Från Wikisource, det fria biblioteket.
1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör, är rätt och väl.
Lova honom allan tid.
Ty han nådig är och blid.
2. Trösta ej på någon man,
Huru hög han vara kan,
Ty han hjälpa ej förmår,
När du mest i nöden står.
3. Människan är förelagt,
Som Gud själv oss haver sagt,
Dö och åter bli till jord,
Därav människan är gjord.
4. Se, vad blir då hennes makt,
Hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
Allt förvandlat och förött.
5. Evigt salig är den man,
Som på Gud förtrösta kan;
Den, hos honom söker råd,
Säker är att finna nåd.
6. Gud är den, som med ett ord
Skapat himmel, hav och jord;
Men av allt, som jorden bär,
Mänskan honom kärast är.
7. Den som hungrar gör han mätt,
Skaffar den förtryckte rätt,
Löser den, som fången är,
Och den blinde syn beskär.
8. Han upprättar mer och mer
Den, som ligger slagen ner.
Älskar den, som lever from,
Spar den onde till sin dom.
9. Herren ser till änkors nöd,
Ger de faderlösa bröd;
Främlingar han nåd beter,
Slår de ondas anslag ner.
10. Sions Gud är hög och stor:
Salig den på honom tror!
Lova Herren, gammal, ung,
Gladlig halleluja sjung!
