Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Zelia Trebelli

[ 75 ]

Zelia Trebelli. K. St. T. 4 konserter. 7 sept.—2 okt. 1875; gästspel: 11—24 okt. 1875, 7 ggr; 29 mars—11 april 1876, 8 ggr; 10 jan.—12 febr. 1877, 18 ggr; 9 jan.—14 febr. 1878, 19 ggr; 2 konserter, 25 och 27 sept. 1879; gästspel: 30 sept.—5 okt. 1879, 4 ggr; 16—21 sept. 1880, 4 ggr.

Zelia Trebelli föddes af tyska föräldrar i Paris 1838. Hon hette egentligen Gillebert, men antog artistnamnet Trebelli genom att omkasta bokstäfverna i sitt ursprungliga namn med uteslutande af bokstafven G. Redan mycket tidigt röjde hon en betydande musikalisk begåfning som äfven erhöll en motsvarande utveckling. Hon spelade piano under en berömd mästares ledning och var redan en utmärkt virtuos på detta instrument, då hon på sin lärares inrådan ägnade sig åt sångkonsten. Hon erhöll då till lärare den berömde Wartel, och vid 21 års ålder debuterade hon år 1859 med stor framgång å Teatro reale i Madrid i Rosinas parti. Hon sjöng sedan på Tysklands förnämsta operascener, lika uppburen af kritik som publik för sin kraftiga och välljudande röst, sitt fulländade sångsätt samt sin utmärkta dramatiska talang. År 1862 uppträdde hon första gången i London med afgjord framgång och intog snart en framstående ställning; hennes Azucena betecknades som en konstnärlig skapelse vittnande om en öfverlägsen talang, och här blef hon en europeisk berömdhet af första ordningen. I London hade hon sedan sitt stamtillhåll och därifrån företog hon täta konstresor, bl. a. till Sverige, dit hon ledsagades af Conrad Behrens, första gången i september 1875, då hon först uppträdde på konserter och därefter som Nancy i »Martha», »där hennes naturliga älskvärdhet, mera duktig och treflig än egentligen graciös, kom förträffligt till pass, eller den unge spjufvern Cherubin, hvars omogna pojkaktighet hon på ett humoristiskt sätt betonade». Vid hennes gästspel året därpå uppträdde hon dessutom som Urbain i »Hugenotterna» och som Azucena i »Trubaduren», hvilket [ 76 ]sistnämnda parti genom hennes utförande blef en skapelse af storartad dramatisk verkan: »här framstod den eldiga, hatfulla och hämdlystna zigenerskan som en helgjuten karaktär, understödd som den var af en stämma, hvars fyllighet, styrka och glöd gåfvo den rätta förklaringen, den rätta färgen åt denna passionerade italienska musik». Vid hennes följande gästspel uppträdde hon — förutom i ofvan nämnda partier — som Rosina i »Barberaren», Zerlina i »Don Juan», Maffio Orsini i »Lucrezia Borghia», Amneris i »Aida» och Fidès i »Profeten», samt i titelrollerna i »Carmen» och Donizettis »Leonora». Som Fidès »stod den firade sångerskan på höjden af sin konst både som sångerska och skådespelerska, och här kulminerade också det hittills allt mera stegrade bifallet». Som konsertsångerska stod hon lika högt genom den fulländade metoden, det musikaliska föredraget och själfva röstens jämnhet och omfång af både alt och mezzosopran.

Sommaren 1891 gjorde hon tillsammans med Conrad Behrens sin sista konserttourné, hvarvid hon bl. a. besökte svenska västkustens badorter. Då var hon likväl kroppsligt bruten och blott en skugga af den forna stora sångerskan.

Zelia Trebelli blef 1876 ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien. Hon blef därjämte af konung Oscar hedrad med medaljen »Litteris et artibus», på hvilken utmärkelse hon satte stort värde.

Hon afled i badorten Etretat i närheten af Hâvre den 18 aug. 1892. — Gift 1865 med den s. k. »silfvertenoren» Alessandro Bettini (född 1820, död 1898), från hvilken hon efter några få år blef skild.