jeannots roll i 3-aktskomedien »Jeannot och Colin». Efter tre års elevtid blef han engagerad som aktör vid de kungl. teatrarna (Kungl. Stora Teatern och Kungl. Mindre Teatern — äfven kallad Kungl. Dramatiska Teatern — i gamla »Arsenalen»). Sin första, mera betydande framgång vann han som Yngve i Leopolds tragedi »Oden eller Asarnes utvandring». Den andra roll, hvari han väckte större uppmärksamhet var Hamlet. Han återgaf den drömmande danaprinsen med en snillrikhet, som fullkomligt hänförde publiken. »En sådan förste älskare hade den svenska teatern icke haft, som den unge Torsslow då var», skrifver Frans Hedberg (i »Svenska skådespelare»). »Vacker, spirituell, liflig, full af eld och kraft, mångsidigt bildad, var han nu under fjorton år den tidens publiks gunstling och förtjusning och uppträdde under detta sitt första konstnärsskede i alla den tidens förnämsta unga roller i komedien och skådespelet. Den yngre Philibert i »Bröderna Philibert», Feodor i »Feodor och Maria», Mortimer i »Maria Stuart», Hamlet, Figaro i »Figaros bröllop», Adolf i »Grefvarne Klingsberg» etc. utgjorde denna tid hans repertoar; och han visade redan då en mångsidighet, som, om också icke så ovanlig bland den tidens skådespelare, som den sedan blifvit, likväl äfven då väckte förundran och hänförelse och inom kort gjorde honom till teaterns mest framstående yngre skådespelare».

Torsslow var sålunda en af Kungl. Teaterns mest anlitade och värderade skådespelare ända till hösten 1833, då hans bana därstädes afbröts genom en olycklig tillfällighet. Han hade den 6 september nämnda år utfört titelrollen i enaktskomedien »Farbror Philibert», en uppgift, som hade gifvit honom tillfälle att visa sig från en alldeles ny sida, helt och hållet kontrasterande mot de fina, eleganta unge män, som han oftast hade att framställa. Dagen därpå, den 7 september 1833, lämnade han sitt sommarställe på Lidingön för att åka till staden och öfvervara en repetition, men han hade ej hunnit långt förr än hästen blef skrämd och började skena med den påföljd att åkdonet körde fast mot en grindstolpe och Torsslow fick ena knäskålen krossad. Underrättelsen om den olyckliga händelsen väckte allmän bestörtning. »Det var nästan som om en af landets högst uppsatte män drabbats af ofärden, och allt hvad tiden hade lysande inom konstens, litteraturens och det offentliga lifvets område samlades omkring den uppburne skådespelarens plågoläger på Serafimerlasarettet, för att få underrättelse om hans tillstånd.» Till och med dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar I, besökte konstnären, en ära som väl aldrig, hvarken förr eller senare, vederfarits en enskild person i hans ställning. Tillståndet var också ganska betänkligt och läkarne hade befarat att benet skulle behöfva amputeras, men till följd af patientens sunda kroppsstyrka tillfrisknade han så småningom efter flera månaders vistelse på sjukhuset.

Året efter den olyckliga händelsen lämnade Torsslow jämte sin berömda maka, fru Sara Torsslow, Kungl. Teatern och företog sommaren 1834 en konstresa i landsortsstäderna. Han hade hoppats blifva fullt återställd från sitt benbrott, men han bibehöll likväl däraf alltid ett lätt haltande. Denna omständighet, som för de flesta andra sceniska konstnärer skulle varit förkrossande, blef däremot för honom endast ett medel till nya triumfer. »Med en sällspord ihärdighet arbetade han under nära två år på att så mycket som möjligt utplåna spåren af den olycka som träffat honom, och det lyckades honom slutligen att visa den förvånade världen något hitills osedt — en låghalt skådespelare, som trots detta lyte steg upp till höjden af sin konst, och som, sedan han nu måste lägga band på sin kroppsliga liflighet, allt mera utvecklade sin själs och sitt eldiga snilles alla resurser, för att blifva hvad han under detta andra skede af sitt konstnärslif utan gensägelse var: vår förnämste karaktärsskådespelare».

Under somrarna uppträdde Torsslow med sitt sällskap på Djurgårdsteatern, åren 1835—1857 i förening med Pierre Deland, sedermera, t. o. m. sommaren 1843, som ensam styresman. Det var på denna blygsamma skådebana som han förvånade och hänförde sin publik med roller sådana som Strozzi i »Strozzi och Martino», Richelieu i Bulwers 5-aktsdrama »Richelieu», Jovial i komedien »Jovial, stadstjänare och poet» (i hvilket stycke kupletterna voro författade af honom själf och L. A. Weser), Lord Bolingbroke i Scribes »Ett glas vatten» samt Michel Perrin och Correggio i de liknämnda styckena. Den öfriga delen af året gaf han föreställningar dels i Göteborg och några af de större svenska landsortsstäderna, dels i Helsingfors och Åbo. Teatern i Åbo, som hade invigts med ett sällskapsspektakel den 21 januari 1839, förhyrdes en månad därefter af Torsslow, som då spelade där till midten af maj och som äfven sommaren 1843 gästade staden.

Ända till år 1841 hade Kungl. Teatern monopol på de sceniska föreställningarna i själfva hufvudstaden — Djurgården räknades ej förr än år 1868 till Stockholms stad, och därför fick där finnas en teater, å hvilken med vederbörligt tillstånd spelades under sommarmånaderna. Den i vår litterära och politiska historia väl bekante kapten Anders Lindeberg hade upprepade gånger ingått till Kungl. Maj:t med begäran att få upprätta en enskild teater i Stockholm, men fått afslag. Nu blef det Torsslow förbehållet att bryta detta hinder. Vintrarna 1839—1840 och 1841—1842 gaf han nämligen offentliga föreställningar i Kirsteinska huset (på hvars tomt ett fyrtiotal år därefter det nuvarande Hôtel Continental byggdes, delvis med bibehållande af det gamla minnesrika husets murar). Första året skedde detta visserligen mera privat under skydd af amatörsällskapet Thalia, och föreställningarna, som voro abonnerade och icke annonserade, fingo därigenom utseendet af att endast vara sällskapsspektakel. Men hösten 1841 hyrde Torsslow samma teater för egen räkning och gaf offentliga föreställningar oaktadt han förut fått afslag på sin ansökan därom. Först då kom ändtligen tillåtelsen, att börja med för ett halft år — och därmed var isen bruten, kapten Lindeberg ansåg sig nu kunna realisera sin gamla älsklingsplan att anlägga en enskild teater. Redan året därpå stod den på hans föranstaltande byggda Nya Teatern vid Carl XIII:s torg färdig och den 1 november 1842 gafs första föreställningen å densamma. Hösten 1845 tog Torsslow anställning vid denna teater både som skådespelare och styresman för scenen. Äfven fru Torsslow medföljde dit. Lindeberg var emellertid ej rätte mannen att leda ett teaterföretag, och efter ett par år nödgades han till sina fordringsägare afträda teatern, som nu fick namnet Mindre Teatern och från hösten 1846 förhyrdes af Torsslow, som förestod densamma till våren 1854 då han öfverlät hyreskontraktet till Edvard Stjernström.

Under dessa år uppträdde Torsslow i roller sådana som Kung Lear, Alfonso af Este i Victor Hugos dram »Lucrezia Borgia», Kardinal Montalto i »Klostret Castro», Ludvig XI, Claude Frollo i »Ringaren i Nôtre-Dame» m. fl. alla utförda med storartadt mästerskap. »Det var en skärpa och klarhet i karaktärsteckning, en växlande rikedom i tal och mimiskt uttryck, en imponerande storslagenhet i vissa mera framstående moment, en psykologisk träffsäkerhet när det gällde att gifva färg och form åt abnorma själsstämningar, lika väl som åt de vanligaste af alla de affekter, hvilka uppröra ett människohjärta, som kommo honom att adla de mest maskinslagna melodramer till verkliga konstverk, och som i det goda dramat ställde skaldens innersta tanke i den klaraste dager.»

Sedan han öfverlämnat Mindre Teatern till Stjernström gick han ingalunda att hvila på sina lagrar. Under de båda följande spelåren uppträdde han som gäst hos Stjernström, första spelåret från december 1854 till juni 1855, andra året från november 1855 till juni 1856. Utom sin gamla glansroll, Strozzi, utförde han nu följande nya roller: Gustaf Adolf i »Regina von Emmeritz», Axel Oxenstjerna i Jeannette Stjernströms skådespel »Drottning Christina», Baron de Montrichard i »Den proskriberade eller När damerna föra krig», Tzar Peter i Scribes 5-aktsskådespel »Tsarinnan» och Konung Gustaf den förste i Börjessons skådespel »Solen sjunker».

Den 1 juli 1856 gjorde han åter sitt inträde vid Kungl. Teatern, nu som styresman för scenen med åtagande därjämte att äfven någon gång uppträda som skådespelare. Han verkade på denna post i fem år — till 1861 —, men kände sig mer och mer trött, isynnerhet sedan han år 1859 förlorat sin maka. Han uppträdde sedan som gäst några gånger hos Stjernström på Mindre Teatern, sista gången som Michel Perrin den 15 maj 1863, då han för alltid tog afsked af publiken.

Sedan den dagen njöt han ålderdomens hvila och lugn, om vintrarna i sin lilla våning på Ladugårdslandet, om somrarna vanligtvis i någon stuga i Stockholms skärgård. I det yttre lifvet syntes han under de sista åren högst sällan. Men glömd var han icke, därpå fick han ett storartadt bevis den 18 december 1876 då han fyllde 75 år. Den åldrige konstnären bereddes då en vacker hyllning af beundrare, vänner och lärjungar. På prosa och vers hyllades han i tidningarna, å dåvarande Nya Teatern (s. m. Svenska Teatern) lät Edvard Stjernström uppföra Torsslows bearbetning af Kotzebues »Gustaf Eriksson Vasa», och i sitt hem uppvaktade honom en deputation af ett betydligt antal af de kungliga teatrarnes artister m. fl., som till honom öfverlämnade en storartad hedersgåfva, en med inskription försedd silfverkanna fylld med omkring 10,000 kronor i guld. Vid nära åttio års ålder afled den i vår teaterhistoria så märklige konstnären den 1 september 1881.

Torsslow var i 29 år gift med den utmärkta tragiska skådespelerskan Sara Fredrika Strömstedt, född i Stockholm den 11 juni 1795, en af den svenska scenens allra yppersta konstnärinnor, kallad »Sveriges Rachel», med hvilken han ingick äktenskap den 17 okt. 1830. Under en lång följd af år delade hon sin berömde makes triumfer, först vid Kungl. Teatern till 1834, sedermera vid mannens sällskap, där hon verkade till början af 1850-talet, då hon på grund af sjukdom drog sig tillbaka från scenen. Sedan såg man henne aldrig utom det hem, »hvars ordnande och sammanhållande kraft hon var, och där hennes kanske bästa uppgift, den af god maka och mor, i tysthet och utan buller fylldes af den på scenen så starka kvinnan». Bland Sara Torsslows märkligaste sceniska skapelser må nämnas Lucrezia Borgia i Victor Hugos dram, Syster Gudule i »Ringaren i Nôtre-Dame», Lady Macbeth i »Macbeth» och Tant Bazu i »Den högvälborna fiskköperskan».

Fru Torsslow afled i Stockholm den 18 juni 1859, i en ålder af 64 år.