Betrakta, betrakta!
Han sjunker så sakta,
Den flyende dag.
Hur dimmorna bäfva!
En slöja de väfva
Åt nattens behag;
Och fåglarnes kväden
Ha tystnat i träden,
Och böljorna skvalpa
med domnande slag.
De tröttade ila
Till hvila, till hvila
Från dagens besvär.
I stugan, i hamnen
Dem möter med famnen
Den vän, de ha kär.
Men den, som har ingen,
Ej näste för vingen,
Ej stöd för sitt hufvud,
O, Herre, var när!
Åt mig du beskärde
Så mycket, som närde
Och värmde mitt bröst;
En vän, som fördelar
Mitt bröd, och som helar
Min smärta och tröst;
En sång, som försonar,
Om ock den förtonar
För skönare röster —
En son för min höst.
När dagen nu slocknar
Och skymningen tjocknar,
O lyss till min bön!
Den lidande skydda
Och sänd till hans hydda
En ängel så skön!
Gif himmelens nektar
Åt mun, som försmäktar!
Den tynande kvisten
Låt åter bli grön!
Det hånande löje,
Det giftiga nöje,
O Herre, fördrif!
Åt hjärtan, som fråga
Med tvifvel och plåga,
Hugsvalelse gif!
Åt folk, som förblöda
I jämmer och möda,
I nesliga bojor,
En hämnare blif!
När seklernas väkter
Och växlande släkter
Ha slutat sitt lopp,
Och timmen är slagen,
Och eviga dagen
Ur natten går opp,
O möt med Ditt öga
I nåd från det höga,
Förlåtande saligt,
Vårt bäfvande hopp!
Hvad toner, som brusa,
Hvad fläktar, som susa
Från sväfvande skyn!
Hvad fåglar, som sjunga,
Hvad åkrar, som gunga
Vid skogarnas bryn!
Nu hvilar mitt sinne
Från mödornas minne,
Nu sänker sig slummern,
Nu slocknar min syn.
