Linköpings Wecko-Tidningar 1793-02-09
| ← N:o 5 |
|
N:o 7 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I morgon Fastlags-Söndag, Predika
I Domkyrkan: Adjuncten Schelin Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Comminist. Nordwall Aftonsången.
I St. Lars: Comminister Lindhagen.
I Hospitals-Kyrkan: Hosp. Predik. Apelberger.
Nästk. Fredag, blifwer Rådstufwu-Predikan af Magister Wimermark.
I Domkyrko-Församlingen är
Död: Wagnmakare-Gesällen Lars Nordström, 41 år gammal.
Gifmildhet.
Gifmildhet och Almosegifwande, synas wara en dygd, en hemlighet, den Skaparen upfunnit, på det en rätt Christen måtte rätt känna rikedomars wärde. Den måste wara en rätt dåre, son igenom hårdhet betager sig den ljufligaste fruckten af rikedommar, nemligen det nöjet, den tilfredsställelse, at hjelpa olycklige. Hwad gladare syn, än den, at se den man fått göra Lyckelig?
M:e de Maintenon, känd och berömd för sitt wälgörande, kallades af en fin Wän, de Fattigas Moder. Hon svarade: de allmosor jag gifwer, återgifwa mig så stort nöja, at de icke kunna få namn af dygder — Mitt ställe gjör at mig intet fattas. Hwad jag wore lycklig om jag blott igenom gifmildhet åt fattiga, kunde blifwa fattig. Jag reser ogjerna til Marly, där kan jag icke göra någon godt. I Fontuinebleau har jag mina fattiga. Jag älskar inga andra ställen än där jag kan utdela allmosor — I går ankom det på mig sjelf at emottaga en 100,000 Livres årlig ränta — Jag war med Konungen i hans wagn — Han sade flere gånger, at han wille gifwa mig den, efter han trodde mig nu mera äga ingen ting — Jag bad Konungen icke oroa sig deröfwer, ty jag hade nog, och större ägodelar skulle ändock icke göra mig rikare — Konungens inkomster tilhöra Riket — derifrån drager han dem – dit böra de återlemnas, til folkets nytta, men icke til et Fruntimmers öfwerflöd: Jag sade öfwerflöd, emedan i den ställning, hwari jag är, där intet kan förmå mig at förse mig med annat än det nödwändigaste; alla mina allmosor altid blifwa ett slags öfwerflöd, hwilket i sig sjelft godt och tillåteligit, ändock aldrig tilägna mig någon merite. Och se just däri at icke kunna göra alt det goda jag will, swarade Konungen, består min olycka — Det gifwes dygder som äro omöjlige för Konungar at utöfwa. Misstro fördenskull alla de Lycksaligheter som man tror Konungar äga — M:e de Maintenon fortfor: En Konung gifwer Allmosor, när han är frikostig, med rättwisa. Til exempel, de undersåtare som igenom Edra Krig, Edra Byggnader, Edra Maitraisser, Edert Öfwerflöd och nödwändigheten af dryga pålagor, blifwit twungna til tiggare-stafwen, böra ju i denna dag få någon soulagement. Kalla den pension, allmosa eller uprättelse — men det är rättwist at desse olyckelige nu böra lefwa utaf Er, emedan de blifwit ruinerade för Er skuld.
Skulle man icke hellre wilja dölja sin wälgjärning uti den eländas sköte, än följa Phariseens exempel, som gaf allmosor uti Gatuhörnen, för at dermed förtjäna menniskjors beröm?
Man bör gifwa Allmosor med urskillning. Förfarenheten lärer at många begära Allmosor, som antingen icke behöfwa, eller ock illa anwända desamma, och dermed begå en stöld ifrån sådane fattige, som kunna wara mera behöfwande, men mera blygsamme.
En Österlänning, som kallade sig Prints af Libanon, begärte af Congregationen i Rom, Aflatsbref, at få försälja til Catholska Furstar. Man afslog hans begäran, emedan en sådan hjelp är endast förbehållen åt de Furstar, hwilka för Religionens skuld förlorat sina Länder.
At lefwa af allmosor, är at bära Försynens livrie.
En Fattig begärte Allmosor af en Soldat och lofwade bedja för honom. Soldaten gaf honom en penning och swarade: Bed Gud för dig sjelf, jag lånar aldrig ut penningar på ränta.
Följande införes på begäran. [Se N. T. N. 17. 1792]
Til Fru Sqwalleraktig och dess Döttrar.
För en Munskrafla akta Er,
Som intet lönligt hålla lär,
Och tyder hwars mans talan illa,
Och tadlar annat folk alt stilla.
Som de för Er om andra gör,
de Er för andra ock utför;
Af desse må Ni sqwaller wänta,
För trohet all, til säker ränta.
All samqwäm borde wara fri
Och icke öfwas sqwaller i;
Ty den som smädestenar kastar,
För ock wäl den som honom lastar.
At tadla den som borta är,
Er liten ära skaffa lär;
I litet wärde de Er sätta
Som hafwa utlärt konsten rätta.
Sedan flere lofl. anstalter äro widtagne, til hämmande af olofligt tiggeri och kringstrykande på gatorne, så wore lika önskanswärdt, at någre syslolöse qwinnor som både mot Guds och werldslig Lag, fortfara at idka spådomskonster uti kort och i händer, men öfwerflödigast i qwinnokönets hälsosammaste dryck, Caffe, måtte warnas, och där de befinnas brottslige efter lag dömas, samt den eller de som i sine hus sådant tillåta, alfwarligen tiltalas. — Det torde icke wara ogrundat, om man wågar påstå, at flere af denne Stadens Fruntimmer glömma sine Hushållssyslor, blott för det nöjet, at icke försumma dylika föreläsningar, samt dessutom förslösa onödigtwis penningar, som til nyttigare behofwer kunna anwändas.
Kungörelser:
En röd Sidenmuff är på gatan uphittad. Då betalning erlägges i Boktryckeriet för Intimation, lemnas underrättelse om hittaren.
En hwit Näsduk med listor är uphittad, som mot Intimationskostnaden och hittarelön återfås, då ägaren sig wid Boktryckeriet anmäler.
Christeliga Föräldrars bekymmerfulla owisshet om deras Barns framtid och ewighet; förestäld i en Christelig predikan på Midsommarsdagen 1784, i St. Olai Kyrka i Norrköping, af Mag. Johan Åstrand, säljes wid Boktryckeriet härstädes för 2 sk. Exempl. Dessutom finnas: Nya Testamentets Moses och Aron, 8 sk. Ovidii Sorgebref öfwersatte, 6 sk. Baxter de Heligas ewiga ro, 5 sk. Sturms Nattwardsbok, 16 sk.
N:o 7 utgifwes Lördagen d. 16 Februarii, kl. 4. e. m.