Kvartetten som sprängdes/Kapitel 67
| ← Kap 66 |
|
67
Den blomstertid…
Sabbatsbrytande bin flyga omkring i den gamle bibelkritikerns stora trädgård en sommarsöndag. Gubben Borg är sysselsatt med en stor grön vattenkanna, ur vars stril glittrande bågar kastas ut på yppiga blomstersängar och vajande köksträdgårdsväxter. Under den gamle herrns vita valrossmustascher hänger en svart och krokig pipa, som häftigt släpper ifrån sig ljusblåa rökpuffar.
— Hör nu, herr Thun, ropar gubben Borg och gör ett inlägg i en nyss påbörjad diskussion om Moses på berget. När Moses kom ner från berget, var han alldeles röd i ansiktet. Hans ansikte sken, står det. Tacka för att det sken, då han hade fått brännblåsor i det; de hade ju experimenterat med sprängämnen däruppe. Hans bror, som kom bort på berget då? Vart tog han vägen? Sprängd i luften, förstås, för de kunde inte handskas med krutet på den tiden riktigt. Det var alldeles för nytt för dem, se. Moses visste i alla fall, vad han gjorde, och han var en ovanligt klyftig karl, det är säkert det. Och lika styv var han, när han skulle föra folket över Röda havet, för han hade väl reda på ebb och flod, se. Han var lika mycket skeppare som landkrabba, skall jag säga herr Thun!
— Så var dock förvisso Moses en stor gudsman, svarar den entoniga rösten bakom staketet, och honom var förelagd en stor gärning att föra Israels barn genom öknen. Så skola vi alla vara starka i anden och i tron, och förvisso var det anden, som strålade utav Moses’ ansikte, och inte något krut, herr Borg. Herr Borg vill förklara alla de ting så naturligt…
— Allting är också så naturligt, svarar gubben Borg. Låt oss inte glömma jorden, herr Thun. Låt oss vara ödmjuka och inte glömma jorden, för vi är potatisar och myror, som har vuxit upp ur jorden.
— Ja, människan är ett fåfängligt ting emot sin Skapare, svarar den entoniga stämman. Men det är Han, som har skapat myran, potatisen och människan.
Härpå blir det tyst; och medan herr Borg stilla städar i sin trädgård, kastar han då och då en lång, kisande gammelmansblick bort mot det stora tvåvåningshuset, från vars öppnade fönster för en stund sedan hördes tonerna av en fiol. Ett sakta brus av vind, som drar genom trädgårdssängarnas blad och stänglar, eller av flygfäns surr stiger upp som en stilla, långt utdragen koral. Runt omkring prunkar Adonis med sitt findelade, mörkgröna bladverk och sina röda, blänkande blommor; ringblommorna lysa som lyktor med gula och orangefärgade lågor, en latyrusskog i alla färger vajar där, fastklamrande sina stänglar vid stör eller staketspjäla, sommarlövkojan står blundande i en säng, väntande på aftonsvalkan, mollan skryter med sina karmosinröda blad, och långt borta vid lövsalen söka några jättelika solrosor vädja till osynliga åskådare att uteslutande betrakta dem men förgäta all den övriga blomsterprakten.
Vattenkannans strålar blänka, rissla och blanda sitt svaga ljud med surr och fågelkvitter. Inne i snickarmästare Thuns trädgård skallrar det nu av koppar och glas; man väntar tydligen främmande där. Men herr Borg hör icke dessa ljud. Medan han går nedlutad över markens härlighet, tänker han på sin för länge sedan döda hustru, som aldrig skall återvända till deras trädgård. Han suckar icke mera, ty hans suckar ha för länge sedan tagit slut, men han tänker lugnt och djupt på allt det, som flydde från honom en dag för många år sedan. Nu är han åter vid hennes sida, nu sitta de på bänken invid fruktträden; nu ropar hon från fönstret — han kan så tydligt höra, hur den klara sopranen nämner hans namn. Nu ser han rakt in i hennes milda ögon, och nu blir det åter mörker; han öppnar själv husets port, för att de skola kunna bära ut den gula kistan med alla de starkt doftande kransarna, och nu är han vid graven, där stenen fläckats av regn, men där ännu guldbokstäverna skina: Elisabet, medan små nedfallna löv rulla och vända sig i vinden. Han stannar alltid så länge vid stenen. Ack, det är så naturligt, att även hon skulle bli till jord liksom bladet, liksom blomman och fågeln. Allt är så naturligt och går så lugnt i sitt naturliga kretslopp; ständigt följa nya morgonrodnader på varandra, ständigt nya månar blänka — det går runt och säkert, det blir nytt och gammalt om vartannat. Men saknaden och längtan, men drömmen, som oförändrad stilla lågar i hans bröst, vad är den utav, vad är den för ett märkvärdigt ting? Skall jag träffa henne mera? tänker den gamle herrn. Nej, jag skall icke mera råka henne — men kanhända att jag skall få råka henne ändå. Och så lämna hans tankar stenen vid graven, och därifrån vandra de bort till det gråa huset, gå uppför trappan — och nu ljusnar grubblarens öga.
— Varför kommer inte Elisabet, hon skulle ju komma, mumJar han.
Men den gamle har icke lagt märke till, att Electrical girl öppnat grinden och släppt in den lilla dottern på sandgången. Den tvååriga Maj Elisabet stirrar bländad mot solen, medan vinden nappar i de vita hårtestarna och en stor silversked blänker i hennes hand, vars miniatyrfingrar sluta sig med ett envist grepp omkring skaftet. Som en väldig, rörlig tavla utbreder sig bakom barnet trädgårdssängarnas tusenfärgade sommargrannlåt. Ur mörka skyar av grönt stiger från grannens trädgård en sång av några unga röster:
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt, som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
Gubben Borg lyssnar en liten stund med stora och förströdda blickar till den klara sången; så ser han ner mot marken. Där står det blonda barnet med sin blänkande stav majestätiskt utsträckt i handen. Hon riktar ett par ihärdiga, ljusblåa ögon mot den gamles rynkiga anlete, medan ivrigt pladder höres från hennes läppar.
Herr Borg ger till ett litet rop. Så sträcker han sig med en livlig rörelse över en blomstersäng, bryter en tusensköna och räcker blomman, alltid en gammal damernas riddare, åt Electrical girls dotter, medan sommarsuset mäktigt drar fram genom lanthandlarens vajande och doftande paradis.
— Elisabet lilla, mumlar farfadern och trycker det ljusa barnet till sitt bröst.