Hoppa till innehållet

Linköpings Wecko-Tidningar 1794-04-19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  N:o 15
Linköpings Wecko-Tidningar
1794

N:o 16
N:o 17  →


[ 31 ]
N:o 16.

Linköpings
Wecko-Tidningar.

Lördagen d. 19 April 1794.




I morgon Påskedagen, predika

I Domkyrkan: Kyrkoherden Nordwall Ottesången, Lector Nicolai Högmässan och Adj. Com:ri Schelin Aftonsången.

I St. Lars: Comminister Lindhagen.

I Hospitals-Kyrkan: Hosp. Predik. Apelberger.

Annan Dag Påsk predika

I Domkyrkan: Adj. Com:ri Schelin Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Kyrkoherden Nordwall Aftonsången.

I S:te Lars: Com:r Lindhagen.

I Hospitals-Kyrkan: Hospitals Predik. Apelberger.



På Påskdagen

Gläds fångna Israel! se kedjan lossad är,
Och Du från straffet fri, får sjunga med Guds Hähr
En Segersång så ny sen Secler år framflutit
Som den som Fädren sjöng när fängslet först blef brutit.

Mit kära Fosterland som war i mörker sänkt
Och kände ej den Gud som dig sin nåd har skänkt;

[ 32 ]

Gläds uppå denna dag, se segren är dig gifwen
Och du från fördom fri, är säll och lycklig blifwen:
Ifrån Guds Helgedom Hans Ord du höra får
Och från Hans Altare du helt försonad går —
Ej stupeståckar nu för Zions dörar läggas,
Och Bilor icke mer här skärpas eller äggas.

Wänd ögat härifrån til et olyckligt Land,
Där Herrans Altare af swärd, af mord, af brand
Nedstörtas rykande — Ej någon Gud där wördas
Men millioner Folk oskyldigt fängslas — mördas.

Men ämnet hör ej hit — Jag wördar himlens lag —
Jag sjunger om Guds wärk på denna Seger-dag.

Han som utur sin graf upstod förutan möda,
Som frälste Israel, som lät sitt hjerta flöda
Af idel kärlighet för Adams fallna hop,
Och led den bittra död och bad med bön — med rop:
Förlåt dem Fader Du! förlåt dem hwad de mig göra!
De känna icke nu det Onda dem förföra!


En tystnad åter rår — Han talar — lider — dör —
Och man Hans helga kropp til grafwens boning för.
Hans wänner gråtande sig til Hans dödsbädd hasta,
De offra tårar där och sig i stoftet kasta.

Wår sol förmörkad blir och underwärk wi se
Och folket bäfwande sig slag för brösten ge —
En sorgsen stillhet ses — Naturen fasa andas
Och dödas klagorop med bergens genljud blandas.

Men molnen skingra sig och morgonrådnans pragt
Från Östans Horizont utbreder sig med magt;
Re’n ljungar från wår sol dess hwita silfwerstrålar,
Och med sin klara glants hon hafwets yta målar
Då Hjelten segrande upstår utur sin graf
Och wisar sig som gud med Segerfanans staf.

Gläds fångna Israel — Gläds arme syndare
Som i en ewig Gud ser Din Förmyndare.
Fall ned för Zions Gud — Han är Din wän och Far,
Som ömar för dit wäl och tar Dig i förswar.



Wårens Nöje. (Forts. från N:o 15.)

Det ljusgrå luftens flor från Horizonten tindrar,
Och mellan bara fält den kuska solen glindrar;
Den klara jaspis-sjö nu ändtlig gömmes bort,
Och Landtmans torra fält får wätska innan kort,
Af wästans flämtar fört det sig tilsamman skockar,
Ock lik som twära berg på himla-rymden flockar
Det brister ur dess sköt en flod af watten ner;
Som göder landets fält. I molnen man ock ser,
Hur på en wirfwellänk de bleka åskor swinga
Och som en hastig blixt från öst- til wästan springa
Det dundrar — klarnar up — den ljusblå himlabryn
I majestätiskt prakt framglänsar för wår syn
Kring landets gröna fält sig ljufwa ångor blanda,
Och rymden friskas up af wädrens swala anda,
Den täcka fjäriln re’n kring öpna blomman far
Och rosens söta saft den snälla biet drar.
Kring aspens tunna löf den glada sparfwar spela,
Och jämte trädens rot de nöjda myror krela;
Af näktergalens sång tycks bergen känsla få
Ifrån den tysta park hörs matta genljud gå.
På åckrens jämna plan hörs glada Lärkans qwitter,
Som skyndsamt ur en får i höga luften spritter,
Hon med en dallrig flygt mot himla-skyar far
Och Landets tjusta folk af hänne glädje har.
Omkring den krökta högd en flycktig bäck framrullar,
Herdinnan på sit horn sin tysta kärlek lullar,

[ 33 ]

Hon under menlös sång en blick åt Herden ger,
Som på dess täcka barm med häpna ögon ser.
Bland hännes stora Hjord de glada Lamen mysa.
Ifrån corallens häll de klara pärlor lysa,
Uti den sälla lund en ljuflig enfald rår,
Som öfwer konstens Gud i liflig bildning går.
Til källans gröna brädd, där strömmen långsamt smilar,
Uti en linnen dräckt den täcka Cloris ilar,
Uppå en blomster-plan hon skruden lägger ner,
Och man wid strömmens kant Gudinnan blottad ser,
Hon med sin hwita kropp den krusta floden delar,
I hännes fina hår et sackta wäder spelar,
Och sjelfwa böljan, rörd utaf den lust han njöt,
Wår Cloris lämnar nu utur sit klara sköt.
Hon då med lätta steg åt blomster-parken hastar,
Och under Lindens skygd hon linnet på sig kastar,
Hon af naturens konst en stund förtjusning tar
Och Astrild för dess syn med skrämda ögon far.
Hon med en blomsterqwast den kyska barmen döljer,
Och hännes hwita hals med rena hindan höljer,
Hon lämnar parken nu som tjust af hännes blick
Uti en ostörd ro dess täckhet skåda fick.

(Fortsätning e. a. g.)


Til N. N. T.

Det wore förlåtligt om någon af wåra nya skalder skulle imitera Lidners arbeten; men det är oförlåteligt af personer af Herrens rang imitera honom i det läckra bränwinsglaset, uti hwilket han sjelf har warit en duktig Imitator; dessutom får jag säga at Ni min Herre går för mycket på klacken at öfwertyga oss at Ni har fin smak, och jag wågar tillägga at ingen annan imiterar än Under-Secreterare.


N:o 17 utgifwes Lördagen d. 26 April kl. 4. e. m.


Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegrens Enka.